Lever livet mitt i livet

  Jag har tråkiga nyheter. Vi har gjort slut. Tanken har funnits där ett tag, men man vill ju inte ge upp för lätt, så jag har bitit ihop. I början var ju allt rosenrött och mysigt, vi hörde ihop, ingen tvekan om saken. .. Varm, bullrig, intensiv... Just det där jag hade önskat och längtat efter så länge. Men tiderna förändrades. Du blev för mycket helt enkelt. För klistrig, för påflugen, efterhängsen. Du lämnade mig aldrig ifred, dag som natt var du där. Plötsligt tog det fram det gnälliga i mig istället, jag kände hela tiden att jag borde älska dig mer än vad jag gjorde. Det här är ju det alla väntar på och drömmer om. Det där passionerat intensiva, brännande het och ständigt närvarande. Inte ens några dagar lämnar du mig, du är alltid där och det borde jag ju vara tacksam över. Näe, jag är ledsen, det är inte för mig helt enkelt. Jag ser mig i spegeln och konstaterar att jag måste vara ärlig mot mig själv. "Borde jag inte se ett rosigt, härligt och strålande ansikte, glittriga ...

  Mitt allra första jobb var som brevbärare... om man inte räknar extrajobben jag hade haft innan som tidningsförsäljare och städning av portar i ett lägenhetsområde. Men min "riktiga" jobb kan man säga. Vi bodde då i Uppsala, året var 1987, jag var 16 år och min pappa som då också var brevbärare fixade in mig på Statliga postverket. I den ljusblå piketröjan som tillhörde uniformen satte jag i axelvaddar och dom trista, mörkblå polyesterbyxorna sydde jag om i en mer i mitt tycke cool och tidsenligt trendig modell :D Till det röda Converse-skor..voila! Jag fick ett bra distrikt i de gamla Pelle Svanslös-kvarteren inne i stan, och där cyklade jag upp och ner för den rejäla  Carolina Redeviva -backen med min fullastade gula postcykel. På den tiden var ju postmängderna lite annat än var det förmodligen är numera. Brev, vykort, veckotidningar på prenumeration, reklam...och så förstås alla pappersräkningar osv... På postkontoret där vi sorterade posten på mornarna var väl jag gans...

Oleandern, en av få blommor som står emot den brännande medelhavssolen, det ska vara en giftig växt till det, haha....   Det är sista dagen på juli månad när jag börjar skriva det här inlägget. Jag läser hos någon att nu tar sensommaren vid . Här i Barcelona känns dock sensommaren ännu långt borta och jag skulle nog beskriva den här tiden mer som piken av högsommaren även i augusti. Ordet "sensommar" landar dock fint i mitt inre och jag småler lite för mig själv. När vi bodde i Sverige gav sensommaren mig en stark känsla av melankoli. Min bästa tid på året var på väg att ta slut och vägen styrde obarmhärtigt mot mörkare tider igen. Visserligen älskade jag hösten i Sverige, och även augusti var i allmänhet en ljuvlig månad på många vis, men känslan kröp ändå på mig och det var just i det som melankolin vaknade. Allt det vackra som var omkring mig, men som ändå signalerade ett slut på något och början på nåt annat. Jag har insett att för mig handlar det inte längre om själva år...

 Gomorron! Idag är det tisdag... ja alltså, när detta inlägg sker, eller hur man ska uttrycka det... Jag tänkte ta med er på en rask promenad genom stan ner till stranden. Så på med bra skor, packa ryggan med lite strandgrejer, och du, ta nåt på huvudet också för det är varmt även att klockan bara är 8.30 på morronen. 27 gr säger en digital neontermometer som är uppsatt vid en farmacia. Vägen vi kommer gå är ca 4 km dit och så samma hem igen. Skönt med badpaus emellan, eller hur! ;) Klar? Så bra! Då går vi! Personligen gillar jag att ha riktigt pulshöjande musik i öronen, dance techno brukar det bli.  Jag har min sk PW-lista på Spotify som jag har haft sen jag började med powerwalking och sedermera löpträning när vi bodde i Sverige, detta var runt 2012. Varje gång jag kör igång den får jag tillbaka den där känslan av pirrig glädje, adrenalin och fokus som jag kände, och känner när jag ska ge mig iväg på ett löppass eller en rask PW. Jag minns så väl när jag första ggn lyckade...