Huset

 Jomen visst var det nåt speciellt med det där huset. Kanske mina föräldrar tänkte att det huset skulle vara den saknade pusselbiten?

Limmet...

Ja, nånting var det väl som gjorde att dom beslöt sig för att köpa ett gammalt 30-talshus med tre lägenheter som skulle renoveras till ett enda boende.

Jag har otroligt starka minnen från det huset. 

Ett hopkok av både det varma och det kalla.

Ett virrvarr av känslor fast med idyllens ansikte.

Kanske för att jag gick från barn till tonåring där? Eller egentligen inte ens det... jag fick gå direkt till vuxen med en förälders svarta sorg hängande på mina axlar.

Kanske för att det som nog redan var krackelerat krossades helt där?

Kanske för att alla förhoppningar som flyttade in liksom smulades sönder i miljontals små partiklar där?

Kanske för att glada leenden gick över till hög gråt i den mörka nattens eko just där?

Det var ett mycket vackert hus med en stor prunkande trädgård. Äppelträd, päronträd, plommonträd... och det stora bigaråträdet som en stolt tupp precis vid den gamla sidoingången.

Nog blev det en del timmar sittandes där på någon gren, under prat och skratt, medan bigarå efter bigarå stoppades in i munnen, och kärnor flög som små hagelkulor ner i gräset.

Jag minns så väl doften i början. Morfar kom från Dalarna och skulle bo med oss under tiden som vi renoverade. Han var snickare och skulle förstås bidra med sitt kunnande. 3 vuxna och 3 barn, plus en hund och flera marsvin flyttade in i den övre lägenheten medan nedervåningen skulle renoveras. Marsvinens stora buranläggning fick dock stanna på nedervåningen och det var en sån speciell doft av hö, spån och renovering minns jag.

Badrummet hade vi i den gamla källaren under tiden. Den iskalla källaren med jordgolv och spännande skrymslen, men också ett badkar som visade sig vara en tillflyktsort för husets välmående spindlar, dom stora svartbruna med 8 raska ben. Jag matade dom med sockerbitar, men det var med skräckblandad förtjusning man sen fick fösa bort dom innan man skulle duscha.

Jag och några vänner hade nån slags klubb i ett av källarens förrådsbås. Detta var innan mobiltelefonen och internet, och fantasin var oändlig. Var det en detektivklubb? Jag minns inte ens, men lite spännande var det absolut.

Huset hade verkligen den där väl bevarade charmen som man bara kan hitta i gamla hus där historiens vingslag ständigt gör sig påminda.

Som barn analyserar man ju inte på samma vis, man bara är och upptäcker, men idag skulle jag gärna gjort en liten tidsresa tillbaka i tiden för att verkligen få uppleva det huset igen.

Åtminstone innan sorgen och det tunga fick sitt fäste där.

Så småningom växte ett hem fram ur renoveringsröran. 

Hallen på nedervåningen var enorm med det vackra trägolvet, och de dubbla entredörrarna som dock aldrig användes i princip. Alla kom in genom sidoentren på baksidan av huset.

Mitt rum låg också där, och jag hade fått välja tapet och matta själv. Det var en mjuk rosa heltäckningsmatta och en tapet med små lingon på.

I den stora öppna hallen lärde vi oss gå på händer, jag och syskonen. Jag lovar att våra ekande skratt nog fortfarande sitter i dom väggarna. Kanske en del tjut också när lillbrorsan och hans kompis snodde min dagbok för att tjuvläsa och jag upprört jagade efter dom.

Jag kommer heller aldrig glömma äppeldoften. 

På hösten skördades alla äpplen och dom låg i fruktlådor nere i källaren. Mamma lagade äppelmos, äppelkräm, äppelmust, äppelkaka, äppelpaj osv... 

"Jag vill ha gröna köpeäpplen..." gnällde jag. "Inte skrynkliga egenplockade..."

Joodå, nog vill jag skälla lite på den där oborstade ungen som inte hade vett att uppskatta vår egen trädgårds skatter men jag var barn av en annan tid helt enkelt.

Vi hade ett tält som såg ut som ett trähus. Det sattes upp i trädgården och där skapades en annan verklighet. Tänk Lilla huset på prärien och Familjen Macahan... Jag i rutig volangklänning och någon träkvist som liknade en häst. Känslosamma draman avlöste varandra i den där lilla "timmerstugan" och hade kunnat platsa i vilken TV-tablå som helst.

Mitt över gatan från den stora trädgården låg en liten kiosk där man kunde handla salta sillar, surt Hockeypulver, och Jenka-tuggummi. Förväntansfulla ögon när man kikade in över den lilla disken framför kiosköppningen för att välja vad som skulle plockas ner i påsen av kioskägaren.

Det var också i det huset som vår ouppfostrade Cocker Spaniel hittade på hyss efter hyss. Jag älskade den hunden högt och innerligt. Förstås.

Dom mörkbruna lockiga öronen och de där ögonen som visste precis hur de skulle blidka...

Som när han tuggade sönder den exklusiva pälsmössan i äkta skinn som tillhörde en av pappas bekanta. Efter mycket letande hittade vi den i tusen bitar i min säng och pappa skämdes oerhört mycket över detta förstås. Det blev en dyr affär som han inte riktigt hade räknat med. 

Eller när han en obevakad stund mumsade i sig två plåtar bullar som stod på jäsning på köksbordet.... det resulterade i veterinärbesök och en lång kväll av stinkande odörer..... 

Det var ett fantastiskt hus på så många vis. Åtminstone i mina barnögon. Vi flyttade en del under min uppväxt och alla våra hem är kopplade till olika minnen och faser förstås.

Just detta huset i synnerhet.

Från början var det ju ett glädjens hus. Ett hus där förväntan och förhoppningar hade sin självklara plats, och livet skulle få en ny vändning.

Med vuxna ögon kan jag så klart se en annan sida av det också. 

Det sista halmstrået...

Ett sista försök att fortfarande vara en familj.

Men så plötsligt var mamma borta. Ena dagen stekte hon pannkakor i köket. Nästa dag stängde hon dörren och kom aldrig tillbaka igen. Det var självvalt, något hon förmodligen hade velat länge.

Kvar fanns bara spillrorna av ett liv som inte blev.

Ljudet av en pappas hjärtskärande gråt, hans oförmåga att nånsin kunna glömma sveket, förlåta och gå vidare och istället fastna som ett svartvitt foto av den han nu hade blivit, uppfylld av sin egen sorg.

Frågor som egentligen aldrig har fått ett svar.

Och ett barn som abrupt fick bli vuxen och egentligen aldrig tillåta den egna sorgen överhuvudtaget få ta plats.

Ibland gör det mig arg och ledsen. Den där känslan av att de fina minnena liksom togs ifrån mig. Som att någon tog en pensel och målade över allt med svart färg.

Samtidigt gläder det mig också, faktumet att jag även kan minnas de fina och härliga.

Efter ett tag såldes huset, för en spottstyver kan jag tänka mig, och vi lämnade staden och flyttade 50 mil norrut.

Pappa, jag, mina syskon och en ouppfostrad Cocker spaniel.

En väninna skickade en bild häromdagen på huset. Hon gick förbi där när hon var på tillfälligt besök. Numera är det gult, men när vi bodde där var det vitt.

Minnena sköljde över mig från en annan tid. Som ett dammigt fotoalbum långt ner i gömmorna.

Ett liv som numera känns som att det aldrig har hänt.

En märklig känsla.

Fotot som min väninna tog på huset häromdagen och skickade till mig<3