När luften går ur

 Jag tänker tillbaka på det här året fram tills nu. Hur det har känts som en evighet på ett vis, men som en blinkning på ett annat vis.

Det är väl lite så när man hela tiden har ett datum framför sig. En stark vision om hur det ska kännas när det datumet väl kommer.

"Då är jag klar med det här..."

"Då kommer livet kännas lättare..."

Häromnatten drömde jag att jag tog tag i mitt hår och en stor tofs av det släppte. Obehaglig känsla som jag ju så väl är bekant med dock (att tappa håret). Jag bara höll den i min hand, stirrade på den med fasa... sen vaknade jag.

Jag brukar alltid googla drömtydning när jag har en stark dröm och svaret var inte helt oväntat:

"Enligt experter inom Drömtolkaren Johan Ohlsson och generell drömtydning kan håret ses som en symbol för din styrka, identitet eller vitalitet. När det faller av i drömmen kan det bero på:

Stress och press: Du känner dig överväldigad i vardagen eller nära på utbränd.
Kontrollförlust: En situation i livet känns bortom din kontroll.
Åldersnoja eller osäkerhet: Oro kring utseende, rädsla för att åldras eller minskad attraktionskraft.
Livsförändring: Du går igenom en stor övergångsfas. 

Framförallt har dom två första punkterna känts väldigt starka, men på automatik har väl kanske de andra känts också. Åldersnoja är ett lite fånigt ord tycker jag men visst gör sig åldern påmind när hälsan inte är i ordning. Det känns som att allt blir mer bråttom på nåt vis och tiden liksom sugs in i ett vacum av oro, disharmoni och ickenärvaro.

Jag läste lite om begreppet Cancer fatigue, något man kanske inte tänker på så mycket. Just det där att gå från survival mood under en lång tid till att försöka landa i ett normalt liv igen. Det där med känslorna efteråt när man ska landa i nån slags trygghet att man nu är frisk...

När jag blev diagnosticerad 2022 med cancer i äggstockarna började ju en resa som var nåt helt nytt för mig som i princip aldrig hade haft nån sjukvårdshistoria över huvud taget. Ibland kan jag titta på foton från tiden innan, en annan Sara, absolut inte obekymrad om livet men enormt tacksam över att hälsan i alla fall var bra. 

Jag säger i alla fall då jag gick igenom en otroligt jobbig personlig situation 2019 som orsakade oerhörd sorg och t.o.m problem med panikattacker (aldrig haft innan eller efter tack och lov). Det är ett år jag vill glömma på många vis men det går förstås inte, utan kommer alltid finnas som ett djupt ärr i mig.

Men jag kommer ihåg hur jag tänkte då, hur viktigt det var att fokusera på det jag var tacksam över istället, familjen, platsen vi levde på och min hälsa.

Så det klart, 2022 och cancerdiagnos startade en ny fas i livet med ups and downs, ångest och mörker hand i hand med eufori och djup tacksamhet över livet.

Överlevare av cancer, cancer survivor... det låter otroligt fint och bra och det är det ju. Men oron finns alltid kvar, maler på längst in även när man försöker tänka bort den.

Sara, du mår bra ju, sluta oroa dig nu... säger man till sig själv.

Ja, så kom det nya beskedet om nödvändig operation januari 2026 (inkl störtdykning i klimakteriet pga av den), ja egentligen fick jag preliminärt besked redan december 2025 så den julen kändes minst sagt orolig. Och i och med detta också en andra omgång kemoterapi och jag sjönk abrupt ner i nytt mörker, ny oro, ny vånda över det som komma skulle.

Kanske var det ännu jobbigare den här gången på nåt vis. Det är svårt att säga här och nu men lite så har det känts. Samtidigt som jag vet att de jobbiga känslorna dämpas med tiden och tur är väl det. När jag får distans till allt så kanske jag tänker annorlunda.

Men jag minns så väl när jag besökte min läkare i juli, mitt i allt så att säga.  Hur jag mådde och kände mig. Det var tungt och motigt på många sätt. Det var inte det minsta konstigt sa hon. Att gå igenom kemoterapi en andra omgång är tufft, och krävande både fysiskt och mentalt. Tillsammans med allt annat. Värmen tex.... 

"Jag försöker se framåt nu, mot sista kemon och september, att kunna återhämta mig..."

Hon nickade och log uppmuntrande.

Hon jobbar ju inte bara med mig, utan även dom cancerpatienter som har såå mycket värre än vad jag har det så klart.

Jag kände mig futtig i min känsla på nåt vis när jag gick ut igen och såg dom andra väntande.

Och så kom ju september.

Och sista kemon. Naturligtvis inte helt utan stress...

Jag var hos min läkare förra veckan på torsdagen och hon var inte helt nöjd med mina blodprover. 

Den där kramande handen runt halsen igen.

"Det är normalt Sara, kemon sliter på kroppen mer och mer för varje behandling. Återhämtningen tar lite längre tid. Ditt defensa (immunförsvar) måste byggas upp några dagar till" förklarade hon.

Kemoterapin ska ju döda alla ev cancerceller men förstör ju också annat, bla produktion av de vita blodkropparna. Jag har tagit sprutor varje gång för att förstärka det, men den här gången ville min doktor att jag skulle ta nya blodprover den här veckan och sen förhoppningsvis kunna genomföra den sista kemon.

Jag kände mig besviken och trött på hela alltet.

Men så på kvällen gick vi ut med dottern på lokal  (förra inlägget), njöt av stunden och kvällen tillsammans, livet här och nu och det där. När vi satt på den underbara terrassen och drack champagne i solnedgången kom en hummingbird mooth (Aftonsvärmare/kolibrifjäril) flygande och cirkulerade runt oss och blommorna som var där.

     Bild lånad från nätet

Sen första gången jag mötte denna speciella varelse har jag känt det som mitt spirtual animal, och jag vet att den anses vara en symbol för positiva händelser, förändringar, och inre frid. Det kändes fint och speciellt att den dök upp precis där och då, det är inte ofta man möter dom :)

Så i tisdags  den här veckan fick jag åka till sjukhuset igen och göra nya blodprov och så skulle läkaren ringa mig under dagen för besked. 

Proven såg nu bra ut tack och lov och jag skulle göra min kemo dagen därpå, alltså igår onsdag.

2026

Samma orangea stol med några år emellan...

2024

2024 kändes det så stort att ringa i den där klockan. Det var på kvinnodagen 8 mars dessutom :)

Den här gången kände jag bara att jag tackade för mig och diskret gled ut genom den stora skjutdörren. Det var roligt, för min sköterska konstaterade förvånat att vi båda hette Sara och dessutom var födda samma datum, 19 december. Vi skrattade gott åt detta faktum. Hon var dock född 2003... vänta nu... 2003 liksom, hur kan du vara vuxen och jobba som sjuksköterska?? Tänkte jag, haha...

Efteråt var jag även tvungen att gå till sjukhusfarmacian för att hämta ut sprutorna, och denna gång blir det 10 st istället för 5, bara för att verkligen säkra immunförsvaret sa min läkare.

Hade jag nånsin trott att jag skulle injicera mig själv med sprutor innan allt detta? Noo way...

Man har verkligen blivit härdad på många sätt i denna process ur rent fysiskt perspektiv.

 Mentalt sett har man blivit stark på ett vis, men också omskakad och sårbar och med kantstötta hörn.

Så igår kom jag hem på eftermiddagen efter sjukhuset, satte mig i soffan och kände mig känslomässigt urlakad. Som att luften hade gått ur helt. Inte alls den där euforin som förra gången. Ärligt talat kändes det skönt. Jag bara satt där och landade mjukt i känslan.

Det är september, jag har gjort sista kemon. 

Den där dagen jag såg som ett ljus i tunneln där i juli. Nu återstår pet-scan och en gynundersökning och så klart nytt besök hos läkaren.

Men jag har kommit hit nu iaf.

Och på tal om september...

Vi har haft så underbara dagar, varmt och soligt men absolut inte tryckande och kvalmigt. Svala nätter. Måndagen och tisdagen spenderades i både berg och hav. Två premiärbesök för lilla Jafi faktiskt :)

Ljuvligt!!

Avslutar med lite foton från det :)

Måndagen åkte vi till La Floresta med dottern och hennes vovvar också, och promenerade längs med ån och dom små porlande vattenfallet där.

Fem lyckliga hundar var det som plaskade runt i ån och genom skogen <3 Jafi bockade av La Floresta med beröm godkänt och stortrivdes som vi andra :)

Dottern och Milton på väg neråt :)

Dolly och Jafi <3

Maken ringer videosamtal till hans föräldrar i Napoli för att visa miljön :)

Dolly... tror jag... haha...

Jag kallar dom ju dubletterna av en anledning :D

Strilande sol genom lövverken <3

Tisdagen jobbade dottern på sitt nya jobb och jag och maken bestämde oss för att åka till stranden. Även detta första gången för Jafi...

Han skötte sig exemplariskt. Att vara på en strand  prövar ju hundarna på ett litet annat vis och det är inte för alla så klart. Nu valde vi Montgat Nord som är en favorit, särskilt för mig och som jag tycker är lämplig att ha med hund på nu när värsta högsäsongen är över.

Det blev bad förstås :D Temperaturen låg runt 30 grader och havet är fortfarande runt 27 behagliga grader.

Simmelisim...

Morronsol <3

Älskat gäng <3

...och älskad husse <3

Hoppas att ni mår bra kära bloggvänner <3