Jag hann!
Det har faktiskt varit ett ganska konstigt år. Eller snarare konstigt halvår.
Oktober förra året kändes väl allt ungefär som vanligt. Den heta sommaren hade äntligen dämpats, och det aktiva livet som jag trivs bäst med var tillbaka. Ok, vår planerade resa till Pyrineerna hade inte kunnat göras pga stängd camping och avstängt tåg (pga av rälsrenovering). Men jag åkte iaf till Sverige och upplevde svensk höst, njöt av det, för att sen åka tillbaka till Barcelona och njuta av min favorittid här (höst, vinter, vår).
November kom, vädret var ok, men väldigt regnigt.
December kom.
Vanligtvis en favoritmånad. Men så var jag hos min onkolog som sa att hon inte var helt nöjd med mitt senaste blodprov, det var en ytterst liten förändring men tillräckligt för henne att agera. Hon skulle ordna en sk Pet scan åt mig. En mycket fördjupad version av skiktröntgen som tar många fler bilder.
Julen stod för dörren och barnen skulle komma hit och jag försökte att inte bygga upp massa scenarior kring det här med "förändringen" och pet scan osv....
Collserola, mitt älskade bergsområde.. min lunga... stängde, pga av svinpest. Alltså, ett enormt område pratar vi här... Stängt! Man fick inte vara där.
Vädret var också hejsan, hoppsan mot vad det brukar var. Regnigt, stormigt, kallt, nån solglimt här och där, men väldigt hit och dit.
Såklart hade vi jättemysigt ändå med julen och barnen här osv, visst hade jag önskat lite mer sol framförallt för de "frusna svenskarna" men vi gjorde det bästa av situationen. Vi bor ju trots allt i soliga Spanien så det är rimligt att tänka så.
Under den här tiden fick vi även reda på att våra bästa vänner här måste flytta från sin lägenhet och dom iom det också skulle lämna Bcn pga dyrt här.
Jag minns också hur vi en dag gick upp till lilla berget här i december eftersom vi inte kunde åka till Collserola, och då till min stora förvåning hade de för hundar livsfarliga tallspinnarlarverna redan kläckts och krälade runt överallt, vilket jag aldrig har varit med om i december förut. Dom är även farliga för människor, men inte livsfarliga som för hundar.
Jahopp, tänkte jag, då kan jag inte heller gå upp där nu. Vad är det som händer?
Januari kom.
Mandelträden blommade och vi försökte oss upp till berget igen, med förhoppningen att larverna kanske hade minskat. Nix, det hade dom inte.
Jag hade tid för pet scan och andra undersökningar. Jag slutade helt med socker, alkohol och snabba kolhydrater, då jag vet att det inte är bra för mig. Cancerceller älskar socker.
Collserola öppnades och stängdes. Det var olika zoner, röd, grön, där kan du gå men inte där osv.
Vädret... storm efter storm.
Våra vänner flyttade från stan.
Februari kom.
Återbesök hos onkologen. Pet scan såg bra ut, men pga av en liten inflammerad del av äggstocken beslutades det om operation, vilket jag tyckte kändes bra. Jag mådde toppen för övrigt och min läkare tyckte att det var ett passande tillfälle att ta bort, antingen en del eller allt. Ju bättre grundhälsa, desto bättre förutsättningar.
Dom skulle återkomma om datum för operation.
Dagen efter fick vi väldigt oväntat beskedet att vår hyresvärd behövde lägenheten igen och vi blev uppsagda.
Vid det här laget började jag fundera.... vad sjutton vill Universum? Kan man bara inte få ha lite lugn och ro??
"Vad vill du säga mig universum?"
Allt kändes bara upp och ner, annorlunda och lite förvirrande.
Men det vara bara att hoppa på tåget. Boendesökandet körde igång. Tankarna först på A, som tog oss till B och vidare till C....
Nånstans där tänkte jag...
"Jamen det var det här som skulle bli. Ett hus! Med liten trädgård. Vid havet."
Kommer jag sakna bergen? Äsch jag kan ju knappt vara där nu ändå? Kanske jag bara behövde vänja mig vid tanken?
Resan till Sverige som var tänkt i mars fick såklart läggas på is med flytt och operation på agendan. Redan kändes ju flytt i detta skedet bökigt.
Sonen pratade om att boka flyga men vi visste ju inte ens vart vi skulle befinna oss i processen, så han garderade med ombokningsbar biljett.
Mars kom.
Huset gled oss ur händerna. Besvikelse förstås.
Nähäpp. Nya tag då...
Lite klämkäckt sådär försökte man övertyga sig.
En röd zon i Collserola öppnades igen. En av mina favoritplatser. Den vid ån och vattenfallen.
Jag åkte dit med hundarna och kände mig pirrig och glad. Där hämtar jag energi och tar nya tag. Alltid.
Helt oväntat, igen, ett par dagar senare så fick vi reda på att vi inte behövde flytta från vår lägenhet om vi inte nu ville förstås. Situationen hade löst sig för vår hyresvärd på ett egentligen bättre vis.
För oss blev det ett rungande ja, vi stannar! I det läget kändes det absolut helt rätt och glädjen och tacksamheten var stor.
Jag fick ett operationsdatum och saker liksom landade i sina små resp fack som dom skulle.
Hela Collserola stängde igen men jag tänkte jaja, jag ska opereras, jag kan inte hika ändå nu på ett tag... hur länge visste jag ju inte alls i det läget.
16 mars åkte jag in på operation, en helt ny erfarenhet för mig. Dessutom i ett annat land med allt vad det innebär. Såklart känner man sig mer utlämnad när man inte är på egen mark språkmässigt och kulturellt, dessutom helt själva jag och maken, då varken barnen eller annan familj fanns i närheten. Dottern hade ju redan åkt för att jobba på Kanarieöarna några veckor och sonen var fast i Sverige. Mina svärföräldrar var så ledsna över att inte kunna vara här och hjälpa till men där sätter ju både ålder och hälsa stopp för resande i det här läget.
Första veckan efter operationen var förstås mycket tankar och känslor. En extrem trötthet, ont lite överallt, nya senstationer både fysiskt och psykiskt kopplat med oro och hormoner. Andra veckan började det kännas bättre men så kom ett bakslag (som kanske behövdes egentligen).
I nåt läge där tänkte jag...
"I år kommer jag missa Blåregnet... jag kommer inte att orka åka dit, ja dessutom är det ju stängt...."
Blåregnet växer uppe i bergen, så det måste upplevas där.
Ja, så passerade 2 veckor sen operationen, jag mådde helt plötsligt så mycket bättre. Vi ställde om klockan och nu kom solen och ljuset tillbaka vår terrass (jag tycker om när vi ställer om till sommartid). Dottern kom hem från Kanarieöarna och det var som att jag liksom kunde ta av mig det där tunga oket från axlarna som hade hängt där ett tag.
Dottern kom hit då hon hade tagit ledigt måndag och tisdag och enhälligt beslutade vi oss för att åka upp till bergen och chansa på att kunna gå nån promenad iaf.
För en vecka sen var tanken på att ta på mig tajta träningsbyxor och ryggsäck helt främmande. Igår tisdag kändes det helt rätt.
Vi tog tåget upp till La Floresta där ån och vattenfallet är, gick igenom den lilla byn mot skogen... Solen strålade på oss och redan i trappan upp kände jag doften...
Och där var det!
Blåregnet!!
Tittar fortfarande barn på Emil i Lönneberga förresten? Eller anses det vara för otäckt med den ilskna pappan där ? Bara en tanke som slog mig i dagens snåriga barnuppfostran-samhälle.
Hörrni, jag vet inte om jag kommer att hinna skriva mer nu på några veckor då jag alltså har familjen på besök.
Om inte, så önskar jag redan nu en underbar påsk till er alla!
Jag tänker njuta till hundra procent av att faktiskt må bra nu efter operationen, lite varmare väder och sol, härligt umgänge med familjen och alla knoppande blommor, inkl mina Dahlia-knölar som har börjat spira litegrann iaf :D
Och helt enkelt bara ta det bananas och på lite tassande steg ta livet lite dag för dag, haha :D
Kommentarer
Skicka en kommentar