Tomt utanför men fullt innanför

 I augusti längtade jag efter september. 

September kom förstås, som den alltid gör. Fina, fina september. Jag ville njuta av varje dag och försökte då att inte längta efter lika fina oktober som jag dessutom visste att en massa roligt skulle hända i...

Och nu så sitter jag här, och även oktober är obarmhärtligen nästan slut och jag känner mig både full och tom på nåt vis.

Jag konstaterar att jag har gjort endast 2 inlägg hittills (under oktober) här på bloggen, det betyder inte att inget har hänt utan snarare tvärtom... 

 I livet har det varit fullt ös och bloggosfären har fått vila lite helt enkelt. Legat lite på jäsning typ :D

Det har bryggts mycket kaffe. 

Kaffe är liksom limmet i livet... varje morron har full kanna satts på. Loja mornar, tassande steg i hallen när en efter en sömndrucket kommer upp. Kaffe och prat, skratt åt skämt som är så interna men oerhört roliga om ni frågar oss, haha :D

Ja, sen en kanna kaffe till, så vi har till termosen med förstås. Ett måste!

Inget tvivel om vilka som är mor och son här va...? :)

Första semesterperioden i oktober spenderades ju i Sverige, sen jobbade jag några dagar, och så var det semester igen och huset blev fullt. Fullt av allt man mår bra av helt enkelt.

Vädret har varit blandat... varje gång någon från Sverige kommer på besök så regnar det, det är sen gammalt :D

...men med paraply går det mesta :)

...här tog vi dock inte med oss paraplyn och ca 5 min efter detta foto togs började det ösregna och vi fick springa till metron... och rejält blöta hann vi bli.

Men regnet regnade vidare nån annanstans och vi fick sol och högsommarvärme igen... Idel glada miner blev det förstås <3

Inte det minsta jobbigt att sitta här :)

Vi har hunnit med både berg, skog och hav som synes.

Iklädd flanell-skjorta och kängor så är det som att jag blir ett med skogen och måste klättra i träd och hålla på :D

"Akta dig mamma" hörs oroliga röster då. Vaddå hönsmamma? "Hönsbarn" snarare ;) Låt mamsen ha kul, hehe... att träna balans är viktigt när man har kommit upp i åren sägs det ju :)

Och såklart hann vi även med cityliv :)

Dom <3

Det är ju så... Det finns alltid en liten bucket-list när ungdomarna kommer på besök.

Sonen och flickvännen har ju bott här i Barcelona i flera år och har många fina minnen som man liksom vill återuppleva.

"Äta pizza på Nap, favoritpizzerian...

"Dricka orxata...

"Ta en cerveza på nån random uteservering i solen..."

"Besöka butikerna med stort B..."

"Gå den promenaden, och den..."

Naturligtvis åt vi, och drack vi, en massa gott... som sig bör!

Tomater från Gust d'Hort, surdegsbröd från Turris och lite Cava en varm kväll ute på terrassen...

... en annan kväll blev det Pet nat (naturvin)  färska fikon, digestive och krämig gorgonzola plus surdegsbröd med tryffelsmör....

...och här serverades det serranoskinka, lagrad ost och Membrillo, Smethana och rysk laxrom...

Tacos och Idol förstås, det blir aldrig gammalt :D

...och här bjöds man på Michelada (öl, tomatjuice, tabasco, Worcestershire, lime, is och Tajinkrydda), till det hade vi nachos och guacamole...

...och här tillagade maken en mumsig "räkbåt" som innehöll stora havsräkor, ansjovis, kapris, färska tomater, persilja och annat gott...

Ja, här har det mumsats kan jag lova <3

Och så plötsligt är det bara snipp,snapp, slut!

Allt det där man inte ville längta efter i augusti och september hände ju förstås iaf. 

Och så känns det lite som en ballong som spricker...

poff!

Plötsligt sitter man här i raggsockor, stickad tröja och dricker te, klockan är omställd till vintertid och huset är tyst... eller tystare åtminstone.

Men hjärtat är fullt även om det är tomt utanför. Tacksamt och varmt.

Ja, så blev det måndag. En oerhört vacker måndag.

Jag och hundarna for uppåt!

Temperaturen gick ju från 25 gr ner till 16 gr. Solen strålade och jaa, det kändes verkligen helt underbart ute. 

Älskar ju det friska, krispiga och soliga som kallas vinter här ;)

Omöjligt att känna sig tungsint uppe i bergen :D

Nämen hej på dig du :)

Hösthjärta <3

Och jaa, där uppe i bergen bara lägger sig alla tankarna på plats. Allt känns självklart och precis som det ska göra just nu.

Tacksamhet. I massor.

Att känna alla dessa pusselbitar i livet, inte alltid ihopsatta men fortfarande där och liksom komplett ändå på nåt konstigt vis.

Ju mer jag saknar, desto mer vet jag ju att jag har att älska och den känslan är fin ändå...