Har jag kanske berättat klart min historia?
Ibland känns det som att jag har berättat klart... men det har jag nog egentligen inte.
Det är nog mer så att jag behöver andas från det tunga och jobbiga, det där som alltid kommer skava, alltid kommer att finnas men samtidigt på nåt vis har fått mjukare kanter.
Neutraliserats något.
Allt bär vi med oss i bagaget. Så är det ju oundvikligen. Men det packas längre och längre ner...
Jag är ingen ältande person. Kanske mer avhandlande. Ventilerande absolut.
Och med en stor portion nostalgi inom mig.. musik, dofter, ljud... sensationer som alltid finns där längst in i det ibland nästan omedvetna och pockar på när man minst anar det.
"Nu pratar vi om det här och sen är det färdigt...minnet bär jag med mig alltid..."
Men jag vill också se framåt. Eller ja, gräva där jag står nu, för att bana väg framåt, kan man kanske säga.
Nostalgin är dock vacker, som skimrande och ibland skavda små pärlor. Kanske jag bara har pratat färdigt om dom helt enkelt.
Äsch, det kommer och går... känslan. Att min historia är viktigare för nån annan än vad den är för mig, eller tvärtom.
Ljuva september är snart slut. Hösten här kom verkligen på dagen 22 september när det var höstdagjämning. Det gick liksom att ta på känslan. Skaka hand med den...
"Japp, nu är det höst... varmt välkommen ska du vara kära vän.."
Friskt, soligt och alldeles, alldeles underbart.
Slafsiga sommarpaltorna får göra plats för riktiga kläder. Äntligen, hehe.
Lika mysigt som det är att plocka fram sommarkläderna i maj, är det att lägga undan dom i oktober. I maj känns dom luftiga och fräscha, efter 4 månaders svett och fukt och konstant tvättande känns dom bara trista och hafsiga. Tycker jag.
Och oktober månad kommer jag att inviga i moderlandet.
Förra året åkte jag till Sverige vid samma tid ungefär, och då såg det ut så här...
Efter det har jag ju varit där igen i våras, så när jag åker nu känns det lite mer som det där trygga, mysiga, välbekanta men ändå pirriga... som julens första kopp varm glögg typ :)
Maken är i Italien och vi kommer i princip bara att hinna mötas i dörren, då han kommer hem mitt i natten bara några timmar innan jag måste bege mig (min flight går 5.45, snarrrk)... så kan det bli ibland. Jag insåg precis idag att "hoppsan, maken har ju väskan som jag också hade behövt ha" så nu får jag gräva i gömmorna efter ett alternativ....alternativt ta ett varv på Decathlon för en till lika bra ryggsäck.
September har iaf bjudit på både det ena och det andra. Livet hörrni...
Maken förlorade väldigt oväntat en gammal och väldigt nära barndomsvän i Napoli nu i veckan i hjärtattack. Så oerhört sorgligt och chockartat och som alltid påminns man om livets krumbukter och förgänglighet. När maken är där träffas dom alltid för en aperitif och goa snack om livet, men den här gången blev det alltså inte så :(
Så oerhört märkligt att tänka att en så självklar person plötsligt bara är borta....åtminstone i fysisk form. Sorg och förlust i sin allra råaste skepnad. <3
Ja, så fick vi ju tillökning i familjen av en liten vilsen duvbebis, som efter medicinkur och fotbandage nu är pigg och glad och flyger runt för fullt här hemma... gärna till där Akka befinner sig :)
Gulligt kärlekspar som jag bara var tvungen att fånga på bild <3
... och så har det ätits sushi... många ggr... bara för att ny sushibar har öppnat här i kvareteret som är jätteprisvärd och dessutom väldigt gott. Man väljer sushibitar styckvis vilket är toppen tycker jag, alla får det dom gillar helt enkelt. Jag gillar dom "grejsiga" som ni ser, mmm...
Från en sentimental själ till en annan. Nostalgisk som få ibland. Lider inte av det ett enda dugg, ibland kan det förstås kännas lite sorgligt att de tider som gått aldrig mer kommer tillbaka. Det är så lite som behövs för att minnas och bli nostalgisk, en ljudslinga, dofter, ett visst ljus en viss tid på dygnet, musik såklart, något någon säger ... allt kan trigga fram nostalgi.
SvaraRaderaMed åren har jag blivit mkt bättre på att leva här och nu. I nuet. Förr, för bara några år sen, såg jag ständigt framåt eller tillbaka. Men nu är det nu. Det är väl kanske något som kommer med åldern?
OCH mer krasst, PALTORNA vi har på oss. Alla gamla trötta sommarkläder som jag bara vill förvisa långt in i garderoben. SÅ LESS! Senast i morse stod jag och suckade åt en sommarklänning jag gillar, men är sååå less på. Lika kul som det är att ta fram dem i mitten av april (i mitt fall) lika UNDERBART är det förvisa dem till garderobens i mitten av oktober. Längtar efter tjockare tröjor, koftor, kjolar och tjocka strumpbyxor, scarves och boots. ÅÅÅÅ!! SKÖNT!! HAHA.
Fin sammanfattning av september av dig också!! Oktober och april är mina favvismånader på året, de vackraste vackra.
Fattar till 100 att du tar bloggledigt nu. Det blir desto roligare att sätta igång och blogga för dig sen när du är tillbaka igen. Det blir lite som att du då får återuppleva din semester via inlägg som vi får njuta av.
Beklagar så din mans kompis bortgång. Så sorgligt. Fasiken vad skört livet är. Antar att kompisen bara var runt 60. Så sorgligt.
All er goda mat! Lyllos dig som är gift med en mästerkock.
Sara, ha det nu bäst under din semester! På Insta lär du väl lägga ut, antar jag.
Vi ses på bloggbrudarnas snack på söndag.
Stora kramar och ha det underbart!!!
Hej Annika! ja, jag vet ju att vi är "partners in crime " där ;) Du beskriver det väl och jag kan bara hålla med <3
RaderaSommarpaltorna... ja, fy sjutton vad trötta dom känns, haha :D Riktiga kläder vill jag ha nu ;)
Oktober är väldigt fint här också, ja, även i Sverige tyckte jag mycket oktober när jag bodde där även om det skiljer sig mycket mellan länderna förstås, fina på olika vis helt enkelt :).
Makens vän, var runt 60, så i dagens mått mätt absolut inte gammal och totalt oväntat förstås... väldigt sorgligt och skört som du säger <3
Tack fina du, det ska bli så skönt med semester faktiskt :) Och bloggledigt blir det med, men det kan absolut dyka upp något på IG ;) Om inte annat ses vi på söndag iaf :D
Stora kramar tbx!!