Lever livet, mitt i livet, mitt i livliga Barcelona sen 2016. Bor mitt i stadens hjärta med min man, och våra djur❤️ Här skriver jag om både smått och stort , och livets upp och nedgångar i vår numera spanska vardag. Häng med vet ja!
När kugghjulen börjar snurra
Hämta länk
Facebook
X
Pinterest
E-post
Andra appar
-
Jag känner igen känslan så väl.
Små tecken som pockar på uppmärksamhet. Delvis, påminner mig om en annan tid... ett annat liv. Men också signalerna som indikerar dåtid och framtid, med nutid som en bro emellan.
Det är inte i det stora det känns. Mer i det lilla. Jag välkomnar känslan, då jag har saknat den mycket.
Det är ju så när man känner sig själv på ett sätt.
Hon som är positiv, tacksam, alltid försöker se det som glittrar och glimrar istället för det dammiga.
Men så sker något. Eller egentligen ska jag nog säga det i plural. Vad heter något i plural ens?
Många små och stora saker som liksom bildar ett något kanske?
Kugghjulen hackar till och fastnar.
Det var så mycket som stannade, tog över mina tankar, själsligt dränerade mig.
Känslan kom smygande.. ja, det nästan stod mig upp i halsen...
Kraven.
"Du ska vara tacksam...
Det är bara att acceptera...
Det hade kunnat vara värre..."
NEEEJ!
Jag vill inte acceptera.
Jag vill inte vara tacksam, för jag känner mig inte tacksam.
Ja, ok, det kan alltid vara värre. Men också bättre.
Jag försökte banka in orden i huvudet. Jag borde vara tacksam...
Det var som att jag var omringad i en sfär av tacksamhetstänk. Alla var tacksamma. Och jag hummade medhållande trots att jag inte riktigt kunde känna det längst där inne.
Och det var ju inte det minsta konstigt.
Jag brukar vara där själv. Jag har spridit budskapet omkring mig. Verkligen känt att det är så man ska leva. Och på nåt sätt är det ju också snäppet enklare när det är just den känslan som klinkar på tangenterna inom oss.
Skäms på dig som inte är tacksam för det du har...
Jag tryckte ner mig själv i skorna. Gillade inte den otacksamma som satt där och muttrade på axeln.
Men det var som en grå hinna hade lagt sig över synfältet. Sorg, frustration, ilska, besvikelse, saknad.. allt gick över till apati, över det som var, och det som inte var. Över det som blev och det som inte blev.
Jag kände en så stark känsla av att ha tappat bort mig själv, och jag visste inte längre vad jag ville, eller kände överhuvudtaget.
Jag hade nu så svårt att se det vackra, det som en gång hade omfamnat mig i en enda stor kram. Allt det där som hade gjort det så lätt att känna tacksamhet, acceptans, glädjen över det lilla.
Känslan av att vara helt rätt.
Istället översköljdes jag av det andra, det som tidigare hade varit så lätt att överse. Det smutsiga, det stinkande, det fula. Det som alltid finns beroende på vart man vänder blicken.
Jag hörde inte längre det mjuka sorlet, skratten, de klinkande glasen i den sammetslena kvällen. Den prasslande tidningen över en kopp kaffe och barnens studsande rop mellan vackra stenbyggnader. De kuttrande duvorna under takåsarna, eller svalornas visslande och svishande över den blå himmeln.
Istället hörde jag skräniga rop, alarmerande sirener, skrammel och kaos. Ljuden som alltid hade passat in, men nu tog över helt dom andra mjukare ljuden.
Dofterna ändrades också. Blev påträngande och kvalmiga. Gjorde mig arg. Blev för mycket helt enkelt.
Och mitt i allt tappade jag skrivrösten, orden som alltid hade dansat så lätt inom mig. Den låg som dom mosade, söndertrampade kackerlackorna nere på gatan istället.
Var det den värsta känslan månne?
"Vem vill lyssna på min klagosång? Min otacksamhet? Upprörande tankar om vad jag inte känner istället för det jag borde känna..."
...sa rösten istället.
Men jag lät det vara så. Tids nog skulle det lätta hoppades jag.
Och så började kugghjulen snurra igen. Inte storartat eller så. Mer i små stötar. Bilderna är så tydliga i mitt huvud och jag vill få ut det i orden som jag präntar ner. Känner mig mer hel igen på nåt vis då skrivrösten är tillbaka.
Och jag vet nog varför...
Ärligheten, sårbarheten, det avskalade måste få höras i min skrivröst. Jag måste känna att allt ska få ta plats. Otacksamheten fick komma den också. Kräva sitt utrymme.
Alla behöver inte hålla med mig. Jag behöver inte alltid hålla med heller.
Det får låta både flummigt och fel. Men det är min skrivröst och jag låter den tala fritt.
Acceptans fick handla mer om det till slut. Att tillåta mörkret också. Inte låta det ta över helt, men se det, känna det och landa även i det.
Att skaka av mig allt det där jag borde känna var befriande. Öppnade upp sinnet och släppte in så mycket mer.
Och även att kunna känna tacksamheten mer naturligt igen...
Jag känner det i både stort och smått nu.
När jag mixar min morronsmoothie. Banan, lite mango, frysta bär, kvarg, mandelmjölk... proteinpulver.. "
"Proteinpulver...Bra att du köpte det Sara, det betyder att du känner det lilla extra igen..."
En minimal tanke som svishar förbi ytterst lätt, men också blir en liten byggsten.
Jag känner det när jag blundar och lyssnar till musiken och mantrat i Om mani padme hum
När jag låter kroppen röra mig i takt och tankarna släpps fria, bilderna får komma och tårarna likaså. Tårar som representerar allt, från saknad och sorg till glädje och tacksamhet.
Jag känner det i samtalen med älskade personer, som nickar och förstår, som byter tankar och får detsamma tillbaka från mig. Men som också kan glänta på andra dörrar, tända små ljus, eller en hel lykta.
...och som sagt så känner jag det i alla dom där signalerna, här i nutid, som en bro mellan dåtid och framtid.
Jag känner det i acceptansen av min egen oförmåga att alltid se åt rätt håll.
Kanske gör det mig till en komplicerad person? En sån som inte alla förstår sig på, minst av allt jag själv emellanåt. Eller gör det mig kanske bara mänsklig?
Hursomhelst är det okej..
Det kommer alltid finnas dagar med nya möjligheter, såväl som nya omöjligheter. Vissa perioder det ena mer än det andra.
Jag har varit ifrågasättande. Funderat mycket. Och det kommer jag att fortsätta vara tills jag inte är det längre.
Jag är 54 år. Någon säger att man är mitt i livet då. Så heter min blogg t.o.m :
"Lever livet, mitt i livet..."
Det är en fin tanke men mentalt kanske lite mer diffus på vissa plan.
Vad innebär det att vara mitt i livet, egentligen?
Är det då man sår fröna som sen ska skördas?
Eller är det tvärtom, det är då man skördar det man har sått?
Jag ser tillbaka på ett decennium som har bestått av så otroligt mycket, av allt.
Som har både tagit och givit.
I stunder av oro, tungsinthet eller kanske rädsla tenderar man att söka sig tillbaka i minnet av en annan tid och det som kändes tryggt då. Men den versionen finns ju inte kvar, varken den av mig själv eller livet som var då.
Så nånstans måste man hitta nya byggstenar, gräva där man står, och konfrontera dom känslor som uppstår fär att sen växa ur det.
Jag är ingen konkret människa som stolpar upp punkter jag behöver utvärdera.
För mig måste det komma inifrån. Jag måste känna kugghjulen snurra.
Och jag måste kunna skriva om det, låta tankarna rinna genom blodomloppet rakt ner i fingrarna.
Och när det händer känner jag det och jag ler för mig själv.
Åh, jag känner så med dig! Vet att det på många plan varit riktigt tufft för dig och att det kan kännas klämkäckt med acceptans och tacksamhet. (Mitt inlägg häromdagen...) Jag håller helt med om det du säger, att ge plats för de svåra och jobbiga känslorna också, inte minst när man är inne i en sorgperiod. Och är det något som du har tvingats hantera de senaste åren så är det just det. Sorg och oro för den egna hälsan förtär. Då kan man acceptera och vara tacksam hur mycket som helst – det är en svår existentiell kris som behöver ta plats. Jag är glad att du hittar det där som glittrar till här och där och hoppas att din höst får innehålla mer av den varan. Du skriver att det för dig måste komma inifrån. Jag tror faktiskt det gäller alla! Det gäller att komma till skott, att ta tag i ett beroende, att rikta om färdvägen eller vad det nu kan vara. Tror det var du som någon gång skrev att icke-val är lika viktiga som de avsiktliga valen och att vi drivs av olika sådana. Skickar varma kramar och tackar för din fina text.
Hej Monnah! Ditt inlägg var absolut inte klämkäckt utan allt stämmer ju som du skrev om. Men det väckte lite tankar hos mig som jag också skrev i min kommentar, och jag kände att jag ville skriva lite om det. Ja, det har varit mycket att bearbeta och acceptera gällande hälsan, i kombination med andra saker som också har känts jobbigt, och plötsligt kommer man till en punkt när det känns så mycket, samtidigt som jag i det har försökt att navigera, och delvis också blockera vissa känslor. Och ja, visst är det en typ av existentiell kris i viss mån. Jag vet ju också själv hur jag brukar vara, och när man tappar den känslan är det lite som att tappa sig själv och famla runt i ett slags vacum. Det är också då så mycket annat, och gammalt kommer upp till ytan och nosar. Ja, du har nog rätt, det behöver komma inifrån hos dom flesta, det räcker inte att någon annan säger hur man ska tänka eller känna, så är det :) Ja, jag har nog berört det du nämner om icke-val och avsiktliga val. Tack fina du för dina ord, de värmer! Och tack för att du orkade läsa min text och återknyta, det uppskattar jag jättemycket <3 Varma kramar tbx till dig!!
Är vi människor endast en produkt av vår omgivning eller är vårt "syfte som individ" redan implementerat i hjärnan när vi föds? Hur vet man vem man faktiskt är om man inte provar sig fram utan bara följer ett färdigt spår? Eller är det bara så enkelt att vi alla är relativt lika som nykläckta, för att sen formateras av omständigheter, förväntningar och kontexten vi lever i. Handlar det om tur? Att man hamnar rätt från början vilket resulterar i att man ohämmat får blomma ut till exakt den man vill eller skulle vara? Kanske det rentav är så att karma och reinkarnation är ett faktum. Livet lär oss och tar oss vidare med kunskaperna och förståelsen som skingras vartefter tiden går... Jag har funderat mycket på det där då jag återblickar på mitt eget liv och tydligt kan urskilja vissa stunder där jag absolut inte har följt mitt egna tankespår utan har styrts av en färdig matris, där livet redan var uppdikterat och reglerat av någon annan. Jag växte upp i en frireligiös församli...
Januari 2010.... Vi åkte från ett snöigt, och kallt Sverige till vackra Mexico. Det var en fantastisk resa på alla vis. Vi upplevde så mycket tillsammans, och som familj hade vi så otroligt roligt, fyllt av många skratt och mycket glädje. Året innan hade vi varit i Thailand och där var värmen påtaglig direkt, men när vi kom till Mexico möttes vi av 16 grader och regn, vilket var lite snopet för oss då vi inte alls hade tagit med oss kläder för den temperaturen, haha :D Jag minns hur vi fick be om filtar till hotellrummet då vi frös så mycket på natten när vi skulle sova, och ganska omgående åkte jag på en dunderförkylning. Visst, dom enda lite varmare tröjorna vi hade med oss var dom som vi hade haft på oss på flyget från Sverige, så dom fick hänga med i princip hela första veckan. Maken som hade en vit tröja bekymrade sig varje kväll över hur solkig den började se ut. Och joodå, tonårsbarnen bekymrade sig väl något över att dom inte skulle komma tillbaka till skolan e...
Det är lite ironiskt ändå. Tankar som har gått fram och tillbaka. Ska vi bo kvar i stan? Hur länge till kommer vi att kunna bo i den här lägenheten vi bor i? Osv... Bara förra veckan kom jag lite till ro i tanken. Vi har det bra här. Allt man behöver runt hörnet. Utom just det man kanske går och funderar på ibland... sådär som man gör. Jag tom skrev om det i mitt förra inlägg... känslan av att man alltid är i survival mode, att våga slappna av utan att ständigt tänka att nåt oväntat, kanske jobbigt väntar runt hörnet... Vi fick ett meddelande. Döttrarna till ägarna av vår lägenhet behövde komma på besök. Jag fick en känsla direkt... det här handlar inte bara om jalusierna och den där dörren som behöver bytas... eller? Jag köpte färska blommor, tände lavendel-rökelse, lite ljus. Vi putsade fönster, dammade av ordentligt osv... förberedde kaffekannan... Vi har en jättefin relation med våra hyresvärdar, dom är verkligen så fina människor, och vi har ju känt varandra i 10 år nu...
Åh, jag känner så med dig! Vet att det på många plan varit riktigt tufft för dig och att det kan kännas klämkäckt med acceptans och tacksamhet. (Mitt inlägg häromdagen...) Jag håller helt med om det du säger, att ge plats för de svåra och jobbiga känslorna också, inte minst när man är inne i en sorgperiod. Och är det något som du har tvingats hantera de senaste åren så är det just det. Sorg och oro för den egna hälsan förtär. Då kan man acceptera och vara tacksam hur mycket som helst – det är en svår existentiell kris som behöver ta plats.
SvaraRaderaJag är glad att du hittar det där som glittrar till här och där och hoppas att din höst får innehålla mer av den varan. Du skriver att det för dig måste komma inifrån. Jag tror faktiskt det gäller alla! Det gäller att komma till skott, att ta tag i ett beroende, att rikta om färdvägen eller vad det nu kan vara. Tror det var du som någon gång skrev att icke-val är lika viktiga som de avsiktliga valen och att vi drivs av olika sådana. Skickar varma kramar och tackar för din fina text.
Hej Monnah!
RaderaDitt inlägg var absolut inte klämkäckt utan allt stämmer ju som du skrev om. Men det väckte lite tankar hos mig som jag också skrev i min kommentar, och jag kände att jag ville skriva lite om det.
Ja, det har varit mycket att bearbeta och acceptera gällande hälsan, i kombination med andra saker som också har känts jobbigt, och plötsligt kommer man till en punkt när det känns så mycket, samtidigt som jag i det har försökt att navigera, och delvis också blockera vissa känslor. Och ja, visst är det en typ av existentiell kris i viss mån.
Jag vet ju också själv hur jag brukar vara, och när man tappar den känslan är det lite som att tappa sig själv och famla runt i ett slags vacum. Det är också då så mycket annat, och gammalt kommer upp till ytan och nosar.
Ja, du har nog rätt, det behöver komma inifrån hos dom flesta, det räcker inte att någon annan säger hur man ska tänka eller känna, så är det :)
Ja, jag har nog berört det du nämner om icke-val och avsiktliga val.
Tack fina du för dina ord, de värmer!
Och tack för att du orkade läsa min text och återknyta, det uppskattar jag jättemycket <3
Varma kramar tbx till dig!!