Jag skäms över mig själv
Jag skriver sällan om saker här i stundens hetta. För mig måste saker landa i dom olika facken för att jag ska kunna berätta om det här på ett sätt som känns förnuftigt men ändå förankrat i dom olika känslor och sensationer som uppstår.
I det riktiga livet fungerar det ju inte riktigt så. Det är där och då.
Jag har dock blivit en mästare på att ta mig igenom livets mödor med ett leende på läpparna. Allt handlar om inställning, det äpplet har jag bitit i såå många ggr...
Jag har ofta fått höra det.
"Oj, man kan inte tro att du är nyopererad! Du strålar ju..."
"Jag hade aldrig trott att du har cancer! Du ser ju så lycklig och välmående ut "
När jag födde barn och låg och vred mig i smärta och värkar (utan smärtlindring som inte hann tas då) så satt leendet där som en smäck. Barnmorskan påpekade det flera gånger.
"Det är inte ofta man möts av så här glada föderskor..."
Jag minns när jag var med på min systers förlossning, hur arg hon var mot allt och alla, sparkade iväg den stackars sköterskan som behövde sätta fast CTG för att följa barnets hjärtljud, hon var allt annat än glad.
Och med det sagt så tycker jag absolut att det inte finns några rätt eller fel i hur man hanterar smärta, sorg, jobbiga saker överlag.
Vi är alla olika.
Men jag har nog alltid varit en hopplöst positiv person, som helt enkelt mår bäst av att le och tänka positivt i alla lägen. Visst kommer dippen emellanåt. Men den försöker jag oftast mota ner asap.
Jag har tränat på att tillåta mig känna alla känslor, att vila i dom utan att känna skam eller otacksamhet. Lite som jag skrev i mitt förra inlägg, livet får suga ibland... Allt är inte perfekt jämnt och ständigt.
Så när jag satt där hos min onkolog förra veckan, efter operationen och hon sa att "allt ser jättebra ut efter operationen, din marcador är nere på 11 igen, och det finns inga spår av nån sjukdom..." var förstås lättnaden stor.
Och jag mår ju toppen. Känner mig precis som vanligt igen.
Men...
Onkologen fortsatte:
"För att vara helt säkra kommer vi att göra en ny pet scan och också gardera med en omgång kemoterapi igen..."
I just det där ögonblicket hoppar ju känslorna runt som en aktiv vulkan.
Så är jag frisk eller sjuk?
Nej, jag hade svårt att le mot min onkolog den stunden. Jag hade blivit förberedd tidigare på att det kunde bli så, men hoppet fanns ju om motsatsen.
Allt hade ju gått bra med operationen. Kommer kemon göra att jag känner mig sjuk fast jag inte ens är det?
"Den här kemon är dock mer skonsam Sara, du kommer inte att tappa håret och du kommer inte att ha problemet med led/nerv-värken... förhoppningsvis kommer du också att slippa illamåendet eftersom du inte led av det förra ggn..."
Då kunde jag le. Jag kommer inte tappa håret. Som att det skulle vara det viktigaste??
Men ja, alla känslor bubblar upp.
Förra gången jag skulle påbörja kemon kände jag mig ju sjuk, hade mått dåligt ett bra tag. Min marcador låg på 660 (mot 11 nu), jag vägde 73 kg (mot 60 kg nu) pga min svullna ömma mage som hade samlats på sig vätska, jag hade en knöl vid nyckelbenet och en elakartad tumör på min äggstock. Kemon var mitt hopp i den stunden och självklart intog jag sängen i behandlingsrummet med ett stort leende trots nervositet och oro för det som komma skulle.
Men nu.
Helt annorlunda känsla. Där och då.
Så ja, efter mitt besök hos onkologen var det bara att gå ner och boka tid för kemo igen då. Den 21 april var det satt.
Bara att gå ner där igen till receptionen vid behandlingslokalen triggade så mycket känslor och jag kände både lite ångest, och besvikelse.
Så den 20:e april var jag och gjorde en pet scan, en avancerad form av skiktröntgen som tar några timmar i anspråk, och den 21:a april var det bara att hasa sig iväg till min första kemo-behandling.
Nej, jag var inte så glad när jag kom. Den där klockan jag ringde i den 8 mars -24 hängde nästan som ett hån tyckte jag när jag klev in. Jag blängde på den. Bilder flashade förbi från då... applåder, jag som stolt ringde i klockan, gav choklad till alla skötersorna. "Hoppas vi aldrig ses igen!"
"Dig kommer jag inte ringa i fler ggr!!"
Sköterskan kände igen mig.
"Hej, är du här igen" typ...
Just det, ansiktsmask också var jag tvungen att sätta på mig. Varm luft mot ansiktet under masken. Usch.
Leendet kändes långt borta och istället kände jag tårar bränna under ögonlocken och jag ville bara fräsa:
"Ja, jag är här igen, kan vi bara få det här överstökat nu"
Jag sa det inte så. Men jag sa att jag tyckte det kändes jobbigt. Att jag var rädd att jag skulle må dåligt av kemon fast jag egentligen mår bra ju.
På dålig spanska, då orden inte riktigt ville flöda just då.
Sköterskan förstod så klart. Dom är alltid så snälla och förstående.
Jag fick en tablett mot illamående, satt och lyssnade på ljudbok och löste korsord och 3 timmar senare var jag färdig.
Jag tackade för mig och svishade ut snabbare än blixten. Gick ut i solen och tog ett djupt andetag.
Skämdes över mig själv. att jag inte hade varit sådär positiv och glad mot sköterskan. Inte otrevlig, absolut inte, men inte heller hejig och pratig och glad. Mitt signum.
Jag kom hem till lägenheten, maken, hundarna och fåglar. Min terrass som badade i sol. Alla blommor och växter.
Och där kom leendet.
Allt kändes bra. Som att jag inte ens hade gjort behandlingen.
Det kanske kommer under em?...
Men ingenting.
Nu skämdes jag igen.
Att jag inte var tillräckligt tacksam mot vården, mot sköterskorna, mot min onkolog.
Bara för att jag inte var mitt vanliga leende jag. Den där hyperpositiva.
"Man kan ju inte tro att du mår dåligt... du strålar ju..."
Dagen förflöt och jag mådde toppen.
Jag och maken gick ut på lokal för hans försenade födelsedagsmiddag (han fyllde år 20 april, men då var jag ju också på sjukhuset), och innan det hann vi också hjälpa en stackars kille som var mitt upp i ett LSD-rus och rusade runt mitt i en av våra mest trafikerade korsningar här i stan, han var i en helt annan värld och vi ringde 112 och väntade på att både polis och ambulans skulle komma och ta hand om honom, då han utan tvekan var i stor fara för sitt eget liv.
Efter ca en timme kunde vi lämna platsen och gå vidare mot restaurangen. Jag kände hur allt verkligen är relativt. Mina problem kändes plötsligt så futtiga i jämförelse med den stackars killens våndor. (folk stod dessutom och filmade honom med sina mobiler, vidrigt beteende, morr)...
Och idag är en ny dag. Och jag mår fortfarande bara fint. Tack och lov <3
Och nästa gång ska jag le varmt mot både min onkolog och sköterskorna på behandlingsavdelningen. Men den där klockan kommer jag inte ringa i när jag är klar om 6 cykler. Så känns det nu iaf ;)
Men nog pratat om detta.
Här hemma frodas det för fullt. Så vackert nu. April har verkligen varit fantastisk på så många vis också. Vädret helt perfekt, häng med familjen och mass fina glädjefulla stunder trots det jobbiga som jag skrev om ovan.
Och en lite komisk sak.
Vi skaffade ju två kanariefåglar förra våren. Dom små rockpojkarna Ringo och Elvis. Namnen pga av deras coola frisyrer, rockiga luggar :D
Ringo har kvittrat och småsjungit en hel del, så vi började fundera på om Elvis kanske är en tjej trots allt. H*n är av den mer tystlåtna typen vilket flickorna ofta är.
Men så häromdagen kunde vi inte först hitta Ringo i den stora buren. Vi sökte oroligt och så såg vi honom ligga i matskålen.
Ja, vi får se var det här slutar :)
Åh Sara, tänker att du har rätt att vara lite surmulen ändå. Förstår precis. För mig var det tvärtom första gången mådde jag bra. Det var ju bara en elak knuta som jag kände. När allt var bortopererat borde ju allt vara okej. Jag kände mig ju helt okej. Ändå blev det kemo. Denna gången mådde jag så dåligt att jag hade gått med på vad som helst...tror jag. Besvikelsen förstår jag. Nu mår jag bra och då säger de att jag ska fortsätta med medicinerna och läkarbesök en gång i månaden. De får inga leenden av mig inte. Hittade ett bo här ute med övergivna ägg och nu när jag läste här så inser jag ju att fåglar kan göra så. Lägga ägg utan att få dem befruktade. Stora Kramar Marika
SvaraRadera