Under ytan

 Igår fick vi ett besked som var negativt.

Vi hade hittat ett hus som vi verkligen föll pladask för. Det hade allt.

Låg vid havet, öppen spis i vardagsrummet, liten trädgård med ett otroligt citronträd, härliga rabatter och en murad grill. Garage, stort och rejält kök och rymliga sovrum. Stora soliga fönster och AC.

Det var ett perfekt hus för oss, våra djur och barnen när dom kommer på besök.

Huset kändes i princip som vårt, alla dokument var klara och vi skulle komma överens om inflyttsdatum.

Så plötsligt ändrade sig ägaren i sista stund. han ville trots allt behålla huset inom familjen och en släkting skulle hyra det istället.

Vi började ana oråd när beskedet om datum drog ut på tiden..."vad är det som tar sån tid att besluta?"

"Ägaren behöver prata med sina barn..."

Ja, så gick det som det gick.

Irritation, besvikelse, frustration...

Nya tag...

Som sagt, det är spännande och mysigt med tanken på en flytt. Men också oerhört dränerande. 

För man fastnar för ett objekt, investerar tankar och förväntningar, planerar... och så skiter det sig.

När vi fick beskedet var jag och dottern ute och lunchade ihop. Vi pratade om huset förstås. Hela tiden med en viss återhållsamhet dock.

"Om vi får huset... bla, bla... tänk var fint med... bla, bla.. om...."

Tankarna på den nya platsen färgar allt, oundvikligen. Allt som snurrar i hjärnan snuddar vid det. Det härliga med det nya.

Och så spricker ju den bubblan och man måste trycka på "restart" igen.

Vad vi har lärt oss i den här processen är ju dock att för varje gång tar man med sig nåt nytt, alltså för varje gång man hittar ett objekt, går på visning och det där.

Våra vänner som precis har gått igenom samma process sa "Om det inte blir är det för att nåt bättre väntar...det har vi lärt oss"

Jag försöker ha min förtröstan till det, haha...

Och nog blir man också mer härdad efter varje potentiellt objekt, hämtar upp sig lite snabbare för varje gång.

Men det händer ju också saker inom en.

Många faktorer som drar.

Att vi vill utanför stan är vi väldigt säkra på. Personligen skulle jag gärna bo lite lantligt också, men ändå med bra kommunikationer förstås.

Maken vill bo utanför Barcelona stad men kanske ändå inne i byn så att säga. 

Det kan jag absolut gå med på. En liten mysig stad vid havet, I'm good with that...

Självklart har stora tankar kommit upp iom nya politiska världskartan. 

Oron i världen, vart är det tryggt, eller ja tryggare?

Sverige? Spanien? Och isf vart?

Storstad, småstad?

Vi har ju jobb som styr såklart. Och våra barn.

Samtidigt som vi i detta läge känner att Spanien och den region vi nu befinner oss i är den som passar bäst nu. På många vis.

Vad känner du? Tänker du att du är på rätt plats om världsläget förändras?

Sorry för stora frågor... 

Igår invaderades vårt kvarter av hästar. Varje år den 3 mars firas det nån form av fiesta och då är hästar involverade i paraden.

Jag älskar hästar, har ridit mycket i mitt liv och har verkligen en stor kärlek och respekt för dessa fantastiska djur.

Många fina, roliga och härliga minnen har jag från mina hästperioder och visst saknar jag den delen av mitt liv ibland <3

Jag gick längs med vägen där alla hästar stod och vilade innan nästa parad och fastnade vid den här ståtliga killen, Romero <3

Han var så otroligt gosig och jag fastnade nog där i 45 min, till mina hundars stora förfäran, hihi... hans jättehovar var läskiga tyckde dom, men dom vande sig till slut.

Ägaren frågade till slut om han inte kunde få ta några foton på oss med min mobil, vilket var roligt förstås. 

Vi fick en väldigt fin connecction jag och Romero och när jag kom hem informerade jag maken att jag nog måste flytta nånstans där jag kan ha häst ;)

Puss fina killen <3

Innan mitt möte med Romero åt jag och dottern en god lunch på ett av våra favotitställen Honest Greens.

Jag älskar den fräscha och hälsosamma maten som finns där, och den dag vi flyttar från stan kommer jag nog att sakna Honest Greens.

Men....desto mysigare när man åker in till stan och får ta en efterlängtad lunch där tänker jag :D

Ja, både små och stora tankar puttrar under ytan nu, så är det verkligen. Men så sker dom där fina stunderna med djuren, med barnen, eller man befinner sig i en harmonisk miljö och man liksom stoppar ner fötterna i jorden igen och försöker landa i nuet.

Här och nu.

Innan man gör sig redo för nästa steg igen :)