Att drömma går ju

 I drömmarna är ingenting omöjligt och man vill verkligen tänka att det är så i det verkliga livet också....

..jaa, här sitter jag och drömmer...

Jag läste ett inlägg av min kära bloggkollega Marika i Rom och jag kände så starkt hur mycket jag kunde relatera. Det hon berättar om är känslan av att vara sjukhusberoende när man har en allvarlig sjukdom som måste hållas under observation med regelbundna besök.

Detta kan förstås ligga en i fatet om man exempelvis vill flytta, kanske ut på landet långt bort från ev sjukvård.

Ja, alltså, det är ju inte bara det så klart, jobb är ju också en sån sak... alla jobbar ju inte remote och kan bo var som helst. Vi jobbar remote men måste ändå kunna åka till kontoret smidigt, det kräver vår arbetsgivare. Och försörja sig måste man ju också.

Jag och maken var i lilla byn La Floresta igen igår. Den som ligger i bergen precis vid den porlande ån genom skogen. Ja, så mycket mer spännande blir det inte på den här bloggen känner jag ibland, haha...

Jaha, där strosar hon runt i skogen igen med sina hundar... herregud, hon bor ju mitt i Barcelona, en av Europas mest dynamiska storstäder....

Men numera identifierar jag mig mer till tjuren Ferdinand än låt oss säga Carrie i Sex and the city (ni som vet ni vet).

Ibland känner jag verkligen att jag borde utnyttja storstadsutbudet mer än vad jag gör, men efter 10 år så är jag ganska mätt ärligt talat. Och det är lurigt det där... är vi människor kanske funtade så att vi alltid vill ha det som är mest svåråtkomligt eller "exotiskt", eller är det kanske bara jag?

När vi satt på ett av våra små favoritställen där vid ån så sa maken att han borde komma dit och måla nån dag, eller kanske ta med gitarren och sitta och spela. Jag som vill lära mig att spela på en hand pan såg framför mig hur jag skulle sitta där och kompa, till melodin av fågelkvitter och porlande vatten. De spröda solstrålarna som skulle smyga in lite försiktigt mellan grenarna och glittra varmt och behagligt.

Sen kommer verkligheten ifatt en, man måste ta med sig allt på tåget, vi behöver bestiga ett litet berg för att komma ner dit osv... Just det, tre vovvar ska ju med också på tåget. Visst kan det gå, men jaa, det är bökigt. Väldigt bökigt.

Och sådär händer det ju ganska ofta. Att man drömmer och ser framför sig olika scenarior, allt bara böljar omkring i tankarna som en vacker film tills en fyrkantig ram burdust sätts på och kapslar in allt drömmeri innanför dom fyra skarpa hörnen.

Och så den där realistiska lilla rackaren på ena axeln som säger sitt...

Ooh, titta så fint löven fångas av solstrålarna... en stund av magi som känns så stort i all sin enkelhet.

Energin där i skogen är ju magisk. Det är nåt med känslan att bara kunna vara... landa i en tystnad som går utifrån hela vägen in till välmåendets kärna... se hundarna springa runt och busa och leka. Vara fria. Jafi som plaskade i ån efter de fallande löven som blåste ner i vattnet och ringlade iväg med Jafi skuttandes efter.

Dom få människor man stöter på, inklusive hundar, är ju också i ett annat flow där och den energin känns också av på ett fint vis.

September är krispigt grönt på våra breddgrader...

I grund och botten är jag nog en liten lantis egentligen. I barndomen var skogen mitt andra hem, och oj vilken magi som skapades där. Jag och mina vänner upplevde de mest fantastiska äventyren  med en stor portion fantasi till hjälp. Det gav mig så mycket glädje att skapa en alldeles egen parallell värld med naturens skatter.

Att hänga med kompisar som bodde på landet och hade djur var också något jag älskade oerhört och än idag kan jag minnas de dofter och känslor som infann sig när jag var hos dom. Jag gillade t.o.m doften av gödsel kan ni tänka.

Vi bodde ju i hus med trädgård, men en gård på landet var ju nåt helt annat för Sara,12 jordsnurr...

Att bo ute på landet ändå... skaffa dom där små hönorna...tänk om det är det jag borde göra? Men det är så dags nu...

Jag sa det till maken när vi kom hem.

"Tänk vad skönt det måste vara ändå att bo sådär mitt i naturen... fridfullt och tyst... inga grannar som bestämmer om du får mata duvor eller inte, blink blink ;) " 

I en stad gör man sig inte direkt populär när man ömmar för duvors väl och ve men det ger maken blanka sjutton i faktiskt, och jag med visserligen, även om jag kanske är mer en sån som bekymrar mig om vad folk tycker och tänker. För så är det ju när man bor i en stad med massor av människor inpå, det finns alltid åsikter och regler att anpassa sig till, det skulle aldrig fungera annars så klart.

Maken är dock asfaltsbarn och uppvuxen i "kullerstensbetongen" mitt i Napoli (Neapel) så mycket av dom saker jag berättar om min barndom i Sverige, och jaa, även hur våra egna barn har växt upp med naturen inpå knuten är ju en utopi för honom. Men han älskar ju sin barndom på sitt sätt och har andra fina minnen förstås.

Att bo på landet är dock inget som han skulle gå runt och sukta efter på samma vis som jag kan göra. Knappt att ha ett hus även om vi har haft eget hus också.

Och nånstans hamnar vi alltid i nån slags tyst kompromiss av konstateranden.

Vi är inte fria som fåglar...vi har jobb som binder oss, vi har båda bytt ringar med sjukvården så att säga och måste ha det ganska lättillgängligt- Lägg därtill att vi inte har obegränsat med pengar som ger oss utrymme till att laborera oss fram till olika lösningar om vad som känns bra eller inte. Och det måste ju också kännas bra för båda.

Men framförallt är bra sjukvård inte en självklarhet överallt, och egentligen är det ju inte förrän man faktiskt står i en situation där det är ett faktum attt man måste ha det, som man på nåt vis känner sig mer livegen. 

Och nånstans i allt mitt drömmeri så påminner jag mig också om allt vi faktiskt har åstadkommit i våra liv, bara en sån sak som att vi faktiskt flyttade till ett annat land som vi ju hade drömt om länge. Fina resor vi har gjort till exotiska remål. Olika typer av boende. Olika projekt och jobbutmaningar. Osv....

Det är nog bara så att jag inte vill sluta att drömma. Jag gillar det. Att flöda ut i tankar om vad jag mer vill göra i livet. En del människor känns så samlade och i ordning i sina tankar och mål. Har en praktisk plan och vet precis. Sakligt och konkret.

Varken jag eller maken är så. Vi är nog drömmare båda två. Visionärer. Och vi har både vunnit och förlorat men glatt oss över att vi faktiskt vågade även om priset blev högre än vi tänkt vissa gånger.

Sen är det ju inte heller så att vi har samma drömmar alltid. Men vi är väldigt öppna och lyhörda för varandras drömmar och ger utrymme till det i den mån vi kan. Även i ett framtidsperspektiv.

Att drömmarna idag har en annan skepnad är vad dom hade för kanske 15 år sen har nog med livserfarenheter att göra. Och så kommer det helt säkert fortsätta tänker jag.

Livet är föränderligt och så även vi.

Jag minns tex hur jag drömde om, och också genomförde långväga resor till tropiska länder som Thailand och Mexico, eller dynamiska storstäder som New York och Tokyo.... det är absolut inget jag drömmer om idag. Mer vandringar i vacker natur tex. Nu skulle jag gärna vandra i svenska fjällen nån gång, vilket jag inte ens hade kommit på tanken att göra för 15 år sen.

Med åren har jag också insett hur viktigt årstidsförändringarna är för mig, då varje period ger mig nya inputs, nya energier och utrymme till nya drömmar.

Och vem vet? Skulle jag bo på landet kanske drömmarna skulle handla om spännande storstadsliv igen?...

Att drömma är fint. Och viktigt. Men ibland jobbigt. Det kan bli lite platt fall emellanåt.

De realistiska klorna som griper tag. Kanske också förnöjsamhetens? Äter drömmarna upp den ibland kanske? 

När jag hoppar på metron här i kvarteret och två stationer senare kliver ut rakt i sjukhusentren, avklarar mina ärenden smidigt och utan större tidskrav. 

Okej, det är inte kul att man behöver det, men nu är det som det är. Och då känns det ju väldigt skönt.

Allt är inom gångavstånd. Eller cykel-metro-tågavstånd. Mitt emellan berg och hav.

Valen är oändliga. Lämpligt och perfekt för oss båda.

Och La Floresta finns där, varje dag om jag så vill. 

Den lilla porlande ån och känslan av frihet och lugn.

Och nånstans i allt mitt drömmande så vet jag jag det där. Och är även tacksam för det. Allt det jag har istället för det som inte är just nu.

Men att drömma går ju, och jag kommer alltid att vara en hopplös drömmare :)

Jag och dubletterna :) 

Joodå, Margot var också med förstås.. men hon är ju intill husses ben hela tiden :D

Husses prinsessa <3

Matte med drottningen och prinsen <3