Jag har nåt att berätta för dig.

Hej du mitt 14-åriga jag.

Ja, du där i gul kavaj, omgiven av dina syskon, kusiner och din älskade farmor.

Jag har nåt att berätta för dig.

Där och då trodde du nog att livet skulle var en dans på rosor. Att du på nåt vis var mer skyddad än nån annan från sorg och besvikelser. 

När du satt på kökssoffan i det gröna köket medan mamma gräddade våfflor, och lyssnade på Hunting high and low med A-ha för femtielfte ggn på repeat... eller ja... du var ju tvungen att spola tillbaka kassetten i bandspelaren på den tiden.... fjsfsjfsjfsjfsjfsj... minns du ljudet? Men också hur trygg du kände dig? Förvissad om att du var onåbar från eländets slingrande armar....

Visst, nog fanns det förvisso bekymmer och grubblerier även då i din värld av 14 jordsnurr.

... håret som inte alltid låg som du ville, eller den illröda finnen på hakan som oftast kom olägligt, eller mensen när du hade gympa, eller att det var pinsamt att hjälpa till med lövräfsningen i den stora trädgården... kompisarna kunde ju cykla förbi och se dig i den förnedrande omständigheten...

...eller att lillebrorsan tjuvläste din dagbok och visade bus-Robban till råga på allt...

..att pappa knackade upprört på flickrumsdörren när han tyckte du hade pratat i telefon för länge, mitt i en djupt seriös diskussion om hjärtesorg eller likväl ögonskuggor ... "Rikssamtal dessutom!"

...eller att lillsyrran snodde dina pumps och klapprade runt i fast dom var alldeles för stora för henne och du frustrerat ropade efter hennes vingliga rygg "Du bryter klackarna" ...

...när kärleken bestod men föremålen ständigt växlade.

Du tuggade Hubba bubba, drömde om vårjackan på JC och var alltid den som satt och fnittrade med kompisarna på lektionerna, speciellt på matten som var så trist...

Och livet var som en oändlig resa mot okända äventyr, ännu i nån slags trygg förvisning att det självklart alltid skulle vara som det var precis nu.... där och då...

Men livet tog en annan vändning.

Mamman flyttade från er strax efter. Och pappan lät sorgen och vreden ta över förnuftet, blev under lång tid en spillra av sig själv. Plötsligt var ni en djupt splittrad familj.

 Inte så långt efter lämnade ni huset och även staden, långt bort från mamman och allt det som du trodde var självklart.

Och du fick bli vuxen väldigt snabbt. 

Dina axlar blev bredare än nånsin, och fanns där för alla i familjen att gråta ut mot.

Så klart...

Du var ju storasyster, och på något vis var det självklart att allt hängde på dig nu tänkte du.

Och oj vad duktig du var. Du lärde dig laga mat, stryka, tvätta, vara den perfekta gudfruktiga dottern...lyssnade, tröstade, var alltid glad, positiv och stark.

Mycket ändrades för dig under dom kommande åren. Vände upp och ner på allt du trodde du visste. Begreppet föräldrar fick en ny innebörd.

Och jag vet att du hade många stunder där du undrade om du gjorde rätt, tänkte rätt, valde rätt.... 

Sorgtyngda, hopplösa och maktlösa stunder där du alltid kände dig otillräcklig och "fel". Att allt rämnade pga av dig.

Men jag har nåt att berätta för dig...

Det blir bra till slut. 

Kanske inte som du tänker dig eller vill alltid, men på nåt vis kommer du alltid landa  nedåt med fötterna och konstaterar "det blev ju jättebra trots allt"...

Du kommer att få många lärdomar, förståelse och insikt på vägen, framförallt inse vikten av acceptans för livets krumbukter.

Att du inte på något vis är unik utan att de flesta stöter på bucklor under åkturen.

Du kommer att se dig i spegeln och tänka att det som var absolut viktigast för dig, att ge dina barn det du förlorade... faktiskt blev.

Du kommer inte att bli starkare än alla andra, men du kommer bli starkare än du var igår, eller förra månaden, eller förra året... och växa i det. Och påminna dig själv om och allt hänger inte på dina axlar.

Och ja, att livet absolut inte är en dans på rosor, snarare en dans på  glödande kol emellanåt, men trots det kommer du att skratta, gråta, sjunga, dansa, känna, uppleva, njuta, förlora, vinna...

 igen...

...och igen

...och igen...

och...

...du kommer förstå att din intuition är viktig att lyssna på och att din magkänsla faktisk oftast har rätt.

Så våga ha förtröstan och lita på att livet på något vis alltid  tar dig precis där du ska vara.

Just nu.

***

Jag önskar alla en fin vecka, åker nu till moderlandet en stund och kommer förmodligen inte hinna uppdatera här förrän jag är tillbaka igen i april:)

Avslutar med ett foto av solar eclipse 29/3 kl 12.00 som min dotter tog...

Ser ni ❤️ ?

Fint va??