Den fjärde och den femte

 "Hola Sara, que tal? Quanto tiempo sin verte!"

Sjuksköterskan på sala de tratamiento kommer och hälsar. Det är inte hon som ska sticka mig i armvecket och sätta infarten denna fredag, men hon stannar till i rushandet mellan dagens patienter..

("Hej Sara, hur mår du, det var längesen!")

Vi har träffats många ggr förstås, under hela min förra behandlingstid som var ca 2 år (2022-2024) med både kemoterapi och  immunoterapibehandlingen. Var tredje vecka under 2 års tid blir en del ggr.

När jag ringde i klockan efter avslutad behandling den 8 mars 2024 stod hon där med dom andra sköterskorna och klappade händerna och log. Jag lämnade flera askar god choklad och ett kort till dom som tack för allt.

"Jag hoppas vi aldrig ses mer" sas det ju lite skämtsamt den dagen innan vi vinkade hejdå och jag gick ut genom skjutdörrarna och kände mig fri som fågeln.

Det var också samma sköterska som tog emot mig nu i april när jag återigen gjorde entre i salen för en ny vända med kemoterapi.

Jag var inte glad alls. och jag hade väldigt svårt att dölja det för henne. Kände mig orolig, besviken, stressad och överhuvudtaget väldigt låg. Kanske projicerades det lite på henne. 

Jag skämdes efteråt. Det var ju inte sjuksköterskans fel att jag återigen satt där. Så klart. Inte så att jag skällde ut henne, eller var ohyfsad, men jag var inte mitt vanliga positiva jag helt enkelt.. 

Och det var verkligen ingens fel. Bara tråkiga omständigheter.

Jag har sen inte träffat henne efter det under den här omgången.

Jag nämnde det för henne nu. Att vi ju sågs första gången och att jag verkligen hade en dålig dag då. Hon log, och förstod förstås.

Men denna fredag är jag ju framme vid fjärde behandlingstillfället, av sex totalt. Bara att få sitta tre timmar i AC med en ljudbok i öronen känns lyxigt. På väg åt rätt håll. Det känns jättebra och jag är glad. Skojar och ler. Är mitt vanliga jag. 

Även om känslan denna omgång är helt annorlunda. Mer nere på jorden så att säga. En svag förnimmelse av att känna sig vingklippt på nåt vis. 

Då... Känslan av odödlighet, stolthet men också ödmjukhet för livet. Jag klarade det!

Mentalt var man redan långt bort från en tid av oro och ovisshet, ångest, biverkningar... prövningen var avklarad nu väl?....

En tid av konstant survival mood hade gett resultat och jag vågade öppna upp för alla känslor allt eftersom.

Men när jag i december 2025 satt mitt emot min läkare igen som sakligt informerade om att mina värden inte var så bra som hon hade önskat var det lite som att falla hårt igen.

Iskall hand runt strupen. Kallsvettas. Dimsyn.

Var cancern tillbaka??

Men jag mår ju jättebra. Vad händer? Lever jag i en illussion?

Cancern var inte tillbaka men det var viktigt att agera här och nu för att inte riskera att just det skulle hända fick jag veta. 

Operation och en ny vända kemoterapi skulle behövas. Först några ytterligare undersökningar, pet scan osv...

Bredvid min läkare satt en yngre kille, förmodligen under utbildning. hans ögon såg lite rädda ut. Jag tänkte att min läkare säkert hade informerat om att hennes kommande patient skulle få ett jobbigt besked. Sånt som också ingick i utbildningen förstås.

Veckor av ångest och oro kom återigen till mig. Visst hade tanken slagit mig.

"Hur skulle det kännas om jag återigen skulle få ett negativt besked efter alla dessa gånger av "dina resultat är perfekta, allt ser bra ut!"

Nu hade jag svaret. Det var precis så här det skulle kännas.

Hade inte min läkare varit alltför saklig? Borde hon inte ha varit mer känslosam? 

De där märkliga tankarna som for genom huvudet när jag klev ut från rummet och möttes av alla dimmiga ansikten som satt ute i väntrummet på onkologen för att få sina besked.

Och nu sitter jag här i slutet på juli efter många känslomässigt turbulenta månader.

Fjärde kemobehandlingen är avklarad. 

Och igår tog jag min femte och sista spruta för den här gången. Den som ger mig hjärtklappning och tryck i bröstet. Också den obekväma känslan att sticka in en nål i sig själv.

Men jag har lärt mig det nu. Kan hantera känslan av panikångest som ju inte är panikångest utan bara en biverkning.

Och den här gången gick det faktiskt bra och jag har kommit ut på andra sidan. Fjärde och femte avklarade. En väldigt fin och bra känsla som jag förankrar mig i.

Det är så intressant tycker jag. För 5 år sedan var min hälsa något som var väldigt självklart. Missförstå mig rätt, jag var ytterst tacksam för det faktumet. 

Jag har alltid varit väldigt frisk, inga större krämpor att tala om, inga sjukhusbesök, operationer (förutom en visdomstand) eller sjukskrivningar av något slag. Aldrig ätit medicin, ja knappt tagit en Ipren om det inte har känts helt nödvändigt

2022 blev en väldigt omvälvande vändpunkt naturligtvis när jag då fick cancer. Plötsligt var jag inslängd i vårdkarusellen och allt var det innebär.

Livet fick nu styras av detta faktum. Vi kan inte bo varsomhelst, inte resa hursomhelst. Just tillgången till vård och sjukhus, kommunikationer, den ekonomiska aspekten osv, har fått en hög prio på ett helt annat vis.

Även maken är kontinuerligt under uppsikt av vården sen många år tillbaka, pga av en medicinsk diagnos, och jaa, vi blir ju inte yngre.

Vården här i Barcelona är, och har varit otroligt bra och både jag och maken är väldigt tacksamma över detta faktum. Sjukhuset vi är kopplade till är ett av dom bästa, och de bedriver tongivande forskning inom flera essentiella områden.

När vi ett tag trodde att vi skulle behöva flytta (februari i år), snurrade förstås dom tankarna också i bakhuvudet. Hur lätt tar vi oss till sjukhus? Med behandlingstider och kontroller, medicinering som bara kan hämtas ut på sjukhusets farmacia osv. Ibland två bokade tider samma dag, fast med flera timmars mellanrum.

Ja, oundvikligen har just den delen fått en mer högprioriterad värdering i livsplaneringen och det är förstås inte på något vis unikt för oss, men det är nytt, och fortfarande efter dom här åren lite ovant.

Den där känslan av sårbarhet har verkligen varit mer påtaglig nu en längre tid, krävt sin plats helt enkelt. Ödmjukhet och tacksamhet är ju dock det som måste få fokus såväl som anpassning och acceptans.

Visst kan jag sakna en tid när detta inte var något som jag behövde fundera på, och visst kan jag ibland låta fel känslor ta över men allt i livet ska väl lära oss något.

Och nånstans i den processen befinner jag mig. De mentala gränserna förflyttas. Jag har nu avklarat min fjärde kemobehandling, och jag har tagit min femte och sista spruta för den här gången.

En liten seger och ett steg framåt ur en tung process. Så klart att det känns bra. Mentalt bockar jag av ännu ett avklarat hinder.