Natten går tunga fjät

 Hur många ggr har man inte sjungit dom där raderna? ...

"Natten går tunga fjät, runt gård och stuva,

kring jord som sol förlät, skuggorna ruva"...

                                         (Ur Sankta Lucia)

Jag tänker på det när klockan ringer 03.30 denna söndagsmorron och jag på tysta steg tassar upp mot badrummet. Jag ska jobba extra och börjar klockan 4. Sätter på kaffe och hoppar in i duschen. När jag kommer ut möts jag av ett gäng mjuka tassar och lite sömndruckna ögon över tre nosar...

"Vad gör du matte? Ska vi ut på promenad nu?"

Efter en riktig kärleksdos viskar jag att dom kan gå och lägga sig igen hos husse. Promenad kan vänta.

Fönstret i mitt kontor står förstås öppet.

 Natten är varm men fortfarande behaglig.Det fläktar lite lätt och utanför hörs helgnattsljuden.

En port som slår igen..

Klapprande klackar och ett mobilsamtal som tonar ut tillsammans med dom...

Paret som med smaken av sista drinken fortfarande på tungan skrålar nån låt...jag har hört bättre konstaterar jag...

En bil... en moppe...

Det plingande vindspelet på en av grannarnas terrass.

Klocktornet vid ett av våra torg här i kvarteret som berättar tiden.

Sen den där tystnaden som är så oerhört delikat innan jobbet tar vid.

Den som får mina tankar att landa så mjukt och lätt. Jag tänker på drömmen som är så klar, den jag hade precis innan jag vaknade. Går igenom den scen för scen och funderar på vad den vill säga mig.

Och så tänker jag på dom där raderna som man bara har sjungit med i så oerhört många ggr...

Vad betyder ens fjät...

Natten går tunga fjät...runt gård och stuva..

Jag googlar och får veta att det betyder steg. Och stuva är ett gammalt dialektalt ord för stuga. Sedär, då vet jag det. Och du med om du måhända inte visste ;)

Jag känner mig klar i huvudet den här tiden på dygnet när jag väl har vaknat. Gillar att känna att jag kan höra mina tankar. Saker liksom bara faller på plats utan att gnuggas och täras och gnissla.

Kanske är det luften? Eller tystnaden? En känsla av att befinna sig i en stor rymd. Mörkret är också vilsamt. 

Jag minns när vi sov i tältet jag och dottern, uppe i Pyrineerna, och jag var tvungen att gå upp och kissa i den tysta, mörka natten helt fri från alla konstgjorda ljusföroreningar.

Stjärnhimlen som bara vällde över mig där jag satt på huk i gräset en bit från tältet. Otrolig var den, varje stjärna lyste som en egen liten lampa.

Man borde inte sova nu kom jag ihåg att jag tänkte. Ändå kröp jag in i tältet igen, till sovsäcken, dottern och hundarna, det var ju också så mysigt.

Ibland tänker jag att jag tänker för mycket. Någon har nog t.o.m sagt det till mig: "Du tänker för mycket".. Måhända är det sånt jag också sagt till nån orolig själ... "tänk inte så mycket, det kommer bli bra..."

"Människan kommer aldrig att vara fri så länge den har ett undermedvetet sinne" var det nån som sa, nån klok tänker jag. 

Kanske en freudiansk sägelse?

Jag håller med iaf. Det undermedvetna finns alltid där och bollar med dom faktiska tankarna.

Ja, jag tänker mycket. Analyserar. Ifrågasätter. Känner in. Känner av.

I nattens mörker känns det väldigt okomplicerat. Svaren inte så långt bort. Hjärnan liksom andas.

När den mjuka vinden från fönstret fläktar i ansiktet, och ljuden är lite mindre så är tankarna som såpbubblor som puffar omkring mig. Skimrande och lätta.

Att ha förmågan att styra tankarna är nåt jag ständigt jobbar med. Just det där att konstatera att "du känner såhär just nu pga detta..."

Men när alla känslorna kommer på en gång, intrycken blir för många och för stora blir det istället lattjolajban i huvudet och inget landar som det ska.

"Varför gillade jag inte mörkret i Sverige, när jag tycker det är så vilsamt här?"

Jag tänker mycket på sånt.

Varför man känner olika i olika skeden av livet. Varför man inte bara är på ett sätt och bekvämt rullar på i dom spåren? Så många ggr har jag önskat att jag var lite mer så... go with the flow-typen.

Istället tänker jag att jag måste förändra och riva upp, Omvärdera. Livet som ställer massa frågor. 

Men det är väl så det kan vara för vissa av oss mer än andra (eller vad vet jag?). Och upplevelser och händelser i livet skulpterar ju oss kontinuerligt, väcker nya tankar.

Så när jag landar i dom där stunderna av lugn känns det så dyrbart...

När natten är tyst och mjuk.

När jag och maken äter kvällsmiddag ute på terrassen och luften känns lättare att andas.

När jag känner mjuka pälsar och våta nosar mot kinden.

Eller fluffigt dun och en liten näbb som buffar mot handen.

På yogamattan, antingen i stillhet eller med hög puls och svetten som rinner.

Här vid datorn när orden och meningarna flödar och fingrarna så enkelt landar på tangentbordets knappar.

I naturens små och stora rum där energierna får flöda och jag med dom.

Där och då har tid inte så stor betydelse. Och jag måste inte ha svar på alla frågor.

Kring jord som sol förlät, skuggorna ruva...

I det här sammanhanget betyder tydligen förlät att den lämnar eller överger... intressant ändå. Att förlåta betyder att lämna..jaa, kanske att lämna det onda eller sårade bakom sig då...

Natten går mot dag och solen stiger återigen upp över vår stad. Dom ruvande skuggorna går någon annanstans och världen vaknar sakteliga.

Jag ska fortsätta att jobba många timmar till men känner att dagen trots allt har fått starta fint. 

Och den känslan tar jag tacksamt med mig.

Förresten...alltså maken fångade detta foto på vår lilla prins...

Hur söt?? Dör sötdöden nästan <3

Av nån anledning vill jag kalla honom Julle, jag vet inte varför. Han heter ju egentligen Jafar (stamtavlenamn) men kallas Jafi som han har varit van vid.

Ändå vill jag säga Julle?? 

Julle klingar inget vidare på spanska dock, så han får fortsätta kallas Jafi, och så Julle lite då och då. Alla våra hundar har väldigt många smeknamn så det funkar, hihi :)

Ha en fortsatt fin söndag!