Ut ur dimman...eller?
Ibland får jag verkligen bloggstress.
Jag och bloggbrudarna körde ju ett "gemensamt" inlägg häromdagen. Det inlägget förberedde jag redan förra veckan för att gardera att det verkligen skulle vara klart till rätt dag, vilket det ju blev.
Nu är jag den enda som fortfarande har det som sista upplagt inlägg vilket känns kymigt på nåt vis, som att jag nu måste producera ett nytt inlägg asap, eftersom mina flitiga kollegor redan har ploppat fram nya dagliga inlägg och det temat redan är lagt åt handlingarna, haha... Imponerande om du frågar mig.
Men för mig att ägna tid åt bloggvärlden varje dag är i princip en omöjlighet, både med att läsa andras och skriva mina egna.
Men nu har det också varit en extrem vecka. Jag blev ju sjuk sen jag kom tillbaka från Sverige, fick nåt vidrigt hostvirus som har varit segare än kola. Det har totalt sugit musten ur mig kan jag säga. Hua.
Vi var iväg på min lediga dag till Sitges och då kändes det ok, men sen eskalerade det igen. Jag sjukskrev mig inte, då jag jobbar hemma, och inte var sugen alls att återigen få en dålig lön pga sjukskrivning (var ju sjukskriven vid operationen).
Som grädde på moset, eller nä... det låter för mysigt... snarare som salt i såren i det här fallet, hade jag fått förfrågan om att jobba extra på helgen, vilket jag redan då hade tackat ja till.
Så...
Lördagen och söndagen jobbade jag mellan 4 på morronen till kl 16, så 24 timmar på ett bräde i princip. Och sjuk.
Jag tänker inte sugar coata, det var hemskt. Vidrigt.
"Detta gör jag aldrig om igen..."
Jag är fortfarande traumatiserad typ. Barnen var ilskna på mig.
"Mamma, du måste sätta din hälsa främst.."
Ja, dom har ju rätt. Men jag har en tendens att tänka att allt går. Nåväl.
På måndagen tidigt hade jag sjukhustid så det vara bara hoppa upp igen och iväg. Jag skulle ta blodprover och träffa onkologen.
Jag nojade över det mesta där och då.. Skulle blodproven se bra ut? Resultatet efter pet-scan? Skulle jag genomföra behandlingen även om jag är sjuk... osv.
Onkologen var supernöjd över alla resultaten.
Tack och lov.
"Det ser perfekt ut!"
Hon ville dock inte skjuta på behandlingen trots min hostsituation, då jag nu inte har feber, så vi beslutade att jag skulle ha min behandling på torsdagen (igår).
När jag sen skulle hem från sjukhuset och precis klev ut från metron öppnade sig himlen och regnet bara öste ner.
Jag har 10 min promenad från metron till mitt hem, och efter att ha stått och tryckt en stund nere i entren med alla andra utan paraply så insåg jag att jag måste hem.
Jag kände mig slut som människa och ville bara vila, inte stå och trycka nere i tunnelbanan med massor av människor och riskera en hostattack mitt i allt.
Maken tyckte jag skulle vänta men nä.. jag orkade verkligen inte.
10 min senare var jag äntligen hemma, helt genomblöt... men till min glädje hade maken spolat upp ett varmt skumbad som jag tacksamt skuttade i utan att blinka.
Sen sov jag i princip i två dagar, eller slumrade konstant, med några små pauser. Maken skulle ha åkt till Napoli den här veckan till sina föräldrar men han har också varit hostig och vi ville absolut inte smitta dom med detta, så han valde att stanna hemma.
"Jag behöver ta hand om dig och djuren också, jag vill inte lämna dig så här..."
Detta nekade jag naturligtvis frenetiskt till...
"Jag klarar mig... men att du inte vill smitta dina föräldrar köper jag absolut!"
Men hörrni, tvåsamheten ändå? Jag är tacksam över att jag har den på så många vis.
För jaa, den 18 maj firade vi faktiskt 35-årig bröllopsdag, jag och han.
Korallbröllop minsann.
Vad vi gjorde?
Låt säga att det inte poppade några champagnekorkar på den här fronten.
Vi låg snarare i en varsin soffände och halvsov, med två lika pömsiga hundar.
Fotobevis kommer inte att delas på detta embarmliga event, haha...
Och ja, here we are... fredagen studsade upp nånstans ur dimman. Helgen är på intågande igen och jag jobbar absolut inte extra.
NIX.
Jag känner mig lite bättre, jag gjorde min behandling igår och mår bra efter den iaf. Bara dom smärre biverkningarna.
Vet ni, jag är så trött på allt som har snurrat kring min hälsa senaste halvåret. Tacksam också förstås, men trött på det. Jag har fått försaka en del med träning och hike tex, och det är en så stor del av mig som person.
Jag vill bara komma in i mina vanor igen. Men...
...igår satt jag och läste lite nyheter och får upp rubriken:
"Collserola stängt på obestämd tid på grund av svinfebern."
En iskall kåra for genom kroppen.
Va! va va!
Obestämd tid??
Mitt älskade bergsområde, mina skogar, mina små porlande åar... min lunga...
BAJS
Alltså, vad händer? Detta har nu pågått sen december förra året, med nån liten öppning här och där. Så ett halvår i princip.
Folk protesterar förstås. Många nyttjar detta enorma område för allehanda saker, framförallt hälsorelaterade och rekreation.
En protestgrupp har skapats med budskapet:
"Necesitamos volver a la montana"
Vi behöver få återvända till bergen!!
Ja, snart ser ni mig på barrikaderna, skrika mig hes, med plakat fyllda med ilsket röda bokstäver...
"Jag behöver återvända till mina berg!!"
Morr...
Nä hörrni, detta behövs avslutas positivt nu känner jag.
Vi har underbart försommarväder och jag njuter här och nu.
Jag pluggar på lite om tekniken för att måla tavlan jag skrev om i förra inlägget. Ska bli så roligt att få det på canvas. Sen om det blir som jag tänker mig...we'll see... :D
Mina dahlior fylls på med knoppar, men dom är ju sk tallriksdahlior (väldigt stora blommor) så tiden från knopp till blomma tar lite tid. Jag vårdar dom ömt och moderligt. Pratar med dom. Gödslar dom. Och vattnar förstås.
Jag planterade även luktärter och dom börjar komma upp lite försiktigt, hoppas på det bästa där. Kanske det blir för varmt här, vet ej...
Och trumvirvel...
Vi ska få tillökning i familjen!!
Jag skulle inte ha en till hund.. och absolut inte en pojke...
men så dök den här lilla stjärnan upp som behöver ett nytt hem...
Åh, vad tråkigt att du känner bloggstress! Det behöver du inte, jag tänker att bloggen är något som ska vara roligt och kännas relevant och intressant för den som skriver. För någon som Underbara Clara som har betalande läsare förstår jag att det finns förväntningar på inlägg, men jag tänker att de som läser hos mig får läsa när det finns. Och det de vill (alltså inte varje inlägg som jag skriver).
SvaraRaderaLille Jafi är fantastiskt gullig! Förstår att ni inte kunde säga nej. Men urtrist att ni inte får åka upp i bergen - det hoppas jag verkligen löser sig å det snaraste!
Och angående din hälsa. Dina barn har SÅ rätt! Det är viktigt att du tar hand om dig. Jag hoppas att du snart mår finemang efter alla månader med hälsohickor. Och grattis till alla fina år tillsammans. KRAM!
Tack Monnah!
RaderaDu har helt rätt angående det där med bloggstressen, jag har ju verkligen inga förväntningar alls på mig förutom mina egna förstås :)
Tror mest det kändes så nu pga av vårt tema-inlägg som liksom låg kvar som lite passe då alla ni andra har gått vidare med livet så att säga, hehe..
Det är ju så, man vill hinna med så mycket och prioriteringar är oundvikliga.
Nu är det iaf ett nytt inlägg uppe och jag behöver inte stressa om det :)
Visst är han så söt lilla Jafi <3 ska bli både spännande, mysigt och säkert lite utmanade som det alltid är när man ska få en ny medlem i flocken, men man har rutin numera ;)
Ja, det där med bergen gör mig ilsk som bara den!! Det handlar om ekonomi förstås men drabbar som vanligt den enkla medborgaren som bara vill andas frisk luft och inte kräver så mycket mer.
Ja, barnen har rätt. Och jag försöker, men blev lite to much den här veckan... men det har varit lite hälsohickor nu ett tag och det tar på krafterna helt klart.
Tack igen! Japp 35 år... vad hände liksom??
Kramar tbx!!
Kära fina Sara, att känna bloggstress är det sista du ska känna. Nej men nej, släpp det. Det fina är att vi alla bloggar som vi vill. Du skrev lite om det hos mig idag också. Jag svarade dig då att jag aldrig skulle kunna blogga som jag gör om jag hade ett heltidsjobb. FÖR bloggar tar ju tid.
SvaraRaderaSara, du ska bara blogga när DU vill och KAN. Ja jag klickar mig in här de dagar jag är ute i bloglandia, hoppas alltid att du skrivit då ... MEN that being SAID, det är absolut inget jag förväntar mig. Jag förväntar mig BARA att du ska skriva medan du känner att du har tid att göra så och du har inspo. Nu blir det 4 tomma dagar hos mig då jag inte bloggar. DU får inte känna den stressen, den är obefogad.
MEN lille Jafi, såååå gullig. Malteser är en extremt SÖT ras!
WTH, svifeber I bergen ... Men kan det inte bara få vara bra däruppe?
Glad att alla prover är bra och att du inte mår dåligt.
Hoppas du kommer ut på lite andra rundor nu när bergen bestämt sig för att stänga en period. Grattis till dig och din make!!! Kramar och ha en fin helg!!!
Hej Annika!
RaderaNej, jag ska ju inte det och det försöker jag att inte göra. men det blev kanske så nu bara för att vi hade ett gemensamt inlägg, haha... det kändes så passe liksom och ni andra hade gått vidare i livet typ.
Bloggar tar absolut tid, iaf om man vill ha välgjorda äkta inlägg, med fina bilder osv.
Gulligt att du troget kikar in och hoppas på inlägg :) Ja det är lite Kinder överraskning här, fniss.
Visst är Jafi sååå gullig <3 Malteser är fruktansvärt söta och goa vovvar, behändiga liksom :) och med världens största hjärta <3
Ja den där svinfebern har ju pågått sen december, det suger verkligen. Folk börjar tröttna så klart. Nån liten öppning här och där men så tillbaks till helstängt igen. sist jag var där fick man inte vara där egentligen och kände mig som en kriminell hela promenaden :/ men det är så absurt för mig och det är ju pga ekonomiska anledningar främst.
Ja tack och lov att alla prover är bra!
Och tack för grattis <3 men ja, en ganska miserabel 35-årsdag minst sagt, men vi får fira en annan gång :)
Kramar tbx och detsamma!!
Kära Sara! Fina du… vilken vecka du har haft!! Att jobba sådana monsterpass när du är sjuk och mitt i behandlingar... det är inte konstigt att kroppen till slut sa ifrån.
SvaraRaderaSå skönt att resultaten såg bra ut hos onkologen! En enorm lättnad mitt i all oro och allt slit. Och vilken fin man du har som stannade hemma och tog hand om både dig och flocken! Tvåsamheten blir verkligen extra värdefull i sådana här perioder. Stort grattis dessutom till era 35 år tillsammans... även om firandet blev mer “halvsovande soffläge” än champagne och glamour! Det är ju ändå väldigt fint på sitt sätt.
Och alltså… jag lider med dig angående bergen. Jag förstår verkligen känslan när något som är ens andningshål bara stängs av sådär. Hoppas innerligt att ni snart får tillbaka Collserola!!
Men mitt i allt det tunga... vilken underbar liten ljusglimt med lilla Jafi!! Så klart att han skulle hitta hem till er. Han ser helt bedårande ut!!
Nu hoppas jag att du får återhämta dig ordentligt, bli frisk från det där envisa hosteländet och få lite lugnare veckor framför dig. Och så ser jag fram emot att få följa både tavlan, dahliorna, luktärterna och lilla Jafis ankomst!
Önskar dig en alldeles underbar helg fylld med mys, glädje och solsken!
KRAMAR till DIG!! Anna