Det som var då och musiken

 

Jag minns den här dagen väldigt väl. 11 år sen, fick jag veta på Facebook när jag kikade in häromdagen.

Vi ville kolla in Malmö för en eventuell flytt dit och packade in oss i bilen för en roadtrip över dagen från den lilla sömniga staden vi då bodde i.

 Vi fick jobba lite med den här posen med mig och Turning Torso för att få till ett kul foto. Ja, detta var ju innan AI fixade såna foton på en millisekund... helt au natural så att säga :D (bättre tider om du frågar mig...)

Maken och sonen stod och dirigerade med kameran i högsta hugg...

"lite mer åt höger.. längre ner med andra handen...upp lite till vänster..."

Jag blev nöjd. Hade fotot som profilbild på Fecebook ett tag.

När jag ser fotot nu känns det så otroligt länge sedan. Men egentligen är ju inte 11 år så fruktansvärt lång tid. Det är nog mer att det har hänt så fantastiskt mycket efter det här. Både med mig själv som individ och världen överlag.

Vi blev väldigt förtjusta i Malmö. Vi hade våra två vovvar med oss, Dolly som jag fortfarande har kvar i mitt liv, och så vår fina fd gatuhund Daisy som lämnade oss 2017. Vi var nere vid Ribersborgs hundstrand och jag var så imponerad av hur fint och välordnat det var.

Särskilt Daisy roade sig kungligt med de andra hundarna där :)

Jomen nog skulle man kunna bo här kände vi.

Så blev det ju inte.

Lite ironiskt ändå att det var just där vår son hamnade nästan ett decennennium senare och att när jag nu tänker på Sverige som hemma så är det just Malmö som poppar upp i huvudet.

Månne beror detta på att jag nog i grund och botten egentligen är väldigt rotlös, pga av att jag har bott på så många olika platser även under min barndom, och dessutom har väldigt splittrade familjeförhållanden i bagaget också.

Vi hamnade som sagt inte i Malmö där och då, utan ett år senare gick flytten som bekant till Barcelona/Spanien istället.

I skrivande stund lyssnar jag på Kent i bakgrunden. 

Hon på fotot där uppe lyssnade alltid, alltid på Kent eller Melissa Horn... det var musiken som hon andades och levde, som följde henne i varje skede i livet under många år, som tröstade när ord inte räckte till... som i princip rann som blodet genom hennes vener.  

Jag har känt mig lite oinspirerad ett tag nu.

Mycket spelar in, det vet jag ju och jag har ju berört lite här på bloggen. Det har varit en väldigt speciell period på flera vis, och jag känner inte att det är nåt jag vill älta här egentligen.

Energierna har bara känts off helt enkelt, och som en högkänslig person som jag alltid har varit spelar energierna väldigt stor roll för mig. Det är vad som inspirerar mig, ger mig den där gnistan i tillvaron som alltid får mig att tagga till, ta nya tag och fyllas av det där pirret.

Jag gör det för all del nu också. Tar tag, peppar mig själv, gör det som jag vet att jag mår bra av...även om flera av dom sakerna är avsevärt mycket svårare att genomföra nu pga... bummer...värmen. 

Jag försöker se den här tiden som en period av vila och tålamod, eftertänksamhet. Ett avbrott som behövs för att sen ta nya tag igen, i höst, när jag är klar med kemon (oktober) när bergen förhoppningsvis öppnar upp igen... Vet ni, ibland tänker jag att sommaren här är lite som vintern var i Sverige, en tid av acceptans och stillhet... Låter säkert märkligt för många men jag får lite samma känsla faktiskt.

Men framförallt tycker jag mig också känna det på global nivå.. att det känns off. Att världen har blivit själlös på nåt vis. Jag kan inte riktigt förklara känslan.

Det är mycket som inte känns äkta längre. Och jag känner ibland en känsla av  att allt är så världsfrånvänt, konstgjort, plastigt, fake news ur alla perspektiv, Mainstream media  som idag mer handlar om att föra en agenda än att faktiskt rapportera, artiklar som inte ens är skrivna av personer längre... äsch jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Men det ger mig en lite bitter smak i munnen, helt klart.

Jag har aldrig sett mig själv som en bakåtsträvare, utan tvärtom gärna hängt med i utvecklingen framåt men nu vetesjutton, haha :D

När jag fick upp det där fotot häromdagen påminde det mig om en tid som var väldigt speciell på många vis. Vi stod på tröskeln till så stora och spännande förändringar för oss som familj.

Massor av pirr, nyfikenhet och tanken på det som väntade. En annan omvärld.

Allt kändes öppet och framtiden så stor. Vilket det också var. 

 Musiken fick också ny skepnad när vi sen flyttade till Barcelona. Det var en sån omvälvande tid på så otroligt många vis för mig... för oss... 

Kent och Melissa Horn hamnade lite i skymundan, passade inte in i mitt själsliga spektrum då helt enkelt. Det var kopplat till så mycket Sverige-vibbar och där och då var jag i full gång att klippa  navelsträngen för att istället öppna upp mig för nya inputs och energier.

 När jag fick upp fotot ovan fick jag ett infall att sätta på Kent igen. Spelade alla mina favoriter. Jag hade alla deras skivor på CD i Sverige. Nu är det via Spotify förstås.

 Igår var jag hos min onkolog och medan jag satt och väntade hade jag musiken i öronen...

"Jag vet vad tiden är värd

Och tiden rinner iväg

En gång var jag miljonär

när vi hade all tid i världen

Jag minns exakt när svaren kom

Du och jag var halvvägs,

men till ingenstans är det långt

Vi investerade våra liv

Vi trodde att vi var försäkrade för all framtid

Men tid är pengar jag svär

Var tog all tiden vägen

En gång var vi miljonärer

när vi hade all tid i världen..."

(Text från Kent, Den andra sidan, en favorit)

Jag hade tagit blodprov på morronen, och skulle nu få svar på analyserna. Det är alltid ångestladdat, särskilt nu efter beskedet jag fick i december, då jag trodde jag var frisk men inte var det... en hemsk känsla... förra månaden visade blodproven att jag hade amnesia vilket är helt normalt i samband med kemobehandling tydligen. Jag fick komplettera med sprutor i fem dagar (som jag inte gillar pga lite obehagliga biverkningar)

"Analyserna är perfekta nu, sprutorna gör vad dom ska"

Orden landar försiktigt.

Jag fokuserar på det positiva, perfekta resultat. En lättnad i kroppen. 

Idag ska jag göra min fjärde kemobehandling och jag ska ta fem sprutor igen. Det går framåt. fjärde betyder att jag har kommit över på den andra sidan ur ett positivt perspektiv. Mer än hälften är då avklarat.

Nånting kickar till inom mig. En liten gnista av förväntan. The spark...

Det som var då... och det som är nu... musiken... olika skeden som flätas samman till en enhet.

Jag konstaterar att jag har känt en slags splittring inom mig. Bitar som inte har riktigt passat ihop utan gått i klinch med varandra. Som att själen är delad och vill olika saker.

Jag försöker navigera i känsloflödet och tankarna. Håller fast vi dom där gnistorna som jag anar nånstans där inne. Knyter an till det som tänder dom.

Inget känns självklart eller färdigskrivet, långtifrån. 

 

Men det får vara så nu.