Är gräset grönare på andra sidan?
Varför flyttade vi till Spanien egentligen?
Tankarna hade ju funnits där länge.
Drömmarna om nåt annat. "Livet är här och nu" och det där...
"Det blir en vardag där också" sa folk.
Och japp. visst är det så. Vardagen kommer överallt.
Jag tänkte på det nu dom här dagarna när jag var ledig. Jag packade ryggsäcken, kopplade hundarna, tog tåget till bergen och så traskade vi runt där.
Ibland känner jag mig som världen tråkigaste, inte gentemot mig själv, men utåt sett. Här bor jag i hjärtat av en av världens mest besökta städer med ett enormt utbud av precis allt... och vad gör jag? Flyr till skogen så fort jag kan :D
Inget som egentligen rimmar med instagram-flödet på nåt vis i bemärkelsen #livet i Barcelona...
Missförstå mig rätt... inget gör mig lyckligare än just det där... ta med mig hundarna och hänga på platsen där jag bara vet att vi alltid mår som bäst.
Simple as that.
Att gå där på knastriga stigar, novembersolen som silar in mellan bladverken, tystnaden förrutom kanske en surrande humla eller fågelkvitter.
Suga in dofterna. Höra det prassla i buskarna och kanske se en flock vildsvin böka runt. Möta några få personer, såna som jag...
Le mot varandra...
"Hola, bon dia..."
Se hundarna spralliga och glada. Min 11-åriga lilla dam som flyger över grenar, skuttar högt och lågt. 11 hundår är 77 människoår... jag visionerar att jag är lika spänstig när jag når den hederssamma åldern :)
Ja så börjar en ny arbetsvecka, man handlar, äter middag, räkningar betalas även här, träna, städa... ja, inte så mycket mer än det. Vardagslivet helt enkelt.
Ibland tänker jag på just var det var som gjorde att vi ville flytta från Sverige.
Jamen solen förstås...
...ljuset...
...kulturen...
..ett annorlunda liv...
Och här är jag nu, snart ett decennium senare, och lever mer eller mindre likadant som jag gjorde i Sverige.
Eller ja... såklart inte exakt samma, men min vardag är ganska... tja, vardaglig helt enkelt, men med andra färger, andra ljud, andra dofter....
Och så inser jag en sak.
Det är ju bara att det är vardagligt för mig nu. Det som jag då, för 10 år sedan tyckte var så oerhört exotiskt är ju inte det längre, eftersom jag är så van.
Det exotiska har blivit vardag. Färgerna, ljuden och dofterna är förvisso lite annorlunda men jag dras ändå till det som känns "hemma".
Nu är det exotiskt för mig med tystnad, knastrande stigar, lugn, sval luft, värmande sol i november som strilar mellan trädgrenarna.
Palmer och turkost hav är något jag uppskattar oerhört mycket, men det känns ju inte längre så exotiskt.
Papegojor i vårt träd utanför balkongen och sköldpaddor i den lilla sjön känns dock fortfarande exotiskt :D
"Sommar" har fått en ny innebörd här... och jag anser mig inte alls vara en sommarmänniska längre som jag ju gjorde i Sverige, utan här klassar jag mig snarare som höst-vinter-vår-människa då den spanska sommaren för mig är totalt överskattad, mest jobbig och något jag tar mig igenom för att jag är tvungen, lite som en envis feber med vetskapen om att lättnaden kommer att komma... snart.
Solen som i juli mest känns som ett brännade eldklot, känns i november som en varm kram som omfamnar en vänligt och tryggt <3
Maken däremot tycker fortfarande att sommaren är bäst här.
"Usch, jobbigt med vinter nu... kallt... man vill bara gå i ide" muttrades det häromdagen medan jag lyckligt plockar fram stickade tröjor, tänder ljus, njuter hejdlöst av att inte känna mig klibbig, rastlös och ostimulerad. Visst, att ha det lite varmare hemma inomhus hade jag absolut uppskattat, men hellre att jag behöver klä på mig, än att knappt inte ha en tråd på kroppen och ändå känna mig obekväm :D
Så är gräset grönare på andra sidan?
Både ja och nej.
Att förverkliga drömmar har alltid ett pris. Vår vision när vi kom hit var stor. Mycket gick inte alls som vi hade tänkt oss och inget har varit lätt eller självklart.
Men livet är ju sällan det.
Många av mina absolut tyngsta stunder i livet har jag genomlevt här. Men också några av dom mest meningsfulla.
Trådarna tvinnas ihop till ett nystan som hela tiden växer, byggs på, skapar en enhet.
Jag går inte längre runt och tänker:
"Wow, jag bor i Spanien!"... ja förutom när jag ibland känner mig som en statist i andras semesterlycka...
Wowfaktorn numera ligger i dom små sakerna. Egentligen samma som det alltid har gjort, bara i ny skepnad.
Och förstås också det faktum att vi vågade ta steget att förverkliga en dröm bidrar ju till en tillfredställelse, även om drömmen blev annorlunda än vad vi hade som en vision.
Jag är väl medveten om att den person jag är idag, är ju skulpterad av det steget som togs 2016.
Inte bara i flytten i sig, utan också sättet att leva.
Sverige och den svenska kulturen kan jag också idag se ur ett helt annat perspektiv. Både ur positiv och negativ aspekt.
Häromdagen pratade jag med en annan svensk tjej som har bott här i Barcelona många år. Hon sa det som ju många känner som har emigrerat:
"Jag känner mig varken helt hemma här, eller i Sverige..."
...medan jag känner tvärtom...
"Jag känner mig hemma både här och i Sverige... och det gör att jag känner mig rik..."
Och kanske hel?
För nånstans under resans gång fick den splittrade känslan en ny skepnad. Kanter blev mjukare och skavde inte mot varandra utan fanns sina platser.
I hjärtat.
I själen.
I tanken.
Ett lugn som landade inom mig. Vidgade vyer som alla hittade sina små skrymslen och liksom flätade in sig till en enhet.
Så egentligen är nog gräset lite grönare på andra sidan... men inte överallt. Och inte alltid. För att ta reda på det måste man dock våga undersöka.
Man måste våga förlora för att vinna, även om det är nåt annat man vinner. Och priset kan vara högt. Men trots allt kanske värt det i slutändan?
Och november var definitivt mycket grönare på andra sidan, det uppskattar jag oerhört mycket :)
För att inte tala om andra färger...
Samtidigt som att jag kan relatera till detta 100 % :D.....
Vad tror du?
Är gräset grönare på andra sidan?....
You can take the girl out of Sweden, but you can never take Sweden out of the girl. Men visst är det så! Jag tycker verkligen det. Känner igen mig I så mycket du gläds över, som att lägga undan sommarkläder och åter börja med tjocktröjor och boots. Att tända ljus, att mysa in sig. Har vi svennar ett inbyggt mys.-DNA? Ja jag tror verkligen det. Din käre make är från Italien, och han känner ju inte som du i det här fallet, hihi.
SvaraRaderaDet blir vardag överallt. Så är det ju. Jag gillar vardagen och rutiner och allt som hör till den. men ja, vardagen kommer var man än bor.
Jag har två "hemma" som jag älskar högt och rent, här där jag bor nu och Sverige. Det är en ynnest att känna så. Jag hör hemma i bägge världarna. Samtidigt tycker jag att somligt är bättre i Sverige, och somligt är bättre här. Så jag är som du, i det fallet. Jag vet många svenskar här som säger att det känner sig mer hemma här numera, men jag känner att jag hör hemma på bägge ställena. DOCK det var inget som kom direkt, nej det tog åratal att landa. Åratal.
Något som jag lärt mig är att tänka att det är annorlunda, det funkar annorlunda. det är inte fel, utan just annorlunda, i ens nya land.
Somligt tycker jag än idag är exotiskt här, som att det finns vilda sköldpaddor som bor i sjöarna. OCH ser man en snapping turtle känns det ju nästan overkligt. Sånt kommer nog alltid att vara exotiskt för mig här. Det liksom att det finns giftiga ormar, spindlar och att det finns pumor i bergen (Mountain lions). Somrarna är en PAIN med hetta och fukt. Jag är som du, en höst och vinter och vårmänniska numera.
Ja det där att alla hälsar när man är ute och går, det är trevligt. Alltid ett hej och en blick.
Jag gillar mina två världar, tacksam så tacksam för dem!! Kramar!!
Hej Annika!
Radera"You can take the girl out of Sweden, but you can never take Sweden out of the girl", du har så rätt där :D I af IMO...
Och myset sitter helt klart i generna, haha :D
Jag är också en vardags junkie även om jag älskar små äventyr med jämna mellanrum. Det fina
är väl att ha en vardag som man tycker om helt enkelt, så livet inte bara handlar om dom där stora äventyren :)
Sköldpaddor i sjön och papegojor i trädet utanför vår balkong... jaaa, det är exotiskt ännu, det håller jag med om :D Jag la faktiskt till det i min text nu :)
Att få känna sig hemma i två världar är en rikedom, helt klart <3
Tack för dina tankar kring detta!
Kramar tbx!!
Halloj!
SvaraRaderaJag känner igen mig i mycket som du skriver och alltid blir det en vardag där man bor.
Jag känner mig hemma både här och i Sverige faktiskt.
Att jag är en sommartjej och älskar värmen men de sista 2 somrarna som har varit har varit olidliga tycker jag. Men ingen tvingar en att vara ute som tur är då.
Lite kyligare inomhus vintertid men det har man också vänt sig vid. Det finns ju tjocktröjor och plädar.
Jag ångrar inte en sekund at vi vågade ta detta steg som vi gjorde fast många av ens vänner sa -vad ska ni göra där om dagarna. Vad hade vi gjort om dagarna i Sverige, kanske samma likadant nästan.
Kram
Hej Carin!
RaderaJa, visst är det så <3 Fint att du också känner dig hemma i båda länderna men att du också känner att ni är på helt rätt plats :)
Spanska sommaren ja, den är som den är... vi har ju fruktansvärt varmt inomhus också så jag upplever ingen respit där heller, förutom vid en fläkt då :D Sen gillar jag inte att bara sitta hemma, jag älskar att vara aktiv både hemma och borta, vilket jag ju kan vara resten av året tack och lov :D
Men allt har ju sina fördelar och nackdelar, så är det :)
Tack för dina tankar!
Kram tbx""
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaOch jag känner mig definitivt mer hemma här än i Sverige. Jag passar bättre in i mentaliteten här, det lugna tempot och det jordnära. Men jag älskar att mysa med levande ljus och det är kanske som Annika säger något vi har i generna. Nu drar regn och oväder in här och det blir mycket levande ljus de närmsta dagarna. Jag är väldigt glad att du bor där du bor, blir nyfiken på vad det är som inte blev som ni tänkt med flytten. Kram
SvaraRaderaHej Anna! För mig har det gått i faser :) Hade du frågat mig dom första typ 3-4 åren hade jag sagt att jag utan tvekan var mer hemma i Spanien, sen under pandemin pendlade känslan ganska mycket fram och tillbaka,... dessutom var jag ju inte heller i Sverige på ganska många år och jag blev väldigt avskärmad på nåt vis... Nu när jag har sonen som flyttade till Sverige och jag har varit där en del känner jag annorlunda igen, hemma på båda ställena helt enkelt :D
RaderaOj, vad som inte blev som vi tänkt... ja, det hände ju en hel del dom första åren, som verkligen satte oss på prov på många vis (bl.a hade vi ju stora visioner för vårt företag men det var oerhört mycket svårare än vad vi hade trott, en lång historia som ledde till många tuffa situationer, både ekonomiskt och ur hälsoperspektiv, och det tog ett tag att plocka upp oss från allt...) Det som ändå drev oss framåt var ju vår glädje över att bo här trots allt :) Men en dans på rosor var det verkligen inte! Nån gång får jag berätta på en av våra bloggdejter ;)
Kram tbx!!