Acceptans, hemlängtan, bara längtan och konsten att skingra tankarna

 Den här tiden på året önskar jag alltid att jag vore en morronmänniska. En riktig early bird... 

Men jag försöker att komma upp tidigt även mina lediga dagar, och under min semester förra veckan så ställde jag klockan så att jag hann njuta av tystnaden, och den lite svalare och friskare temperaturen som är då.

För ja, nu har vi klivit in i den spanska högsommaren och värmen rullar obarmhärtigt in som på räls dag för dag.

Jag ska vara ärlig. Jag har fajtats med mycket blandade känslor den senaste tiden. Jag har inte heller känt att jag har kunna sortera upp dom på ett logiskt och konkret vis.

Acceptans har fått bli ett ledord.

Att göra kemo för andra gången... att gå från att känna sig superfrisk och stark till att liksom falla ner i det hålet igen har varit tungt. Onkologen förklarade för mig att det är helt normala känslor, tröttheten är jätterimlig då det förstås är tufft för kroppen (jag är lite äldre och gör det en andra gång), även om detta är en lite mer mildare kur. Jag tror bara att förra gången gick jag från att känna mig väldigt dålig till att må bättre ganska omgående. Den här gången kom det lite mer som en chock att jag var tvungen att göra det även att jag kände mig helt och fullt frisk.

Och cellgifter är ju inte att leka med. Som man hör på ordet, så är det ju gifter som sprutas in i kroppen... så jag fortsätter använda ordet kemoterapi som på något vis låter lite snällare.

Helt klart har det varit jobbigt och när jag fick beskedet i december förrra året har tankarna och känslorna kommit i vågor, vissa dagar mjuka och fina, andra dagar stormande och högljudda.

Mitt i allt detta har hemlängtan spökat. Sen vi kom hem från Sverige så har den envist gnagat inom mig. Ibland skavigt, som en irriterande klåda...ibland hårt som en smäll i huvudet... och andra gånger som att bära en tung tegelsten i hjärtat. 

Det finns ingen rim och reson i detta förstås. Eller jo, lite kanske. Efter 10 år i Spanien så är det kanske inte så märkligt att man saknar sitt hemland till och från. Stängningen av mitt älskade Collserola har absolut påverkat då¨jag har känt mig så vilsen i själen av att inte kunna vara där. Årstiden också, sommaren här är den tid jag gillar minst av flera skäl vilket är lite förvirrande på nåt vis. så har det ju inte alltid varit men ja, dom senaste åren är det oundvikligen så.

Också förbannad. Förbannad på galenskapen att stänga ett helt naturreservat för en så stor mängd  människor i så många månader... men vi stoppar där. Efter Covid-åren här lovade jag mig själv att inte acceptera ologiska regler och förbud som att inte få vara ute i naturen tex, och likväl befinner jag mig nu i samma situation igen. 

Så jo, Sverigelängtan har absolut trängt sig på mer på djupet. Det rena, friska... naturen, lugnet, energin som jag sög åt mig som en svamp när jag var där, såklart i kombo med att dela det med barnen. 

Men livet är ju mer komplext än så, det vet vi ju alla. Man flyttar ju inte bara ett liv in i en annan kontext och så är allt frid och fröjd. Alla livsval har konsekvenser, båda positiva och mindre positiva och det är väl just dom känslorna som har bråkat lite extra med mig nu. 

Och det jag vet alltid hjälper mig för att skingra tankarna är att landa här och nu. Inte forcera fram svar som inte finns, eller fastna i ett dränerande tankemönster.

Träningen... så viktig för mig. Bara att sätta på mig träningskläder när jag går ut med hundarna även här i stan blir en mental sporre. Promenera under lummiga träd på skuggiga gator, igår fick vi ihop 5 km trots värmen.. komma hem och köra ett träningspass med fläkten på högvarv. Jag accepterar att jag inte kan köra allt för hårt eller ta långa löprundor just nu, men bara att röra sig till musik gör så mycket för välmåendet tycker jag.

En stunds meditation där både tankarna och icketankarna får flöda, komma och gå utan ramar eller riktlinjer.

Djuren förstås! Mina älskade fina djur som verkligen fyller mig med så mycket kärlek och glädje <3 Maken är i Italien just nu och hälsar på familjen, och när han kommer tillbaka nästa vecka har han lilla Jafi med sig.... oj, så spännande och mysigt det känns kan jag lova :)

Vi fick lite foton häromdagen där han nu görs redo för nya äventyr i Barcelona... nyklippt tex :D

Alltså... hur söt?? <3

...tänk att den här lilla fluffbollen snart är här :)

...och mina Dahlior frodas och knoppas, jag har även plockat in i vas... Det här är två olika sorter, Cafe au lait och Dianas memory :)

Väntar nu också ivrigt på att den här Dahlian ska blomma, Thomas Edison, en mörklila sk tallriksdahlia, den har jag ansat eller vad man ska säga, så att den ska bli mer vid, än hög (kollade på YT ) och då tar det lite lkängre tid för blomning som jag har förstått.

Luktärten följer jag med viss bävan, vet inte om den kommer att klara den heta solen här även om jag skyddar den väl... vi får se :D

...och den här sötnosen kommer faktiskt från Collserola... den plockade jag därifrån förra året, och så rotade den sig och blommar nu... vilket är intressant då den vanligtvis blommar i kallare temperaturer, typ februari här... jag tänker att den kanske bara vill ge mig lite kärlek från bergen nu när vi inte kan vara där <3

Gullig tomat va, haha :D Inte min egen odling men värd att dela tycker jag :)

Ja, det var lite rapport från min hörna av världen. Jag har inte varit särskilt aktiv i bloggvärlden då jag faktiskt inte har känt att jag har haft så mycket att berätta. Jag har tyckt att det har varit skönt att så att säga checka ut, och skingrat mina tankar med andra saker utanför dataskärmens ramar.

Kreativiteten har fått blomma i andra delar helt enkelt,i  lite mer fysisk form som målning, pyssel... och ibland har jag bara inte lust att dela allt. 

Jag kommer så klart rapportera hur det går med lilla Jafi när tiden är mogen :)

Fram tills nästa gång önskar jag att ni alla njuter av härliga sommardagar, och att ni som bor i Sverige får en ljuvlig midsommar. Eller ja förstås, alla som väljer att fira..vart du än bor :)

Själv jobbar jag, och har dessutom kemobehandlig på agendan på självaste midsommarafton... hm... borde ju vara förbjudet, haha :D jaja...

Varm, het och klibbig kram till alla från ett högsomrigt Barcelona <3