6 år senare

 Solens strålar genom det vintergrumliga köksfönstret.

Den där februarisolen som var ack så efterlängtad men samtidigt så ovan, som fick varje skavank, varje dammkorn, alla smulor  att bli obarmhärtigt avslöjade i det slitna köket.

Lägenheten var tillfällig i väntan på den nya dom snart skulle flytta in i.

Det var egentligen en helt vanlig dag. 

Och en ganska vanlig familj.

En mamma, en pappa och två barn som precis hade ätit lunch och nu planerade för dagen.

En vän på besök och skratt och prat som studsade mellan väggarna.

En doft av kaffe, och tulpanerna på bordet som gav  löfte om vårens ankomst.

Jomen visst var det en vanlig dag... fram tills ringklockan på ytterdörren skrällde genom hallen in till köket.. 

...och det blev en ovanlig dag.

6 år hade passerat sen hon hade hämtat sina saker i radhuset.

Ryggen där i köket med dom aprikosa gardinerna för alltid kvar på näthinnan. Det sista hon såg innan livet vände blad.

Såret skulle alltid finnas där, men inte lika öppet med årens gång.

"Det sägs att tiden läker alla sår. Kanske såret försvinner, mer ärret det består"

...hade nån visst sagt och nog höll hon med.

Inte ens barnbarnen hade han träffat. Hon hade skrivit och berättat att han hade blivit morfar, men tystnaden hade inte brutits. Varken första eller andra gången.

Hon var död för dom. 

Hon hade fått erfara det många gånger. När hon hade mött dom på bussen, eller i butiken, hade dom tittat bort och låtsats att hon inte var där. 

Det hade gjort henne ondast att tänka att inte ens hennes fina, vackra, älskade och helt oskyldiga barn heller hade kunnat blidka dom. Kallare och hårdare än isen under djupaste midvintertid.

Att acceptera hade blivit hennes sätt att gå vidare helt enkelt. Även tårarna hade frusit som små glimmande pärlor i ögonvrån.

Som ett korsstygnsbroderi hade hon byggt upp sin nya tillvaro, sitt nya liv. Stygn efter stygn. Långt bort från det välbekanta och hemvanda, det som hon hade trott var hennes.

Trots allt hade det skapats en vacker bild som hon både älskade och vårdade. En ny verklighet, ett nytt sammanhang. Ny familj, nya relationer.

Nu stod han plötsligt där. I den gråspräckliga porten.

"Hej Sara..."

6  år senare.

Dom ledsna ögonen som alltid hade gjort henne svag. Ögonen som hon hade försökt sudda ut ur minnet så många gånger då skuldkänslor och sorg hade satt sina klor i hennes hjärta. Ja, skuldkänslorna hade varit så svåra att hantera.

Ögonen som nu dock också bar på en förväntan. Till och med lite glädje.

Kramen... så välbekant men ändå så skör på nåt vis. Ett ögonblick från och med nu för alltid  fruset i tiden

Att öppna och ta emot var självklart. Murens som hade byggts under 6 år, tegelsten efter tegelsten rämnade lättare än vad hon egentligen hade förutsett.

"Hej pappa..."

Hon betraktade honom. Dom betraktade honom.

Väntade på orden.

"Vem var detta? 

Stolen som skrapade mot golvet när han satte sig ner. Knak. Knirr.

Som om alla andra ljud hade försvunnit och bara det hördes. 

En tystnad som stängde ut allt annat.

Samtalet trevande och förvirrade ögon runt köksbordet som betraktade dom.

Var det verkligen så enkelt?

Kunde muren som hade byggts upp bara rämna utan vidare?

Första tanken var:

Nu skulle allt bli bra.

Andra tanken blev:

Hur skulle allt bli bra?

Det återstod att se.

***

När vår son var här nu i december behövde han låna en resväska när han skulle åka tillbaka till Sverige. I resväskan som stod högt uppe i garderoben låg en bunt med gamla foton som jag förmodligen hade lagt i där när vi flyttade från Sverigen 2016 och sen glömde bort.

Jag blev så oerhört glad över att återse dom och ramade genast in dessa två. Minnen väcktes förstås, och här befinner vi oss tidsmässigt strax efter stunden jag berättar om i det här inlägget. Vi hade här flyttat in i den nya lägenheten och trevande försökt bygga upp relationen med min pappa igen.

Var det enkelt? Absolut inte! Många känslor revs upp och ingenting var självklart.

Så många år av sorg, besvikelse, acceptans och insikt hade satt sina spår oundvikligen.

Men när jag ser dom här bilderna vet jag på nåt vis att det hade inte kunnat vara annorlunda helt enkelt, då det i slutändan gav mig det finaste jag har. Mina barn.

Livet.