Ett glas gin varje morron håller doktorn borta...

Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det.

Vi hade inte bott här i Barcelona så länge, och spanskan var fortfarande i ett totalt nybörjarstadium.

Men min styrka när det kommer till språk har nog alltid varit att jag inte är rädd för att prata även om det kan bli fel.

Italienskan lärde jag mig på det viset, och när vi sen flyttade hit var det självklart för mig att lära mig spanska, då engelska inte är obligatoriskt att alla kan.

Ganska snabbt lärde jag känna grannar här på gatan, och folk som jobbade i butikerna och skamlöst blurrade jag på med säkert hur många grammatiska och språkliga fel som helst.

Jag bjuder på den :) 

Härom morronen när jag hällde upp ett glas av min hemmakokta ingefärsshot kom jag att tänka på en lite komisk episod.

En av våra grannar här är en av dom där respektabla damerna som känner alla, har koll på alla, äger flera lägenheter här osv... 

Vi pratades ofta vid då hon hade en så fin och snäll gammal hund som mina hundar älskade, och ja... så bytte man några ord varje gång... jag skriver i perfekt här då den fina hunden dessvärre inte längre finns kvar i det här livet, men damen finns kvar i allra högsta grad.

Nåväl, vi stod iaf och pratade den där morronen precis i början av vårt liv här och konstaterade att det var många som var förkylda och hostiga, bl.a hon själv...

Nöjt berättade jag att jag varje morron drack min ingefärashot för att hjälpa immunförsvaret, och nånstans här började hon se lite konfunderad ut, men höll god min.. 

"Jaha, du dricker det på morronen så...."

...och jag insåg vad jag hade sagt...

"Jag dricker en shot med ginebra varje morron"...

Det är bara det att ingefära på spanska heter jengibre (uttalas typ chenchibre) medan ginebra (uttalas typ chinebra) betyder nåt helt annat,nämligen gin, alltså spritsorten.

När jag väl kom på det rättade jag förstås mitt misstag och vi fick oss ett gott skratt, haha...

Kan tänka mig vad som for igenom hennes huvud där ett tag... den där nyinflyttade svenskan som drack gin varje morron för att boosta immunförsvaret :D Jaja...

Joodå, många språkliga misstag har gjorts, det kan jag intyga men det är smällar man får ta, för mig är det fortfarande otroligt viktigt att kunna kommunicera och klara mig på det viset.

Sen pratar jag fortfarande låååångt ifrån flytande spanska, och grammatiken är fortfarande absolut inte självklar.

Men som sagt, jag bjuder på det :D

I skrivande stund öser regnet ner som att det inte finns en morrondag. Åskar gör det också för fullt.

Även igår måndag stod det regn på väderprognosen, men jag tänkte att det går nog bra och jag och hundarna gick med glada steg mot tågstationen.

Jag nämnde ju i mitt förra inlägg att hela bergsområdet Collserola  som vi brukar vara i har varit avstängt pga att dom hittade några vildsvin som var smittade av svinpesten. 

Tanken att min "lunga", den plats där jag andas och njuter, och bara mår som allra bäst är avstängd helt och hållet är en känsla jag inte tycker om, det ska jag inte sticka under stolen med. Jag får pandemivibbar, när vi inte fick gå ut i naturen, utan var instängda helt och hållet.

Usch!

I vilket fall hade jag läst att detta gällde till den 14.e december, som var i söndags.

Så i måndags (15:e) åkte vi dit.

Jag kan inte riktigt förklara som mötte mig där, men jag kände en sorg, en väldigt framträdande dyster känsla.

Det var otroligt vackert dock, dimman dansade runt över bergen, och jag tänkte att sorg och skönhet kan verkligen samexistera utan att behöva förklaras.

Skyltar satt ännu uppsatta överrallt om att det var förbjudet att beträda skogsområdena, och det satt också polisband i plast som dock hade dragits isär och nu fladdrade i vinden...såna där som är på film vid en mordplats typ..

Jag började fundera på om datumet var ändrat eller något, men beslöt mig för att slå den tanken ur hågen.

Jag kunde inte låta bli att tänka på alla vildsvin som nu hade fått sätta livet till, och det gjorde mig både arg och ledsen. Vildsvinen har verkligen varit en stor del av glädje för mig där uppe, dom har känts lite som mina vänner när dom har bökat runt omkring oss, och så oroligt många fina möten har jag haft med dom.

Dom här bilderna har figurerat för fullt och känns både makabra och sorgliga tycker jag...

Båda bilderna lånade från nätet

Men jag försökte skaka av mig den dystra känslan och istället tog jag in de andra känslorna som kom över mig... tystnad, en otrolig stillhet, ja lite som en stilla dröm... och det otroligt vackra landskapet med den lite trolskt dansande dimman omkring oss... 

Inte en människa mötte vi, vilket kanske inte var helt förvånande.

Som jag hade anat började det efter en stund att regna rejält och det var bara att dra upp luvan ...

Efter ett tag var både jag och flickorna rejält blöta och vi fick kapitulera och bege oss hemåt igen.

Jag tänkte på hur mycket energierna omkring oss kan påverka. Jag känner ofta av det så otroligt starkt, och det gäller att verkligen släppa in dom rätta energierna. 

När jag kom hem läste jag att en stor del av området fortfarande ska vara avstängt men inte här där vi bor, då vi inte längre är en röd zon... man får både  vandra och cykla, dock inte i grupper...hm, jag vet inte vad jag ska tro här...

Jaja.

3:e advent har nu passerat och till helgen kommer sonen, och i nästa vecka är det julafton!

Alltså va??

Snart är det för sjutton 2026!

Då har vi bott ett decennium här i Barcelona, jag kan verkligen inte förstå det. 10 år sedan jag på stapplande spanska berättade för grannen att jag drack en shot gin varje morron, haha...

Jaa, tiden den rullar på, så är det ju bara...