Acceptans, hemlängtan, bara längtan och konsten att skingra tankarna
Den här tiden på året önskar jag alltid att jag vore en morronmänniska. En riktig early bird ... Men jag försöker att komma upp tidigt även mina lediga dagar, och under min semester förra veckan så ställde jag klockan så att jag hann njuta av tystnaden, och den lite svalare och friskare temperaturen som är då. För ja, nu har vi klivit in i den spanska högsommaren och värmen rullar obarmhärtigt in som på räls dag för dag. Jag ska vara ärlig. Jag har fajtats med mycket blandade känslor den senaste tiden. Jag har inte heller känt att jag har kunna sortera upp dom på ett logiskt och konkret vis. Acceptans har fått bli ett ledord. Att göra kemo för andra gången... att gå från att känna sig superfrisk och stark till att liksom falla ner i det hålet igen har varit tungt. Onkologen förklarade för mig att det är helt normala känslor, tröttheten är jätterimlig då det förstås är tufft för kroppen (jag är lite äldre och gör det en andra gång), även om detta är en lite mer mildare kur....