Rosor, kärlek och vänskap

 "Min älskling du är som en ros, en nyutsprungen skär"...

Jag kan förstå hur han tänkte, vår käre Evert Taube när han skrev dom raderna..

Det är nåt med rosor som liksom landar i själen, attraherar alla sinnen och bara gör en lycklig.

 För övrigt är det en sång som jag blev påmind om nu,  som jag faktiskt älskade väldigt mycket när jag var barn.

Att få dom raderna sjungna eller skrivna till sig måste göra en till en väldigt speciell person minns jag att jag tänkte, när jag på midsommarnatten plockade 7 sorters blommor att lägga under huvudkudden med den näpna volangkjolen fladdrande kring daggvåta, myggbitna sommarben.

"Vems ros skulle jag bli? Kommer drömmen att berätta det?"

"Nyutsprungen skär" sa mig kanske inte så mycket, men "du är som en ros" räckte väl i mitt dagdrömmeri.

Sen vet vi ju alla att rosen kräver sin person. Om den inte får omtanke, rätt jord och näring skrumpnar den lätt till en spretig taggig risbuske. 

Jamen det är väl lite som kärlek.

 Ja även vänskap.

 Det sköter sig inte självt. Den behöver vårdas. Jag undrar om Taube även hade det i åtanke när han skrev den sången.

Bland annat det gick jag och tänkte på när jag i lördags vandrade runt med en kär vän bland miljoner rosor i alla dess former, färger och dofter.

Vi var i roshimlen. Njöt av dofter som väckte minnen av våra far och morföräldrars parfymer. En svunnen tid. Trygghet. Kärlek.

Min väninna smälte in fint med denna rosen...

Vi lät ögonen vandra, ta in, och vila på den ena rosen vackrare än den 

andra.

Är detta en nyutsprungen skär kanske?

Vilken färg på rosor är finast? Jag kan knappt välja... men dom i rosa gör mig lycklig :)

Denna var nog min favorit <3 Som en fluffig boll tätt fylld av de skiraste och tunnaste kronbladen, vacker även i sitt slutskede.

Stenmurar med klängrosor väckte också minnen. 

Moderlandet. Sommar. Livet i sin allra vackraste form.  Dagar som aldrig tar slut, och när dom väl gör det och mörkret och vemodet återigen tar över minns man stenväggar med klättrande rosor och doften av grill och nyklippt gräs.

Det är en fin känsla att strosa bland rosorna och samtala om allt det där som länkar samman våra världar och vår vänskap.

Båda kommer vi från ett annat respektive land, ett annorlunda klimat både fysiskt och mentalt, på många sätt är vi lika, på andra vis inte alls.

Vi vet dock båda att nåt vackert kan födas ur det svarta och tunga och är ödmjuka inför den tanken.

Jag är tacksam över att jag kan känna tillit, trygghet och lugn.

Det är inte alltid självklart. 

Vänskap måste rota sig i näringsrik jord, och vattnas med omsorg.

Så även kärlek.

Man måste vara varandras rosor....

Eter ett par timmar beslöt vi oss för att lämna allt det vackra, kanske med ett stänk av vemod, som alltid infaller när man inte vet när man återvänder till en plats som väcker känslor.

Vi lät samtalen fortsätta över ett glas gyllene bubblor.

 

Och alltmedan kvällssolen målade även oss i guld, talade vi om det där som kan vara svårt att tala om, men som blir lätt att tala om med rätt person.

Om sorg, svek och smärta.

Men också det vackra, det speciella och det magiska.

Allt som är livet. 

"Min älskling du är som en ros, en nyutsprungen skär.

Ja, som ljuvaste musik, min älskade du är..."

(Evert Taube, 1943)