Livet suger ibland

 Jag smyger upp denna tidiga morron. Det är fortfarande mörkt men på väg att ljusna.

Redan när jag har duschat och fixat mig har det gått från natt till dag.

Det är söndag och jag jobbar som vanligt. Helg för mig är inte som för många andra utan den infaller på mån-tis istället. Så när alla skriver om den underbara fredagskänslan och TGIF osv så rycker jag på axlarna och vet att jag fortfarande har två dagar till att jobba. Fördelen med det är att måndagsångest inte längre finns i mitt liv...

...allt är relativt...

Morronen är ljummen, jag öppnar terrassen och hör svalorna ljuda över den ännu nyvakna ljust blå himlen. Jag tittar till mina Dahlior som växer och frodas för varje dag. 

Tänk att jag skulle bli en Dahlia-tant. 

En som pratar om att väcka upp knölar och hitta ögon och kolla rottrådar. En som sitter och nördar in mig på Youtube om hur dessa oerhört delikata små potatisliknande fenomen ska vattnas och gödslas.

Hade jag trott det för 10 år sedan? 

När trädgården i den lilla sömniga staden kändes mer som en börda än en njutning. När tankarna alltid var nån annanstans och längtan bort var stor.

Svalorna...

Ljudet av dom fyller mig med något. Gör mig varm och glad, samtidigt nostalgisk. När byttes de nostalgiska ljuden ut? När gick dom från något annat till detta?

Jag försöker minnas vad som triggade den känslan för kanske 15 år sedan? Men jag minns inte riktigt. Det var då. Nu är nu.

Svalorna låter mycket men påminner mig ändå om tystnaden som bara är denna tiden på morronen i en dynamisk storstad. Det är ju därför jag hör dom så starkt. 

Dom påminner mig också om en tid som är så ljuv men också kort här i Spanien. Tiden efter vinter men innan sommarens burdusa hetta. Våren säger någon, men för mig är det något annat. En tid att njuta av, att hålla i så mycket det bara går. En precis lagom underbar tid.

Inte för varm, inte kall, bara lagom.

Och så tystnaden. Den sällsynta men ack så välkommen.

Den svenska genen i mig kommer alltid att uppskatta det i landet som är allt annat än lagom. Landet som numera ändå är mitt. 

Landet som har fått mig att omvärdera mycket, som har lärt mig massor, skingrat mycket av det jag en gång  trodde genom att på sitt självklara vis ta bort alla rosa filter och bara vara.

Eller egentligen ska jag nog säga staden. Barcelona.

"Gumman, allt är inte perfekt bara för att solen ofta skiner och palmerna vajar längs med det turkosa Medelhavets rand... Livet kan suga vart du än är, men det är som det ska... allt måste få finnas..." säger Barcelona till mig i all sin operfekta perfekthet.

Jaa, precis så är det tänker jag krasst.

Livet suger ibland.

Det goda vinner inte alltid.

Perfektion finns inte.

Det är inte på något vis roligt att bli utfryst av sin familj. Att få alla sina barndomsminnen söndersmulade av verklighetens burdusa skosula.

Det är inte roligt att få cancer och ha en ständigt oro gnagande inom sig även om allt säger att du mår bra nu. Ja, nu. Men sen då?

Att jobba heltid och tjäna lite pengar är inte alltid roligt. Men vi bor i Spanien och då är det så.

Alla tänker inte som jag men ingen annan ansvarar för mitt eget välmående. Det suger också ibland. Och i en storstad blir det extra markant. Massor med individer som lever sida vid sida i ett ständigt sammelsurium. Vaddå tassa på tå för nån annan? Omöjligt. Trots det fungerar det. Och människor är ändå vänliga. Anpassar sig. Gör det bästa av det mesta. Låter alla ta plats.

Att navigera i allt som inte är perfekt suger också ibland.

Men mitt i allt detta inser jag att det är så det ska vara.

Kanske har just Barcelona lärt mig detta, jag vet inte. Eller har det med ålder och erfarenhet att göra kanske?

10 år här nu. Det är inget kapitel längre utan ett liv. Flera versioner av mig själv har upplevts här och jag har också fått lära mig att en flytt till sol och palmer inte per automatik innebär ett perfekt och okomplicerat liv.

Men jag anser också att Barcelona har lärt mig att stanna upp och vara i det som är. Att uppskatta och njuta av tystnaden när den faktiskt infinner sig. Att jag kan höra svalornas gnisslande och svishande över himlen. Inte hela tiden men en liten stund på morronen, där mellan mörker och ljus.

Jag är rationell ibland också. Är väl medveten om att livet suger ibland, men likaväl visar sig helt underbart andra gånger.

Och så är det ju mer eller mindre för alla. Livet är inte alltid lätt, för någon. Knappast inte perfekt heller, inte ens för en själv.

Världen är absolut inte perfekt.

Men här känns det inget konstigt med det. Allt har plats på nåt vis.

Alla har tid att ta en kaffe och läsa morrontidningen på den helt operfekta uteserveringen med rangligt bord och opretatiös service.

Stanna upp och samtala.

Be om ursäkt när man stöter till någon även om det är trångt och omöjligt att undvika.

Hellre le än stirra irriterat om något operfekt händer, det där utanför ramen.

Jag känner att man här inte förväntar sig perfektion, eller ett liv där allt är lätt. Istället fångar man dom små sakerna och njuter i stunden.

Och jag inser att jag vill ha det precis så.

Allt ska få ta plats. Även skavankerna. 

Livet får suga. Det goda vinner ena gången, andra gånger inte.

Bara jag själv ansvarar för att jag ska må bra. Ibland går det bra, ibland jättebra och ibland mindre bra.

Men det är okej. 

Det får vara så.

Kanske trädgården i Sverige gjorde mig stressad för att den inte var lika fin som grannarnas. Sådär som den borde vara...

Varken tid eller ork räckte till då.

Det är inte på något vis perfekt nu heller, här på vår terrass. Men jag kan omfamna det på ett helt annat sätt nu.

Känna mig tillräcklig i det operfekta helt enkelt.

Jag vattnar fru Cafe au lait som reser sig stolt ur jorden, och Dianas memory lite efter. Herr Thomas Edison är inte lika alert och ligger långt efter.

Jag hör svalorna, men också en stad som sakta, sakta börjar vakna med ljud som snart tar över svalornas susande och dusande.

På golvet har duvorna som maken matar varje kväll lämnat spår. Små kluttar här och där. Jag rullar ut vattenslangen och spolar av det.

Sen går jag in och jobbar. Igen.