Huset
Jomen visst var det nåt speciellt med det där huset. Kanske mina föräldrar tänkte att det huset skulle vara den saknade pusselbiten?
Limmet...
Ja, nånting var det väl som gjorde att dom beslöt sig för att köpa ett gammalt 30-talshus med tre lägenheter som skulle renoveras till ett enda boende.
Jag har otroligt starka minnen från det huset.
Ett hopkok av både det varma och det kalla.
Ett virrvarr av känslor fast med idyllens ansikte.
Kanske för att jag gick från barn till tonåring där? Eller egentligen inte ens det... jag fick gå direkt till vuxen med en förälders svarta sorg hängande på mina axlar.
Kanske för att det som nog redan var krackelerat krossades helt där?
Kanske för att alla förhoppningar som flyttade in liksom smulades sönder i miljontals små partiklar där?
Kanske för att glada leenden gick över till hög gråt i den mörka nattens eko just där?
Det var ett mycket vackert hus med en stor prunkande trädgård. Äppelträd, päronträd, plommonträd... och det stora bigaråträdet som en stolt tupp precis vid den gamla sidoingången.
Nog blev det en del timmar sittandes där på någon gren, under prat och skratt, medan bigarå efter bigarå stoppades in i munnen, och kärnor flög som små hagelkulor ner i gräset.
Jag minns så väl doften i början. Morfar kom från Dalarna och skulle bo med oss under tiden som vi renoverade. Han var snickare och skulle förstås bidra med sitt kunnande. 3 vuxna och 3 barn, plus en hund och flera marsvin flyttade in i den övre lägenheten medan nedervåningen skulle renoveras. Marsvinens stora buranläggning fick dock stanna på nedervåningen och det var en sån speciell doft av hö, spån och renovering minns jag.
Badrummet hade vi i den gamla källaren under tiden. Den iskalla källaren med jordgolv och spännande skrymslen, men också ett badkar som visade sig vara en tillflyktsort för husets välmående spindlar, dom stora svartbruna med 8 raska ben. Jag matade dom med sockerbitar, men det var med skräckblandad förtjusning man sen fick fösa bort dom innan man skulle duscha.
Jag och några vänner hade nån slags klubb i ett av källarens förrådsbås. Detta var innan mobiltelefonen och internet, och fantasin var oändlig. Var det en detektivklubb? Jag minns inte ens, men lite spännande var det absolut.
Huset hade verkligen den där väl bevarade charmen som man bara kan hitta i gamla hus där historiens vingslag ständigt gör sig påminda.
Som barn analyserar man ju inte på samma vis, man bara är och upptäcker, men idag skulle jag gärna gjort en liten tidsresa tillbaka i tiden för att verkligen få uppleva det huset igen.
Åtminstone innan sorgen och det tunga fick sitt fäste där.
Så småningom växte ett hem fram ur renoveringsröran.
Hallen på nedervåningen var enorm med det vackra trägolvet, och de dubbla entredörrarna som dock aldrig användes i princip. Alla kom in genom sidoentren på baksidan av huset.
Mitt rum låg också där, och jag hade fått välja tapet och matta själv. Det var en mjuk rosa heltäckningsmatta och en tapet med små lingon på.
I den stora öppna hallen lärde vi oss gå på händer, jag och syskonen. Jag lovar att våra ekande skratt nog fortfarande sitter i dom väggarna. Kanske en del tjut också när lillbrorsan och hans kompis snodde min dagbok för att tjuvläsa och jag upprört jagade efter dom.
Jag kommer heller aldrig glömma äppeldoften.
På hösten skördades alla äpplen och dom låg i fruktlådor nere i källaren. Mamma lagade äppelmos, äppelkräm, äppelmust, äppelkaka, äppelpaj osv...
"Jag vill ha gröna köpeäpplen..." gnällde jag. "Inte skrynkliga egenplockade..."
Joodå, nog vill jag skälla lite på den där oborstade ungen som inte hade vett att uppskatta vår egen trädgårds skatter men jag var barn av en annan tid helt enkelt.
Vi hade ett tält som såg ut som ett trähus. Det sattes upp i trädgården och där skapades en annan verklighet. Tänk Lilla huset på prärien och Familjen Macahan... Jag i rutig volangklänning och någon träkvist som liknade en häst. Känslosamma draman avlöste varandra i den där lilla "timmerstugan" och hade kunnat platsa i vilken TV-tablå som helst.
Mitt över gatan från den stora trädgården låg en liten kiosk där man kunde handla salta sillar, surt Hockeypulver, och Jenka-tuggummi. Förväntansfulla ögon när man kikade in över den lilla disken framför kiosköppningen för att välja vad som skulle plockas ner i påsen av kioskägaren.
Det var också i det huset som vår ouppfostrade Cocker Spaniel hittade på hyss efter hyss. Jag älskade den hunden högt och innerligt. Förstås.
Dom mörkbruna lockiga öronen och de där ögonen som visste precis hur de skulle blidka...
Som när han tuggade sönder den exklusiva pälsmössan i äkta skinn som tillhörde en av pappas bekanta. Efter mycket letande hittade vi den i tusen bitar i min säng och pappa skämdes oerhört mycket över detta förstås. Det blev en dyr affär som han inte riktigt hade räknat med.
Eller när han en obevakad stund mumsade i sig två plåtar bullar som stod på jäsning på köksbordet.... det resulterade i veterinärbesök och en lång kväll av stinkande odörer.....
Det var ett fantastiskt hus på så många vis. Åtminstone i mina barnögon. Vi flyttade en del under min uppväxt och alla våra hem är kopplade till olika minnen och faser förstås.
Just detta huset i synnerhet.
Från början var det ju ett glädjens hus. Ett hus där förväntan och förhoppningar hade sin självklara plats, och livet skulle få en ny vändning.
Med vuxna ögon kan jag så klart se en annan sida av det också.
Det sista halmstrået...
Ett sista försök att fortfarande vara en familj.
Men så plötsligt var mamma borta. Ena dagen stekte hon pannkakor i köket. Nästa dag stängde hon dörren och kom aldrig tillbaka igen. Det var självvalt, något hon förmodligen hade velat länge.
Kvar fanns bara spillrorna av ett liv som inte blev.
Ljudet av en pappas hjärtskärande gråt, hans oförmåga att nånsin kunna glömma sveket, förlåta och gå vidare och istället fastna som ett svartvitt foto av den han nu hade blivit, uppfylld av sin egen sorg.
Frågor som egentligen aldrig har fått ett svar.
Och ett barn som abrupt fick bli vuxen och egentligen aldrig tillåta den egna sorgen överhuvudtaget få ta plats.
Ibland gör det mig arg och ledsen. Den där känslan av att de fina minnena liksom togs ifrån mig. Som att någon tog en pensel och målade över allt med svart färg.
Samtidigt gläder det mig också, faktumet att jag även kan minnas de fina och härliga.
Efter ett tag såldes huset, för en spottstyver kan jag tänka mig, och vi lämnade staden och flyttade 50 mil norrut.
Pappa, jag, mina syskon och en ouppfostrad Cocker spaniel.
En väninna skickade en bild häromdagen på huset. Hon gick förbi där när hon var på tillfälligt besök. Numera är det gult, men när vi bodde där var det vitt.
Minnena sköljde över mig från en annan tid. Som ett dammigt fotoalbum långt ner i gömmorna.
Ett liv som numera känns som att det aldrig har hänt.
En märklig känsla.
Att man kan se det vackra. Det är en fantastisk egenskap. Känner din sorg när du skriver. Herregud! Vilket trauma! Skickar kramar till lilla Sara <3 Marika
SvaraRaderaDu beskriver så bra när du berättar för oss läsare och man kan känna precis hur du kände där och då.
RaderaInte enkelt och lätt att bli stor när man fortfarande är liten.
Kram Carin
Marika: Tack för kramar🙏 Ja, det var en jobbig tid, utan tvekan! Kramar tbx!!
RaderaCarin: Tack kära du🙏 Nej, jag fick bli vuxen snabbt, så var det... Kramar tbx!
RaderaKära Sara! Tack för att du delar med dig så öppet och ärligt! Det berör verkligen på djupet. Ditt sätt att skriva får allt att träda fram så levande, både det vackra och det smärtsamma.
SvaraRaderaDet där huset verkar ha burit på så många lager... en plats för drömmar, vardag, förlust och livets alla nyanser. Det är starkt hur du orkar minnas allt, även det tunga, och ändå låter det fina få finnas kvar. Och tänk så mycket ett hus kan rymma! Inte bara människor, utan hela liv.
Du skriver med en närvaro och värme som verkligen känns. KRAM till DIG! Anna
Tack Anna🙏 Jo, man kan nog säga att det huset bär på många lager... Livet förändrades mycket just där och jag fick bli snabbt vuxen.
RaderaTack igen för fina ord!
Kramar tbx!
Tänk nu har jag läst ditt inlägg ett par gånger med lite tid emellan. Du skriver så otroligt vackert, detaljrikt och utelämnande om både det fina och det smärtsamma. Jag känner att jag faktiskt inte kan kommentera själva innehållet utan bara skicka en stor sommarkram till dig!
SvaraRaderaMen tack! Vad fint att du har läst det ett par ggr tom <3
RaderaEn stor sommarkram tbx till dig!!
Jag känner din barndoms glädje starkt i din berättelse. Fint du har de minnena från det otroligt fina huset. Det andra tar också sin beskärda plats. Så klart. Kramar
SvaraRaderaTack Anna! Ja, ett sammelsurium av minnen är det, både glada och ledsna... Ett fint hus var det verkligen, kommer alltid att minnas det med värme trots det sorgliga slutet<3
RaderaKramar tbx!!
Så vackert hus och med mycket arbete bakom. Och allt vackert i trädgården. Och "hör" att du minns väldigt mycket och att du minns det roliga och fina där tillsammans med sorgen. Och du sammanställer så fint och bra men det känns ledsamt mycket att ni barn drabbades så.
SvaraRaderaOch minnena blir det verkliga, inget som går att ändra men positivt att du minns det vackra, roliga, det förväntansfulla i allt. Jag blir berörd av det du berättar.
Kram till dig.
Tack Monica <3 Ja, det där huset rymmer verkligen både otroligt fina såväl som väldigt jobbiga minnen... Ett vackert hus är det dock och trädgården var underbar🤗
RaderaKram tbx!!
Jag får verkligen känslan av idyll. Den renoverades för att bli precis som ni ville, en underbar trädgård för lek och fruktplockning, gott om plats för djuren... allt låter perfekt utom spindlarna och en cocker spaniel som är lite väl förtjust i bullar för sitt eget bästa.
SvaraRaderaOch så kommer det. Sveket och sorgen.
Fint att du ändå har vackra och roliga minnen från huset. Det är för fint för att bara förknippas med mörker.
Ja, i min värld var det ju idylliskt tills det tråkiga hände... det finns så många lager i det här, och som barn ser man ju inte allt som pågår bakom ridåerna, och det är nog där för de första åren där kändes väldigt fina och jag har välbevarade och goda minnen också<3
RaderaSpindlarna jaa, det var nåt alldeles extra när 4-5 st satt i badkaret när man skulle ta sin dusch, i en kall mörk källare, haha :D Kanske inte så idylliskt...
Vår vovve var ett riktigt busfrö som de finns många roliga historier om kan jag lova :)
Kram!
Tänk att du har så mycket glädje i dig trots att både barndom och ungdom bjöd på mycket sorg och vuxenansvar i allt för tidig ålder! Förstår att det varit tufft på så många olika sätt och vis. Tack för de vackra bilderna av allt det som var bra. Också. Det bekymmerslösa, det roliga, det småläskiga, förväntningarna och det som kunde ha blivit, men som inte blev. Livet, alltså. Och vilken vackert hus... Stor kram!
SvaraRaderaTack Monnah <3 Jag har nog alltid haft en positiv livsinställning vilket har hjälpt mig mycket i livet, trots många sorgliga och tunga saker :)
RaderaDet var ett väldigt vackert hus som jag gärna hade "upplevt" igen :)
Stor kram tbx!!
Jag läste det här tidigare, Sara. Tänkte på hur otroligt vackert du skriver, och hur svåra saker du tar upp utan krusiduller. Du skriver som du minns, men på ett så vackert sätt. Säger som Monnah, tänk att du har så mkt glädje i dig fastän det var så tufft många gånger för dig under uppväxten. Vilket vackert hus det är. Huset som skulle ha blivit idyllen, men som blev precis tvärtom. Sara Rara SilverSara, tack för att du skriver så fint om ditt liv. Kramar från mig!!
SvaraRaderaTack Annika <3 Utan krusiduller är det väl egentligen inte, jag väger mina ord väldigt mycket då detta är en ganska jobbig period att tala om, samtidigt kanske väldigt terapeutiskt att skriva om det... Glädjen för livet finns ju alltid där då man vet att inget kan tas för givet, och en positiv livssyn har jag nog alltid haft tack och lov :)
RaderaHuset var mycket vackert och jag är glad för dom fina åren som jag ändå minns därifrån <3
Tack fina du för dina ord, det värmer gott i hjärtat :)
Kramar tbx!!