10 år sedan

 Natten mot 1 september 2016 körde vi över gränsen från Frankrike mot den här vägskylten. Maken, jag, sonen, 2 hundar och massor av packning. 2 dagar hade resan från Sverige tagit, varav vi hade spenderat en natt hos en vän i Bryssel/Belgien.

Med ca 1000 fjärilar i magen var dagen kommen, eller jaa, natten då... Ett nytt liv skulle nu påbörjas.

Från villa med trädgård i en liten sömnig stad i Småland, till lägenhet mitt i smeten i en storstad vid Medelhavet, i ett helt nytt land.

Vi var hungriga när vi kom fram i Barcelona och vårt kvarter vid ca kl. 1 på natten. Vi hade ätit längs med vägen i Frankrike, köpt nåt totalt smaklöst på en bensinmack bara för att få i oss något. Jag tog ett foto på vyn längs med vägen när vi satt och åt, och jag minns att jag tänkte att det såg ut som Sverige där.

Maken ville bara hem och sova, men jag, sonen och hundarna gick till en bar i kvarteret där vi köpte nachos med guacamole och en varsin öl. Bara en sån sak kändes så oerhört exotiskt. Att sätta sig på en bar runt hörnet, mitt i natten, bara sådär...

Flyttlasset var försenat hade vi fått reda på, vi hade redan skaffat sängar som tur var och i lägenheten fanns en del möbler som ingick, men resten skulle komma senare.

Den 6:e september kom äntligen lastbilen med vårt flyttlass... det är vår som syns längst bak... 

Det var 32 grader varmt och stekande sol. Maken var på affärsresa och jag och sonen fick möta upp flyttkillen och tillsammans sprang vi som skållade råttor upp och ner i trapporna och från flyttbilen med alla saker, däribland vår gigantiska soffa i flera delar som knappt fick plats i den smala trappan inne i vår port, lol :D Allt för att så fort som möjligt skapa utrymme på gatan. Flera ggr var flyttkillen tvungen att hoppa in i lastbilen och köra ett varv för att släppa fram köande bilar...

Svetten rann på oss alla och till slut var det bara att skratta åt eländet...

Till slut hade vi lyckats få upp allt i lägenheten och eftermiddagen spenderade jag och sonen med montering av möbler och uppackning... det var otroligt varmt och vi i princip halkade runt i vår egen svett på det blanka klinkergolvet när vi skulle montera ihop möblerna. 

Tyckte vi det var jobbigt? Inte det minsta, haha :D Precis allt kändes kul, spännande och exotiskt förstås där och då.

Den första tiden... jag kommer alltid att minnas den med sååå mycket värme och glädje. Det är ju nåt speciellt med att bygga upp ett helt nytt liv. Energierna flödade och trots att vi fick möta många både tuffa och stressande utmaningar kändes allt helt rätt. 100 %. Dottern studerade på universitetet i Uppsala dom första tre åren men spenderade mycket tid här och 2019 flyttade även hon hit för gott.

Skulle jag göra om allt igen? 

Visst har det funnits stunder när man har undrat var man håller på med... Är det värt det? Det var mycket som inte blev alls som vi hade tänkt oss, ur både positiv och negativ aspekt.

Jag kan sakna den oerhörda naiviteten som präglade mig då. Hur jag mötte min omvärld med ett så lätt sinne... inget kändes omöjligt, allt var möjligt.

Alla små äventyr som blev så stora, av den enkla anledningen att allt var nytt för oss. Fascinationen över att bo i en levande, bubblande stad som aldrig sover. Solen som sken från en blå himmel för det mesta. Alla nya människor vi lärde känna... och alla nya platser.

Och så hände 2020...nog blev det ett omskakande och surrealistiskt uppvaknande... att bli instängd i en lägenhet flera månader, munskydd, förbud, böter, vaccinationspass... jag var i chock. Ja det var vi väl alla förstås.

Maken jämförde med Italien och där var det om möjligt ännu värre. Jag jämförde förstås med Sverige.

Dom rosa glasögonen föll drastiskt av kan jag väl säga och en ny fas inträdde. Den naiva tilliten var som borblåst och jag såg allt med helt andra ögon.

Var jag verkligen på rätt plats?

Ytterligare 6 år har nu passerat sen dess. Otroligt nog. Jag kom fram till att jag nog var det trots allt... på rätt plats alltså. 

Och ett helt decennium med allt var det inneburit har nu passerat. Vi bor fortfarande kvar i samma lägenhet som då. Dottern har flyttat till egen lägenhet och sonen tog beslutet att flytta tillbaka till Sverige för universitetsstudier 2024. Vi känner oss rotade här, jobbar och lever ett väldigt vanligt vardagsliv. För vardagen kommer ju obönhörligen vart man än befinner sig, så är det.

Att se palmer och turkost hav är en fin vardag, helt klart. Att mötas av pratiga torg och en ständig sol är också en fin vardag. Att ha sommar i oktober är en fin vardag.

Det känns dock inte exotiskt längre. 

Björkar, röda små stugor vid en sjö, gröna gräsmattor, lågmälda samtal i ett tåg som luktar och känns Sverige, vatten direkt från kranen som går att dricka... det känns exotist numera...

Faktum är också att jag inte besökte Sverige på ganska många år, mellan 2017-2024, så det påverkade också en del förstås.

När jag väl åkte till Sverige igen 2024 för att hälsa på sonen var det många känslor som kom över mig... både det välbekanta, men också helt nya tankar och känslor. 

Och nog finns det dagar här i Bcn som bara är väldigt mycket vardag helt enkelt.

 Det finns klibbiga heta somrar när huvudet känns som en tung sten många dagar.

Det finns sjukdom och operationer och behandlingar. 

Dagar när allt jag vill ha är tystnad, eller regn. 

 

Det finns stunder när man undrar hur det är tänkt att dom låga lönerna ska täcka dom höga boendekostnaderna.

Det finns spansk byråkrati.

Det finns svinpest och skogsbränder.

 Det finns hemlösa och stora samhällskontraster.

Det finns inte beasås, kaviar eller saltlakrits i en vanlig mataffär.

Och så är det ju. Alla dagar kommer vart man än bor. Tuffa situationer likaså. Saker man irriterar sig på men också saker som gör en lycklig.

Jag tycker det är skönt att inte längre befinna sig i en rosa bubbla, visst kan jag sakna den tiden, dom första åren när precis allt var ett äventyr. När montering av möbler krypande i sin egen svett kändes oerhört spännande...

Men livet är trots allt alla dagar. Nu.

De små och stora stunderna i en vardag som rymmer både kontrasterna, känslorna och funderingarna. 

Jag brukar påminna mig det när jag ibland längtar bort, eller kanske längtar ifrån... till nåt annat som jag inte riktigt vet.

Jag tyckte detta var en fin text som jag läste:

"As a boy i would be fishing and look up to the sky at the planes wishing someday im going to be up there and be a pilot.

As a pilot I look down and wish I could be fishing as a boy....

You are already exactly where you should be."

Så klart kommer hemlängtan ibland. Till det Sverige jag minns. Till det som jag tänker är jag. Min uppväxt, det välbekanta och trygga. Det som skapade mig. Ibland griper det tag i mig och ställer frågor.

Men 10 år senare är ju inte jag samma person som jag var då. Barcelona har också varit med och skapat mig. Skulpterat fram och format om.

Så är det ju.

Och på frågan jag ställde tidigare i inlägget...

Skulle jag göra om allt igen? 

Ja, då är svaret enkelt...

Alla dar i veckan så skulle jag göra om allt igen!