Lever livet mitt i livet

Inatt hade jag en sån vacker dröm. Jag var vid havet, jag tror att det var vid Montgat, en plats jag brukar åka till som jag älskar väldigt mycket. Plötsligt dök det upp en flock delfiner, en stor flock, som hoppade och lekte i vågorna och jag stod fascinerat och beundrade skådespelet. Min dotter har alltid älskat delfiner och jag tror att jag kanske ringde henne via Facetime eller något, för jag kunde meddela henne och visa henne det fantastiska som hände mitt framför mina ögon. Efter en stund samlade jag mod och vadade  ner i det allt annat en stilla havet för att simma med dom. Dom var så många, den tanken var nästan överväldigande och jag kunde känna den lite pirriga, nervösa känslan samtidigt som jag också tänkte att jag inte kunde låta detta underbara tillfälle passera. En lekfull delfin simmade genast fram till mig och buffade med nosen, inbjöd till lek, och lät mig ta tag i fenan för att åka med vilket jag förstås gjorde, mitt i den hoppande och busiga flocken och havets br...

 Om jag nånsin funderar på "mitt syfte" här i livet så har jag åtminstone ett syfte väldigt klart för mig, och det är att försöka hjälpa i synnerhet dom små själarna som kanske inte så många andra bryr sig om.... Tyvärr kan vi inte hjälpa alla då vi absolut inte har dom ekonomiska förutsättningarna helt enkelt, men så gott vi kan försöker vi. Och jaa, som man brukar säga... "If I won the lottery I probably wouldnt tell anyone, but there would be signs, for sure...." AI-modifierad bild :) Var tvungen att få lite assistans av Chat-GPT, för att få ihop det perfekta fotot :D Hursomhelst, i torsdags förra veckan kom jag och maken promenerande på vår gata och upptäckte en liten... väldigt liten...tufsig duvunge som förvirrat traskade runt och närapå kördes över av passerande bilar och mopeder :/ Det såg allt annat än säkert ut, och vi tog hem den så den fick mat och vatten, vi sprayade den mot ohyra, och lät den vila i tryggt förvar. Alltså, det där fluffet i nacken, söta...

Sista tisdagen i augusti, alltså förra veckan , tog vi tåget söderut mot Sitges och Vilanova de Geltru för att kunna njuta lite av strand och sol. Tågresan dit var hemsk, proppfullt med folk, högljutt, varmt som en bastu... Vår ena hund Margot gnydde gällt och stressat i princip hela tågresan som är ca 1 timme och jag försökte lyssna på meditatonsmusik i mina airpods för att bara stänga ute allting (samtidigt som både jag och mannen försökte trösta vår oroliga lilla tjej). När vi äntligen kom fram var det en kokhet promenad genom stan och över klipporna för att komma till en badvik där vi kan vara med hundarna.  Väl på klipporna känner jag dock att jag kan börja andas igen, som alltid när jag är där men vägen dit kändes allmänt kaotisk och jobbig denna dag. Ja, så blev det en ny tisdag. Och nu har vi då hamnat i september. Igår alltså. Och samma resa stod på agendan... vi ville åka söderut igen, till Sitges, som alltså är staden innan Vilanova de Geltru (där badviken vid klipporna...

  Är vi människor endast en produkt av vår omgivning eller är vårt "syfte som individ" redan implementerat i hjärnan när vi föds? Hur vet man vem man faktiskt är om man inte provar sig fram utan bara följer ett färdigt spår? Eller är det bara så enkelt att vi alla är relativt lika som nykläckta, för att sen formateras av omständigheter, förväntningar och kontexten vi lever i. Handlar det om tur? Att man hamnar rätt från början vilket resulterar i att man ohämmat får blomma ut till exakt den man vill eller skulle vara? Kanske det rentav är så att karma och reinkarnation är ett faktum. Livet lär oss och tar oss vidare med kunskaperna och förståelsen som skingras vartefter tiden går... Jag har funderat mycket på det där då jag återblickar på mitt eget liv och tydligt kan urskilja vissa stunder där jag absolut inte har följt mitt egna tankespår utan har styrts av en färdig matris, där livet redan var uppdikterat och reglerat av någon annan. Jag växte upp i en frireligiös församli...

  Det är ingen id é.... Ibland kanske jag öppnar mig. Berättar om det jobbiga. Hör mig själv berätta om mitt liv men greppar det knappt själv. Ett sammelsurium av klipp som jag försöker redigera ihop till en film. Filmen om mitt liv. Min riktiga pappa har jag inget minne alls av. Min mamma var 17 år när jag kom till världen. Jag föddes på en söndag, i kalla december. Jag var ett söndagsbarn. I den gamla folktron ansågs "söndagsbarn" ha särskild framgång i livet, de kunde bota sjukdomar och var även synska.... Jag och min mamma bodde hemma hos min älskade, fina och kloka morfar tills mamma sen träffade den person som jag idag räknar som min pappa. När dom träffades var jag runt 1 år så det blev väl naturligt för mig eftersom min riktiga pappa inte alls fanns med i bilden. Däremot hade jag kontakt med min riktiga farmor och farfar. Jag älskade att vara hos dom uppe i Dalarna. Jag minns dom som fantastiska människor.   I timmerhuset vid sjön där farfar tog mig med ut i ekan och ...