Lever livet mitt i livet

 Gomorron! Idag är det tisdag... ja alltså, när detta inlägg sker, eller hur man ska uttrycka det... Jag tänkte ta med er på en rask promenad genom stan ner till stranden. Så på med bra skor, packa ryggan med lite strandgrejer, och du, ta nåt på huvudet också för det är varmt även att klockan bara är 8.30 på morronen. 27 gr säger en digital neontermometer som är uppsatt vid en farmacia. Vägen vi kommer gå är ca 4 km dit och så samma hem igen. Skönt med badpaus emellan, eller hur! ;) Klar? Så bra! Då går vi! Personligen gillar jag att ha riktigt pulshöjande musik i öronen, dance techno brukar det bli.  Jag har min sk PW-lista på Spotify som jag har haft sen jag började med powerwalking och sedermera löpträning när vi bodde i Sverige, detta var runt 2012. Varje gång jag kör igång den får jag tillbaka den där känslan av pirrig glädje, adrenalin och fokus som jag kände, och känner när jag ska ge mig iväg på ett löppass eller en rask PW. Jag minns så väl när jag första ggn lyckade...

 Hur många ggr har man inte sjungit dom där raderna? ... "Natten går tunga fjät, runt gård och stuva, kring jord som sol förlät, skuggorna ruva"...                                          (Ur Sankta Lucia) Jag tänker på det när klockan ringer 03.30 denna söndagsmorron och jag på tysta steg tassar upp mot badrummet. Jag ska jobba extra och börjar klockan 4. Sätter på kaffe och hoppar in i duschen. När jag kommer ut möts jag av ett gäng mjuka tassar och lite sömndruckna ögon över tre nosar... "Vad gör du matte? Ska vi ut på promenad nu?" Efter en riktig kärleksdos viskar jag att dom kan gå och lägga sig igen hos husse. Promenad kan vänta. Fönstret i mitt kontor står förstås öppet.  Natten är varm men fortfarande behaglig.Det fläktar lite lätt och utanför hörs helgnattsljuden. En port som slår igen.. Klapprande klackar och ett mobilsamtal som tonar ut tillsammans med dom...

 "Hola Sara, que tal? Quanto tiempo sin verte!" Sjuksköterskan på sala de tratamiento kommer och hälsar. Det är inte hon som ska sticka mig i armvecket och sätta infarten denna fredag, men hon stannar till i rushandet mellan dagens patienter.. ("Hej Sara, hur mår du, det var längesen!") Vi har träffats många ggr förstås, under hela min förra behandlingstid som var ca 2 år (2022-2024) med både kemoterapi och  immunoterapibehandlingen. Var tredje vecka under 2 års tid blir en del ggr. När jag ringde i klockan efter avslutad behandling den 8 mars 2024 stod hon där med dom andra sköterskorna och klappade händerna och log. Jag lämnade flera askar god choklad och ett kort till dom som tack för allt. "Jag hoppas vi aldrig ses mer" sas det ju lite skämtsamt den dagen innan vi vinkade hejdå och jag gick ut genom skjutdörrarna och kände mig fri som fågeln. Det var också samma sköterska som tog emot mig nu i april när jag återigen gjorde entre i salen för en ny vända...

  Jag minns den här dagen väldigt väl. 11 år sen, fick jag veta på Facebook när jag kikade in häromdagen. Vi ville kolla in Malmö för en eventuell flytt dit och packade in oss i bilen för en roadtrip över dagen från den lilla sömniga staden vi då bodde i.  Vi fick jobba lite med den här posen med mig och Turning Torso för att få till ett kul foto. Ja, detta var ju innan AI fixade såna foton på en millisekund... helt au natural så att säga :D ( bättre tider om du frågar mig.. .) Maken och sonen stod och dirigerade med kameran i högsta hugg... "lite mer åt höger.. längre ner med andra handen...upp lite till vänster..." Jag blev nöjd. Hade fotot som profilbild på Fecebook ett tag. När jag ser fotot nu känns det så otroligt länge sedan. Men egentligen är ju inte 11 år så fruktansvärt lång tid. Det är nog mer att det har hänt så fantastiskt mycket efter det här. Både med mig själv som individ och världen överlag. Vi blev väldigt förtjusta i Malmö. Vi hade våra två vovvar med oss, ...

 Ja, att prata om värmeböljor känns extremt uttjatat ska jag väl säga, men det är ju en del av livet just nu och svårt att inte nämna, haha... Igår hade vi 39 gr här i stan, och utan AC i lägenheten är det mindre kul. Jag har en stor industrifläkt som står på högvarv men tyvärr blåser den till slut bara varmluft, även med frusen vattenflaska framför. Nätterna är också jättevarma och jag sover med isklamp i sängen... inatt var det runt 29-30 gr och luften står helt stilla. Usch! Ja, sen så klart finns det ju absolut människor som har det värre, så är det ju alltid... allt är relativt. Att gnälla över att man inte har AC är ju ganska banalt egentligen, men det är också svårt att bortse från känslorna som bubblar upp inom en när man känner att man liksom inte kan kyla ner sig.  Mina stackars Dahlior börjar få värmeslag dom också, och bladen är brända.. jag försöker skydda dom med parasoll men det är svårt... Luktärten gav upp helt dessvärre :/ Idag har vi lite svalare...i morse t...