När man blir påmind
Ett minne från Facebook kom upp...
Det har ju kommit upp varje år sen 2022, men på nåt sätt känns det som att jag distanserar mig mer och mer till det för varje år.. .som att det inte är jag på nåt vis även om jag i allra högsta grad vet att det är jag på fotot...
4 november 2022
Där och då var det ju inte bara peruk jag bar på, utan också en hemlighet....
Jag var allvarligt sjuk och stod under behandling. Än idag har jag svårt att ta ordet i munnen.
Cancer.
Allt mitt hår var borta, även fransar och bryn, men jag försökte kamofluera det så mycket jag kunde och hade också skaffat en peruk som kändes både rolig och fin... och annorlunda mot min vanliga frisyr. Väldigt få visste om det och jag pratade inte om det alls i det här läget. Det var det valet jag gjorde, och troligtvis skulle göra igen.
Jag ser glad ut, och det var jag verkligen trots allt. Här hade jag gjort 3 st cellgiftsbehandlingar och det hade gått över förväntan. Jag var djupt tacksam över detta förstås och kände hur mattan som hade slitits undan, under mina fötter lite försiktigt rullades ut igen.
Att bli påmind är bra ändå känner jag. Det får mig att minnas vad jag kämpade för... livet...
Även om livet inte alltid är enkelt, eller helt självklart, ja rentav riktigt svårt och komplicerat emellanåt så är jag fortfarande här. Hos min familj, på denna vackra jord med allt som hör till. Jag är absolut inte färdig här.
Varje morron vaknar jag med stor tacksamhet och värme. Tacksam över att jag fortfarande får ta plats i världen, inte trots det, utan med det som en del av min historia.
Samma dag som minnet kom upp tog jag det här fotot, som en liten recap, Sara 2.0 i reviderad upplaga, haha :)
4 november 2025
Att prata om tiden då är fortfarande jobbigt och svårt, och tanken på det får genast hjärtat att klappa lite hastigare. Och som sagt känns det från och till som en overklig period.
Men jag minns också glädjen som trots allt ständigt fanns närvarande. Över varje framsteg, varje dag jag mådde bättre. När håret började växa ut igen, hårstrå för hårstå, orken som kom tillbaka. Jag minns när jag började träna i små steg igen. Kroppen var ännu svag men viljan var stark. Jättestark.
Det absolut värsta som jag alltid kommer att minnas var när jag var tvungen att berätta det för våra barn. Tårarna. Smärtan. Ångesten.
Ett svart hål som liksom bara sög in oss...
Men vi reste oss igen. Greppade varandras händer och tog nästa steg.
Och tiden då påminner mig om både sorg och glädje, från det allra svartaste djupet till den allra högsta toppen.
På ett sätt har jag ju fått större och mer distans till det, men samtidigt vill jag inte glömma utan när hjärtat tillåter vill jag vårda minnet och som sagt påminna mig själv över det som inte på något vis är självklart men som vi ju faktiskt har...
Livet <3
Ja livet. Det mörka och svåra finns i oss alla, i olika skepnader. Det formar oss, gör oss mer ödmjuka och nyfikna på livet. Tänker jag. Om vi tillåter det att göra det! Kramar
SvaraRaderaSå är det Anna! Visst blir man både ödmjuk och tacksam även för det lilla, och må nyfikenheten aldrig bli stillad <3
RaderaKramar tbx!!
Tack för att du delar med dig! Hälsan är så otroligt viktig, men inget man kan ta för givet ... Det är bra för oss alla att bli påminda om! Önskar dig allt gott!
SvaraRaderaTack Helena för fina ord! Verkligen inget man kan ta för givet, så är det!
RaderaDetsamma till dig <3
Kramar!!
Halloj!
SvaraRaderaKänner igen mig i mycket som du skriver förutom att jag valt att berätta om min sjukdom på min blogg. För mig är det en lättnad att öppna upp mig till alla som läser och även sådana som kanske går igenom samma sak som mig just nu.
Jag har bara kommit en bit på vägen i min process och ser verkligen fram mot den dagen jag får det beskedet som man vill höra.
Kram Carin
Kära Carin! Ja, det vat jag ju att du gör <3 Det gläder mig att du har hittat ditt sätt att hantera det och känner dig lättad och stärkt av att skriva öppet om det, alla måste vi hitta vårt eget sätt att ta sig igenom helt enkelt :)
RaderaDu är en bra bit på vägen och varje steg framåt, även millimeterstegen är en framgång och åt rätt håll, det får man hela tiden hålla fast vid <3
Stor kram till dig!!
Precis som Carin har jag ju valt båda gångerna att skriva om det och det hjälper mig. Men jag förstår att du inte tänker så. Så fin du var i din peruk! Jag håller helt med om att det är bra att se tillbaka. Emellanåt måste jag gå tillbaka och se hur jag inte hade något fett alls på kroppen när jag kommer på mig själv att sura för extra kilon som är tillbaka. Att se framgångar är sååå viktigt! Kramar Marika
SvaraRaderaTack Marika! Jag gillade min peruk jättemycket, rent estetiskt, men bekvämt var det ju inte direkt, varmt och kliande mot hårbotten :D
RaderaPrecis så, alla måste vi hitta det som hjälper oss mest, det är det viktigaste <3
Varje lite framgång räknas, så är det :)
Kramar tbx!!
Hälsan, det viktigaste av allt, och absolut INGET man någonsin kan ta för givet. Aldrig. Det är så fint att du skriver om detta, Sara. Starkt. Vet inte hur jag själv skulle göra om jag blev sjuk ... skriva om det? Eller inte. Vet inte. Men det är ju ngt som en själv kan ta ställning till den dagen det sker.
SvaraRaderaStora kramar till dig!!!
Tack Annika!
RaderaHälsan och livet kan vi aldrig ta för givet, helt klart !
Starkt vet jag inte... mer en påminnelse till mig själv och den som vill höra :)
Huruvida man väljer att skriva och prata om det är ju helt upp till var och en verkligen, finns inga rätt och fel där utan måste kännas bra för en själv helt enkelt <3
Stora kramar tbx!!
Ja, livet ja, från den djupaste dal upp till dess högsta berg men mest på mitten nånstans som en platå där och gott det. Och tänker man och summerar blir mycket ofattbart. Ja det mesta, men tacksamhet för här och nu.
SvaraRaderaSer fotot du tagit nu och ljuset på det och tittar ut genom fönstren på det grå här, löven borta helt och regn. Folk kämpar med paraplyer och barn och jag ska brygga kaffe till varma lussebullar och nu struntar jag helt i om det är fel tid, tacksam att maken ville gå ut i regnet och i backarna hem sen, jag ville inte gå utanför dörren. Ja, julmust köpte han med, godaste sorten.
Och förstår dig att i den svarta dalen att ha bara de närmaste med och lyfta sakta uppåt med det hopp som alltid finns trots allt.
Kram till dig
Hej Monica!
RaderaSå fint du uttrycker det och det stämmer verkligen, oftast befinner man sig ju tack och lov mest på mitten, på en platå och gott är det :)
I morse var det regnigt och stormigt här men nu har vi sol och ljus igen, minns mycket väl hur mörkt och grått november kan kännas i Sverige, här är det mycket mer lätthanterligt :D
Kaffe och lussebullar låter helt perfekt!! T.o.m julmust minsann :) Så gott!!
Kram tbx till dig!!
Kära Sara! Underbar bild på dig i stora lockar! Läcker peruk! Lika underbar bild från idag i äkta vackra lockar! Du är så FIN!! Och vilket starkt och vackert inlägg! Du vågar verkligen reflektera över det där stora som skedde och hur du i dag lever vidare med tacksamhet och värme. En tuff resa! Jag vet🙏🏻❤️ Tack för att du delar det här.
RaderaSTOR KRAM till DIG! Anna
Kära Anna! Jag vet, att du också vet <3 Ett avstamp i våra respektive historier som vi alltid kommer att leva med, så är det ju :)
RaderaOch tack för dina fina ord, du anar inte hur mycket dom värmer, är väldigt glad över mina äkta lockar som äntligen börjar komma tillbaka :)
Stor kram tbx till dig!!
Ibland tror jag vi behöver få en påminnelse om att vi verkligen ska ta vara på dagarna vi får och att de friska glada dagarna inget är som vi kan ta för givet. Så fina foton, både det du tog i din härliga peruk och det du tog i år. Ibland har jag funderat på hur öppen jag skulle vara med mitt mående om något sådant skulle hända? Den som lever får se…. Du skriver hur som helst så vackert även om tunga ämnen!
SvaraRaderaHa det riktigt fint! Kramkram