Jag skriver och jag skriver
Jag smuttar på mitt örtte och ångorna får mig att tänka på mina hundar. Jag funderar på varför?...
Dottern har köpt teet på Rituals och vi läser på innehållsförteckningen, salvia, jasmin...rosmarin...
Aha, då vet jag varför... det är rosmarinen förstås!
För det finns en stig som alltid sätter saker i perspektiv och där rosmarinen växer i drivor längs med kanterna. Och när hundarna nosar runt där sitter doften alltid kvar i deras päls efterråt...
Tänk ändå vad fint <3
Jag vaknade på måndagsmorronen i lite missmod. Halsen värkte oroväckande. Rösten kraxig och jag kände mig trött. Fysiskt trött... vilket jag nästan aldrig gör.
Skit tänkte jag. Ska jag bli sjuk nu? Mest av allt hade jag bara lust att dra täcket över huvudet igen, men mina lediga dagar är värdefulla och kan inte sovas bort på några villkor.
Rosmarin-teet hade redan satt min agenda. Vi skulle upp till rosmarinstigen och vattenfallen.
Jag behövde dock ta tåget för det, och när jag känner mig trött känns tågresan väldigt jobbig. Men för att komma till B behövde jag göra A helt enkelt.
Tänk att bara hoppa in i en bil utanför dörren tänkte jag för en stund, sllippa trängas med en massa människor när man inte har lust alls, men bet ihop och gick till tågstationen.
Och jag skriver massor där på morronen.
...om hur speciellt det känns att få tillbaka sitt hår efter att ha tappat det pga skitcancer, men att det kan man bara förstå om man har varit där själv kanske...
...om hur jobbigt det känns att jag inte har fått ledigt på julafton, jag som aldrig nånsin har jobbat en julafton och i år drog jag nitlotten...
..om att saker inte alltid är så lätt som man skulle önska... om skuld och skam som kan bottna i så mycket... att var lojal mot en eller flera personer man älskar kanske automatiskt innebär att såra en annan eller andra man också älskar...
...om att jag snart fyller 54 och inte alls tycker det är särskilt kul att bli äldre och klokare men samtidigt borde vara tacksam över att faktiskt vara här vilket jag ju fär det mesta är såklart, och därmed borde skämmas över att tänka negativt... men ja, tiden, den tiden... den gör sig ständigt påmind i sin hissnande framfart...
...om hur sjutton ska jag hinna med allt jag drömmer om?
...om att jag önskar att jag kanske var en sån som målar istället för att skriva, då skriva ibland känns så oerhört blottande och sårbart...
...om att vissa dagar känna hur lätt det är att se glaset halvfullt men så kommer dagar när det känns definitivt halvtomt istället och att det är mänskligt och fullt tillåtet...
...om att jag ibland önskar att jag inte var sån känslomänniska utan mer strukturerad, välplanerad och alltid helt i fas med mina tankar och drömmar...
Om att...
Och så släpper mitt tungsinne...POFF!
Som en ballong som swoshar ut luften.
Bergen.
Stigen.
Rosmarin.
Solen.
Mina hundar
För som vanligt sätts allt i ett helt annat perspektiv när jag ser dom vackra böljande bergen torna upp sig framför oss.
I ett helikopterperspektiv ser jag mig plötsligt själv som en liten prick, inte obetydlig men inte heller i alltings centrum.
Den mäktiga, vackra naturen som liksom puttar mig ur huvudet och tillbaka in i kroppen...
Jag veeet, jag har sagt det förut och jag säger det igen, men det kan aldrig nog understrykas!
Och jag tackar också universum för mina hundar som ju vill och måste gå ut och som får mig att dra iväg, först och främst för deras skull den här dagen, men som i rakt nedstigande led även gynnar mig själv.
Ljudet från dom porlande vattenfallen får mig alltid att tänka på liv...
Vatten = Liv
Små klickar av höstfärger...
Dolly, min trogna lilla vän på fyra ben <3
Och allt det där jag skriver i huvudet känns plötsligt så obetydligt och irrelevant, som att det är totalt ointressant egentligen, för någon annan.
Ja, jag skriver och jag skriver, ofta och mycket, men det är långtifrån alltid tankarna direkt appliceras ner och vidare ut i handen för nedpräntning då jag allt som oftast grips av tvivel för det som snurrar i skallen, och inte ser hur det skulle vara intressant för nån annan.
Att skriva är blottande, ibland också känslomässigt sårbart...och det vill jag att det ska vara för min egen del, men det är en ständig balansgång med man vill dela och inte, så är det ju oundvikligen.
Tisdagen vaknade jag återigen med knivar i halsen.
Attans!
Inga pulshöjande aktiviteter fick hamna på dagens agenda kände jag och tog istället metron ner till stranden där dottern bor.
...och jaa, vad säger man? En helt otroligt fin dag helt enkelt som inte går att klaga på överhuvudtaget <3
Vägen från metron till stranden via hamnen...
...och så lite höstighet mitt i allt det "somriga" :) Det bästa av alla världar helt enkelt!
Ja, och idag är det onsdag, halsen spökar fortfarande men jag har jobbat iaf.
Och vet ni! När jag kom till jobbet (hemmakontoret) och öppnade min mail så hade jag fått ledighet på julafton trots allt!! (Efter en del tjat...)
Och...på min födelsedag som jag inte ens vill fira, haha :D
"Christmas miracle <3" skrev barnen i vår familjechatt, och jag kan bara hålla med <3
Nu hoppas jag bara på att det här halsontet går över, inatt hade jag svårt att sova pga av det men det känns lite fjompigt att gnälla över haha, jaja.. :/
En härlig höstbukett fick följa med hem från bergen iaf, så nu doftar det rosmarin även här hemma <3
Klart man får gnälla när så behövs. Ofta så händer det något då. Att man får ledigt på julafton t ex hahaha! Och vet du jag satt här och var ledsen över att någon verkar ha blockerat mig på sms så att jag inte kunde berätta om en bortgång. Så nu när jag tittar igen har personen svarat mig och tackat. Magi! Kramar Marika
SvaraRaderaTack Marika! Jaa, det får man ju nån gång ibland såklart, jag känner mig dock alltid så infernaliskt dålig som människa när jag gnäller, de finns ju så otroligt många som har det sjukt mycket sämre än vad jag har det kommer jag alltid till i tanken...
RaderaVad skönt att du fick svar på ditt SMS <3 Magi helt klart, eller christmas miracle där med kanske? ;)
Kramar tbx!!
Hej Sara! Vilket otroligt vackert och ärligt inlägg! Tack för att du delar dina tankar så öppet. Jag verkligen känner med dig när du beskriver den där törsten efter att skriva, men också rädslan att det man bär inom sig kanske inte är “intressant” för någon annan. Det du skriver om rosmarinte, hundarna, bergen och naturen känns levande och tryggt, samtidigt som det är djupt.
SvaraRaderaDu har också all rätt att vara stolt över att ha kommit tillbaka från din cancerresa!! Det är så stort och modigt att du vågar skriva om det. Och även om du tvivlar ibland, så tror jag att dina ord betyder mer än du tror för dina läsare. Hoppas halsen blir bättre snart och att du får många fler av de där stunderna där du kan fylla sidor med det som snurrar där uppe.
KRAM till DIG! Anna