Plötsligt blir allt så självklart


 Här sitter jag,

lite lerig, med blodiga rivmärken, några myggbett och såklart svettig.

Men lycklig och lugn. Harmonisk. Inte det minsta arg på sommaren faktiskt trots att vi gjorde slut häromdagen.

Vadan detta frågar du dig kanske?

Vi tar det från början.

I måndags hade vi bokat tid för kastrering på vår lilla Julle-Jafi, kl. 10.

Jag åkte och lämnade honom på morronen, och veterinären sa att dom ringer när det är klart  och meddelar också då när vi kunde hämta honom.

Med andra ord blev det en dag hemma där jag i princip satt framför fläkten i soffan och väntade på telefonsamtalet, då det är både nervöst och jobbig med såna där operationer.

Vid 14 ringde dom äntligen...

"Allt har gott bra, ni kan hämta honom vid 16.30 ca..."

Sagt och gjort, maken, jag och flickorna tog metron mot stan och på slaget 16.30 stod vi där och väntade ivrigt på vår lilla prins.

Det var en ynklig liten trattbeklädd vovve som fick ligga i husses famn hela vägen hem.

Alltså det där lilla ansiktet...<3



Usch, tycker så synd om honom med den där klumpiga tratten på sig men tyvärr måste den sitta där minst en vecka.



Puss på dig min lilla prins, allt kommer bli bra <3

Nåväl.

Han måste förstås ta det lugnt nu med promenader, och han är redan väldigt opepp på bastuvarma promenader här i stan, så ni kan ju tänka er nu...

Jag tänkte för mig själv...

Maken jobbar hemma hela tisdagen. Han kan vara med Jafi och Margot, kanske jag skulle...

Jag har ju berättat att Collserola, naturreservatet jag äkte till jämt föruut har varit stängt i princip sen december 2025.

Bergen ni vet.

Med andra ord har vi kunnat åka dit några ggr bara på hela detta året, och sista gången jag var där var tidigt i våras fast man egentligen inte fick då heller.

Och dessvärre finns det inte så många parker här i stan man får vara med hund, och även de flesta stränderna är ju hundförbjudna under sommartid.

Och jag fattar ju att detta har påverkat mig mycket. Att bara trava runt på gatorna här, dessutom i värmen och fuktigheten som har pågått sen Dackefejden som det känns, är inte för mig. 

Så på måndagkvällen sa jag till maken.

Nu skiter jag i det här. Jag tänker inte spendera en hel ledig dag här i stan igen, jag kommer bli galen. Måste se grönt, och berg, och vyer.  Andas frisk luft. Dom får ge mig böter....

Och så blev det.

Jag och min lilla partner in crime Dolly packade ryggsäcken och styrde stegen mot tågstationen...

Men... Inget får ju vara för lätt här i livet...

När vi kommer till tågstationen får vi informationen att vi måste ta en buss en del av vägen pga ombyggnad av tågspåren så alla som skulle åka med tåget fick traska ut ur stationen igen och gå mot en busshållsplats.

"Men hur funkar det med hund då?" frågade jag informationskillen?

Här i Bcn är det nämligen så att du måste ha hunden instängd i en väska när man åker buss, men inte på tåg eller metro.

"Du får fråga chauffören" svarade han, "men jag rekommenderar att du har munkorg på hunden"

Munkorg hade jag förstås inte med någon, och inte heller nån hundväska, och jag kände frustrationen komma krypande. Jäklar anamma-tänket jag hade haft tonades ner en smula och jag var nästan på väg att lägga ner projektet.

Men så kom jag på att det ligger en Chino vid stationen, och dom säljer ibland munkorgar, så jag bestämde mig för att gå dit.

Jag blev visad till hyllan, och där fanns bara jättestora, som skulle vara som en hjälm på Dollan mer än en munkorg. Jag letade och letade och så plötsligt hittade jag en minivariant allra längst in. En enda.

Taget.

Och plötsligt kände jag positiviteten komma tillbaka och hela mitt mindset vände...

Vilken tur att det fanns en liten munkorg att köpa, och vilken tur att jag hade bestämt mig för att bara ta med Dolly. Nu hoppar vi på bussen!

Pga både buss och tågresan tog det ganska mycket längre tid ön vanligt men lite mer än en timme senare var vi framme i vårt kära och mycket saknade La Floresta.



Finaste lilla prinsessan <3 Tänk att hon vara bara 2 år när vi flyttade hit, som Jafi nu, och både hon och jag har nu ytterligare ett decennium på nacken.



Oktober 2016, då hade vi bott här i Bcn några månader bara, här är också min älskade Daisy, vår rescue dog från Rumänien <3 Hon lämnade oss 2017 pga ålder och sjukdom :(


Så fort vi satte fötter och tassar här blev allt bara så självklart. Det här måste jag ha i mitt liv. Ingen får ta det ifrån mig, så är det bara.




Doften av barr och rosmarin som växer längs med hela vägen, bergsvyerna, den vidsträckta himlen....






Vi gick till det lilla vattenfallet som inte hade så mycket stuns nu, haha...



Men vattnet var kallt och friskt <3




Dollan skuttade omedelbart i för ett uppfriskande dopp, och jag klev förstås också i :)



Vi gick längs med ån, genom skogen... Och joodå, det visade sig att det inte var bara jag som trotsade förbudet, längs med vägen mötte jag flera hundägare, och även ett par cyklister och jag kände en skön känsla...

"Vi förstår varandra, och vad som är viktigt..."



Ån forsar mellan stenarna och jag njöt av att känna det porlande vattnet...




Små skräddare flöt omkring på vattenytan :)



Vi träffade det gamla moderträdet... enormt är det!



En varm trädkram <3




Sandalerna hängde med så jag kunde promenera i ån nästan hela vägen om vi ville :)



Inte mogna ännu... men deras snår slingrar sig gärna runt benen, därav rivsåren :D










Jag kände mig sååå glad och lugn i hjärtat. 

Att vara tillbaka på en sån älskad plats gjorde mig alldeles varm inuti ... (Inte för att det saknades värme, haha) 

Jag insåg ännu mer hur mycket jag har saknat att vara ute i naturen, bland fågelkvitter, cikador och surrande insekter.

Vi satte oss nere vid ån på ett ställe där man kan lägga sig på dom flata stenarna intill vattnet.  Där låg både jag och Dollan i den mjuka tystnaden. Njöt av stunden tillsammans. Tittade upp  i trädkronorna omkring oss. Kände svalkan i den skuggiga skogen. Dom svala stenarna och det kalla vattnet som porlade bredvid oss. Tankarna som bara fick flöda, i takt med fjärilarna som lekte runt oss i de glimrande soltrålarna som strilade genom lövverket.

Och ja, allt kändes bara så självklart.

Efter några timmar kände jag att vi behövde tänka på hemvägen, då vi behöver gå upp för ett berg för att ta oss tillbaka till byn och tågstationen (och sen bussen...)

Vi gick tillbaka till vattenfallet för att jag tänkte att vi skulle svalka av oss ordentligt innan  vi skulle ta oss an berget, men när vi nästan var framme såg jag att det satt ett naket par där och då ville jag inte störa.

Jag tyckte det var vackert på nåt vis.

Miljön där är väldigt trolsk och lite sagoaktig, och det nakna paret som satt där på stenarna famför det lilla glittrande vattenfallet och bara var i stunden .

Här är nakenhet väldigt vanligt, så inget konstigt med det kanske jag ska tillägga :)



Dollan var tapper, för här var det kokande varmt... Faktum är att jag bar henne den mesta delen uppåt på berget.


Här skojade man inte om hettan kan jag lova... men i jämförelse med kvalmiga stadsgatorna mellan höga byggnader i stan var det en baggis, men tungt att ta sig upp förstås.



Det här huset tycker jag är så fint :)

Efter tåg och bussresa var vi hemma igen, och jag sa till maken:

"Det är kanske bara så att jag har varit på fel plats alldeles för länge... det är inte sommarens fel egentligen..."  (men vi får höras i oktober ändå...)

Jag har iaf tagit tillbaka mitt lilla paradis, en del av det, och jag tänker absolut inte förlora det igen!

Lilla Jafi är redan mycket piggare, och jag ser så fram emot att visa honom La Floresta och resten av Collserola när det blir dags <3






















Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Barn av vår tid?

En hommage till svunna tider

Nya tider och flytt