Lever livet mitt i livet

  Allt är så lagom perfekt just nu och de nordiska generna i mig jublar. LAGOM... Ett så bra ord om du frågar mig. När vädret är lagom varmt... ...solen lyser precis lagom... det är lagom mycket folk... ...havet är lagom varmt/  kallt... ...jag kan ha lagom mycket kläder... ...naturen är precis lagom vacker, eller ja...kanske lite mer än lagom faktiskt men det gör ju inget... Nämen då är jag nöjd. Lagom nöjd ;) On point helt enkelt. I början när vi bodde här i Spanien jublade jag när temperaturen steg över 30 gr, det var som ett bevis på att "jag bor i Spanien nu och då ska det var hett och svettigt, ge mig 38 grader och livet leker..." Efter ett antal år med medelhavssomrar, tropiska nätter som aldrig tar slut, luftfuktighet som klibbar fast som Karlssons klister och en sol som man kan steka ägg i, och näpp, inte heller nån AC...så är man ganska mätt på det, iaf jag. Men nu... 23-25 gr, solen som värmer men inte bränner, och milda vindar... ljuvligt!  För mig handl...

  Promenaden från det gamla vita 20-talshuset till musikskolan är ganska kort. Men för tjejen i tvärrandig tröja och relativt nyklippt Carola-frisyr känns det som flera mil. Hon sneglar åt sidorna men läget verkar lugnt.  Ingen ser henne promenera med det skämmiga åbäket i handen. Staden är liten och det, åbäket , är stort. Och ganska tungt. Hela hon utstrålar extremt o-cool tänker hon för sig själv med en suck när hon svänger runt hörnet och äntligen når fram till den stora gamla träporten på den rosa stenbyggnaden som ligger i anslutning till hennes högstadieskola. Musikläraren möter henne i dörren och ser som vanligt glad och stolt ut när han ser henne. Nöjd över att nån faktiskt vill spela hans favoritinstrument. "Hon är en naturbegåvning" hade han visst sagt till mamma och pappa. Själv känner hon sig inte lika övertygad. Hon vill ju dessutom spela piano. Absolut inte cello. Ingen vill spela cello. Men här sitter hon med det enorma instrumentet mellan knäna, nyhatchad str...

Ibland blir jag alldeles matt av alla mina bubblande tankar och känslor. Huvudet känns som ett skumbad typ, med tusen bubblor som poppar och puffar runt. "Fjofs, fjufs, poff.." Allt vill jag skriva ner. Allt vill jag reda upp. Allt vill jag ventilera. ...analysera...... ..förmedla... Ja, sen känslorna då... All små och stora själar jag vill finnas för.  Liksom försäkra att jag finns här för dom, alltid. Göra varje dag till nåt fint och viktigt, allrahelst för dom.  Till råga på det är det ju jämt fredag dessutom! Ja, alltså det känns så iaf. "Jaha, då var det fredag igen... en vecka till har plötsligt blivit ännu en månad, ett år..." Mitten på maj har vi nu hamnat i. Bara sådär... I Sverige minns jag hur stressen tampades med glädjen den här tiden på året, hur allt liksom bara exploderade, och man ville hinna se allt, uppleva, vara i det, njuta... Samtidigt som livet bara pågick med intensivt heltidsjobb, långa dagar hemifrån, solen som sken och jag som var instängd...

  Förra året så tog min kära bloggvän Anna i Portugal initiativet till en digital bloggdejt vilket ju var väldans trevligt och sen dess är vi ett trevligt och gemytligt gäng bloggdamer som träffas ca 1 gång i månaden och har härliga samtal kring olika ämnen. Gänget består av  Anna i Portugal ,   Monnah ,  Channal ,  Annika i USA  och jag själv Sara .  Men varför stanna där tyckte Anna och utvecklade iden till att vi kanske kunde ventilera ett gemensamt ämne på våra respektive bloggar också och därmed föddes...  ...trumvirvel ... Bloggbrudarnas 10:a Anna har också skapat den fina loggan ovan och jag tycker den är väldigt gullig och fin med sitt enkla men väldigt relevanta budskap :) Och idag är det alltså premiär... Dagen till ära blir det en lista i ämnet musik som vi har knåpat ihop tillsammans, men en annan gång kan det bli något annat. Vi kommer alltså publicera ett varsitt personligt inlägg på exakt samma dag utifrån ett gemensamt besluta...

Vem är jag egentligen tänker jag för mig själv när tankarna får ta plats... Solen sträcker ut sina varma tentakler, landar mjukt på huden och ger löfte om nya tider. Jag blundar, lyfter ansiktet mot den....det flimrar rött under ögonlocken... solen är inte gul, den är röd säger tanken... Jaa ... svarar jag... den är lite som mig då... Jag tänker att jag är gul, men egentligen kanske jag är röd...eller grön...eller prickig... eller randig...typ... Ryggsäcken är packad. Hundarna skuttar lyckligt omkring benen. Vet precis vägen till tågstationen. Vi möts av fågelkvitter och nya, men så trygga och välbekanta dofter när vi hoppar ur tåget. Lugnet infinner sig, och jag andas djupt och långsamt. Som en meditations-stund fast utan rekvisita. "Här är jag hemma" tänker jag när vi vandrar genom skogens alldeles egen tystnad med de gröna bergen i kulissen. Fylls av en inre frid och gläds åt hundarnas ystra lekar. Stadens brus känns långt borta och jag saknar den inte. Inget annat helle...

  Första ggn jag mötte denna vyn var sommaren 1990, jag var 18 år (skulle fylla 19 i december samma år). Landet var Italien, staden hette Napoli (Neapel) och platsen var min blivande mans föräldrarhem och alltså mina blivande svärföräldrars tak-terrass, , mitt i hjärtat av denna för mig mycket fascinerande stad. Där och då var det som att komma till en helt ny, och enormt exotisk värld för mig... så olikt allt jag hade upplevt dittills i mitt liv men också en värld som sedemera kom att bli en så naturlig och stor del av både mitt liv och våra kommande barns liv. Sista gången jag mötte samma vy var oktober 2023, när jag och sonen var där på besök. Det visade sig att bli sista gången då svärföräldrarna året efter blev nödgade att sälja lägenheten och flytta. Lägenheten låg på 5:e våningen utan hiss och trapporna blev helt enkelt för många och för utmanande för dem när de vid det laget hade passerat 80 år och lite till...  Att ha förlorat denna delen av vårt liv har varit både so...