Jamen till slut kom den där dagen...
Inte Dagen D eller Dagen B eller så... egentligen en helt vanlig dag men en viktig dag för mig. Främst handlar det nog om en känsla.
I juni kändes den långt borta. Väääldigt långt borta.
En dag i taget var mantrat.
Att denna sommar har varit prövande... eller egentligen hela detta året... har jag ju redan berört lite. Jag tänker inte älta det igen men jag tog mig igenom många av dom djupa dalarna jag såg framför mig och kunde till slut se ljuset i tunneln.
Nästa vecka har jag... trruumvirvel... min sista kemobehandling, och den allra värsta värmen har äntligen börjat dämpa sig. Vi har fortfarande runt 32-33 gr men lite mindre fuktigt och något svalare nätter. Tro mig, jag är glad för det lilla :)
Tydligen har vi slagit rekord på många vis, bl.a har vi haft hela 52 nätter i rad med temperaturer på över 25 gr, alltså högre än sk "tropiska nätter" som är över 20 gr. Detta har aldrig hänt här i Bcn. Att sova har varit svårt och svettigt även med brusande fläkt på full fart.
Och så det här med sista kemon då. Jag kommer inte ringa i klockan. Bara vinka hejdå och diskret glida ut genom den där stora skjutdörren, ta dom sista 5 sprutorna och sen förhoppningsvis samla ny kraft och låta kroppen få vila lite och återhämta sig igen.
Förra gången kändes så stort att få ringa i den där klockan. Det var en märkvärdig dag. Pirrigt och förväntansfullt.
Men att behöva göra detta igen traumatiserade mig lite tror jag. Jag är tacksam på alla sätt och vis, absolut, men nu vill jag bara lägga det bakom mig och ta nya tag. Utan buller och bång.
Och sen hörrni...
Vi har kunnat åka upp i bergen igen. Till skogen. Till vyerna.
Till den där platsen som betyder så mycket för mig. Fortfarande styr värmen förstås. Vi kan inte ta några jättelånga hiker, men bara att komma dit... andas... låta hundarna få springa av sig. Underbart!
Så ja, det känns oerhört fint att kliva ur augusti och in i september och den senaste veckan har känts så härlig och bra på många vis.
Att vara på väg åt rätt håll helt enkelt <3
Jag har ju inte varit så aktiv här.. igen... men jag har bara inte hunnit och ärligt talat inte heller orkat.
Men livet har ju rullat på ändå förstås :)
Har ni röstat ännu förresten?
Jag och dottern gjorde det i tisdags.
Först hade vi ett möte med hennes blivande revisor, då hon har fått ett nytt jobbuppdrag, superspännande och intressant. Hon gick en utbildning som Data analyst/AI-specialist för ett år sen och ganska omgående fick hon ett jobb hon bara älskar och stortrivs med. Nu kommer hon också att jobba på konsult-basis och jag är så otroligt glad för hennes skull som har tagit sig så långt med beslutsamhet och stort mod <3
Efter mötet med revisorn blev det en lätt lunch :)
...och så blev det en tur till Svenska konsulatet för att göra vår plikt och förmån som svenska medborgare :) Det är alltid klurigt att veta vad man ska rösta på även om jag är ganska trygg i mitt val. Jag ventilerade även med sonen innan eftersom han ju faktiskt bor och lever i Sverige, och så gjorde jag några valkompasser. Och det föll väl ut som väntat.
Ja, så blev det då en efterlängtad tur upp till bergen och skogen även för dottern och hennes vovvar <3 Dottern blev dock totalt myggbiten då hon körde lättaste och svalaste outfiten, jag tog faktiskt långa byxor för att undvika myggbett och klarade mig bra.
Dom två fluffrumporna i familjen, Milton och Jafi :D
Smutsiga hundar är lyckliga hundar säger vi... ;)
Lycklig matte om inte annat :D
Vyerna, så efterlängtade <3
"Här kommer vi att hänga en del nu" berättade jag för Jafi... han godkände konceptet!
Igår blev det en tur dit igen med maken och hundarna var överlyckliga. Det bästa dom vet är när vi gör nåt alla tillsammans <3
Vi går ju oftast eftermiddagspromenaden tillsammans förstås, men att traska runt på trånga, heta och kvalmiga gator här i stan är väl inte det roligaste dom vet. Att får busa runt i skogen är ju nåt helt annat :)
Margot plaskade runt i vattnet i den lilla dammen
, alldeles salig, haha :D Så underbart att se hennes lycka!
Den äldre damen i familjen, Dolly, tog ett mer stillsamt men njutningsfullt dopp :)
Och lilla Jafi är fortfarande inte helt övertygad om det här med att bada, men nyfiken.
Tre trötta, men väldigt nöjda vovvar på tåget hem <3
På tal om lilla Jafi förresten...
Han har verkligen funnit sig till rätta här i familjen, och han är en så otroligt gullig, kärleksfull, snäll och gosig liten kille. Han har hämtat sig alldeles perfekt efter sin kastrering och det känns så skönt att ha den biten avklarad.
Han lägger sig gärna hos vår duva Akka i hennes korg, och hon blir alltid lika förvånad, haha... även om hon förvisso nog identifierar sig mer som hund än fågel <3
Borstningen av hans fluffpäls är vår terapistund <3 Han älskar att bli borstad och det är så mysigt att få göra det på honom och veta att han dessutom njuter av det :)
Tjejerna (i synnerhet inte Margot) är inte lika roade av det även om dom accepterar det med visst missnöje....
Min tidigare hund Daisy var som Jafi på det viset, och fullkomligen älskade att bli borstad och pysslad med. Hon blev t.o.m avundsjuk när jag borstade vår andra hund och stod bredvid och gnydde hela tiden. Ja, nog är dom små egna personligheter, helt klart :D
Dubletterna... aka mina små älsklingar :)
"Det ser ut som en hund med två huvuden" var det en som sa häromdagen när vi var på promenad, lol, dom går alltid jättetätt tillsammans och smälter liksom ihop med dom vita fluffiga pälsarna så lite så kan det nog se ut.
Så mina vänner, dagen kom till slut. Den där dagen som blev flera dagar.
Som öppnar upp och liksom skingrar tankarna. Tar bort dimsynen.
Glädjestunderna har ju funnits så klart, men det har liksom känts väldigt trögt och traggligt emellan, och det är bara en sån skön känsla i sig att veta att jag har tagit mig igenom en väldigt känslofylld, ganska jobbig och lite förvirrad period. Jag har nog känt en liten identitetskris, inte vetat hur jag ska navigera i allt, ifrågasatt mycket...
Livet hörrni...
Hoppas att ni alla har en fin start på september och att ni har kommit in fint i vardagsrutinerna efter sommar och semestrar. jag hoppas kunna åka till Sverige nu framöver, blir nog i oktober eller november tror jag beroende på sonens studieschema, och har jag tur är det kanske lite finhöst fortfarande då, åtminstone nere i Skåne.
Det viktigaste är dock att få rå om sonen och hans lilla familj, äta frukost tillsammans med härliga samtal och radio P4 i bakgrunden. Kanske nån liten utflykt med deras nyinköpta bil.
I allt detta som har varit är jag dock så otroligt tacksam och glad över hur det har ordnat sig för våra barn. Jag tar absolut inget för givet och att se dom lyckliga och harmoniska, starka i sina livsval och på väg med stora kliv framåt i något dom älskar och brinner för, ja, nog är det en ynnest om något <3
Ja, det var en liten rapport från mitt hörn av världen och jag hoppas att vi hörs snart igen :)
Kommentarer
Skicka en kommentar