Från melankoli till förväntan, hej augusti!

Oleandern, en av få blommor som står emot den brännande medelhavssolen, det ska vara en giftig växt till det, haha....

 

Det är sista dagen på juli månad när jag börjar skriva det här inlägget.

Jag läser hos någon att nu tar sensommaren vid. Här i Barcelona känns dock sensommaren ännu långt borta och jag skulle nog beskriva den här tiden mer som piken av högsommaren även i augusti.

Ordet "sensommar" landar dock fint i mitt inre och jag småler lite för mig själv. När vi bodde i Sverige gav sensommaren mig en stark känsla av melankoli. Min bästa tid på året var på väg att ta slut och vägen styrde obarmhärtigt mot mörkare tider igen.

Visserligen älskade jag hösten i Sverige, och även augusti var i allmänhet en ljuvlig månad på många vis, men känslan kröp ändå på mig och det var just i det som melankolin vaknade.

Allt det vackra som var omkring mig, men som ändå signalerade ett slut på något och början på nåt annat.

Jag har insett att för mig handlar det inte längre om själva årstiderna i sig, vad den heter, eller temperaturen (till en viss del gör det iofs det), eller hur mycket solen skiner, utan mer om vad jag kopplar det till. Känslan i sig. Eller hur ska jag förklara... namnen på årstiderna har fått annan innebörd helt enkelt.

I Sverige, i vuxen ålder (som barn tänkte jag inte alls på det), gav vintern mig en känsla av ofrihet, att jag kände mig begränsad och inte kunde göra dom saker jag tyckte om i samma utsträckning. Jobbdagarna var långa och kvällarna mörka, kalla och väldigt korta. Man längtade så klart efter våren och sommaren som inbjöd till en annan livsstil.

Här ger istället sommar mig mer en känsla av ofrihet och begränsning, medan tanken på sensommar, höst och också vinter istället väcker både förväntan och pirr. En känsla av lyx... tänk vad många fina och härliga månader jag snart har framför mig! 

Sen säger jag inte att det är normen för sommaren här, möjligheter finns ju i massor, det här är ju bara en känsla som ligger hos mig

Och ja, det är ju så mycket enklare när man inte behöver forcera fram positiva känslor och acceptans, utan det liksom bara är så som man trivs bäst i. Så klart!

Dom här tre fluffbollarna tror jag också ser fram emot svalare dagar och roligare promenader när det är aktuellt....

I synnerhet lilla "Julle" som verkligen inte gillar värmen, haha :D

Igår kväll ringde en av mina allra käraste och äldsta vänner från Sverige. Vi satt och blurrade på facetime i 1 1/2 timme och som vanligt blev det många gapskratt, lite retsamt munhuggande och återknytande av både det som varit och det som är. Även hon blev dessvärre diagnosticerad med cancer för ett tag sen, men i hennes fall bröstcancer och har ju fått göra en liknande resa som jag har gjort. Vi är ganska exakt i samma ålder, båda gifta och med vuxna barn, mitt i klimakteriets påverkan i livet, i synnerhet då kopplat till cancer, hormoner och allt runt omkring det, både toppar och dalar.

Som alltid konstaterade vi båda hur viktigt det är att kunna vända, vrida och ventilera alla stora och små känslor som ligger i detta. Dessutom känner vi varandra oerhört väl, och vi har högt i tak och absolut transparens när vi samtalar.

Det är svårt att kunna förstå en annan persons resa när man själv inte har gjort den, så är det ju. Det är heller inget jag förväntar mig när jag talar med en person som inte har varit där, och många av dom inre strider man för behåller man för sig själv.

Jag kände mig både upprymd och tacksam efter vårt samtal, och trots att vi avhandlade allvarsamma och tunga ämnen så kunde vi liksom skratta åt eländet också.  

Att kunna se det humoristiska även i det mörka är så viktigt tycker jag och det värdesätter både hon och jag i vår relation då det alltid har varit en röd tråd genom alla år vi har känt varandra.

Men hörrni, vilka platser det finns i Sverige ändå! När jag och dottern var där i maj så var vi ju på en liten roadtrip, och först pratade vi om att åka till ett naturreservat utanför Helsingborg som heter Kullaberg, men sen valde vi Österlen istället, lite pga det ostabila vädret men också för att dottern inte hade varit där nån gång.

Hursomhelst, nu var sonen och hans sambo och förstås lilla Märta i just Kullaberg och campade i tält och vilken helt magisk plats det verkar vara!

Jag kände att jag bara måste dela några av deras fina foton dom skickade <3

Har du varit där?

Verkligen ett litet paradis! Och vilket vatten!!

Fina sonen med lilla Märta som kom till dom ung samtidigt som Julle kom till oss <3

K och Märta på upptäcksfärd :)

Jodå, Märta stortrivdes med att sova i tält. I hennes 4-åriga liv har hon aldrig upplevt det, men det gillades mycket :)

Det var ju lite komiskt dock att jag precis hade börjat lyssna på denna boken när dom skulle dit, så jag frågade sonen om jag vågade lyssna på den innan dom var hemma igen... Han försäkrade att det kunde jag visst det :D

Jag pratade med en svensk väninna som också bor i Spanien sen många år, men nere i Andalusien. Hon är i Sverige nu över sommaren och vi konstaterade bägge samma sak, den svenska naturen är otrolig och det är något man verkligen förstår efter många år utomlands. Det är så oerhört lätt att bli hemmablind, ja så är det ju vart man än bor så klart men jag vill verkligen slå ett slag för den svenska naturen som är både varierande, vacker och lättillgänglig. 

Ibland när jag jobbar och det är en lugn stund brukar jag bygga pussel på datorn. Jag tycker det är väldigt avkopplande och gillar att se alla fina motiv som sakta växer fram. Jag tar alltid den högsta svårighetsgraden så att det ska vara så pilligt som möjligt :)

När jag byggde det här pusslet kom jag att tänka på blomman som syns där i bilden, rallarros som den heter på svenska.

Pussel under konstruktion...

Färdigt pussel :)

När jag och dottern var uppe i Pyrineerna fick jag plötsligt återse den blomma efter många år. Jag har aldrig sett den här i Spanien och blev därför väldigt positivt överraskad och glad.

Den väckte så många känslor i mig och påminde mig mycket om barndomens somrar, framförallt i Dalarna då jag gick med bara ben i daggvått gräs och plockade in buketter av denna blomma, blandat med hundkex, smörblommor och prästkragar.

Jomen visst saknar jag den svenska naturen mycket, i synnerhet under den spanska långa och heta högsommaren.

Men jag säger hej till augusti, fortfarande har vi många veckor av sommar kvar här och som sagt känns sensommaren långt borta ännu. Men tanken på den ger mig mycket förväntan. Då vaknar naturen igen, temperaturerna blir mildare och dom små äventyren fler.

Och visst känns det superlyxigt för mig iaf :)