Från soluppgång till solnedgång...
Det är den 12 augusti. Klockan är 6 på morronen och jag och min lilla Dolly smyger på tysta steg, och tassar, ut från lägenheten där resten av vår lilla flock ännu sover.
Värmen är redan tryckande när vi promenerar dom 10 minutrarna genom morrontysta gator mot metron. Nattens sömn har varit bristfällig men den känslan tränger jag bort. De tidiga mornarna känns viktiga i mitt liv och tanken på det vi är på väg till, att möta solen som snart ska stiga upp ur havet känns fint och dyrbart.
Man ångrar aldrig en soluppgång säger jag till min fyrfotade när vi tar trappan ner till underjorden. Raskt ansluter jag mig till dom andra solfjädrarna på perrongen, att leva utan solfjäder här och nu är i princip otänkbart, och det viftas ivrigt i något slags kollektivt försök att skapa nån form av vinddrag.
Metron dyker upp i tunneln och ca 10 min senare kliver vi ut i kvarteret vid havet.
Dottern med vovvar möter upp oss. Som alltid slås jag av min dotters vackra uppenbarelse, inifrån och ut.
Så självständig, så stark, så beslutsam.
Samtidigt också mjuk och sårbar.
Vi sätter oss där vi brukar sitta, på de varma stenarna med det kluckande havet nedanför oss.
Alla på stranden befinner sig där av olika skäl denna tidiga morronstund.
Vissa gick aldrig hem, andra tar dagens första simtur. Någon är i sin alldeles egen sfär, en annan väljer att göra solhälsningar i samlad grupp. Lågmälda samtal varvas av mer högljudda... förmodligen från dom som valde att inte gå hem... Musiken som spelas i det lägret kan jag klara mig utan men som tur är hörs den inte ända till vår plats. Och alla måste få finnas i sin lilla bubbla.
Själv är jag tacksam över vår lilla enhet där på stenarna. Den mjuka havspusten och solen som skymtar vid horisonten, ännu nyvaken.
Idag är en speciell dag säger solen till oss. Månen och jag har ett annorlunda möte ikväll. Ni kommer väl?
Jag och dottern pratar och funderar. Här sitter vi vid havet och möter solen, men vart ska vi se den sänka sig igen?
Vi lämnar stranden och går hem. Jobbet och plikten kallar.
Det blir eftermiddag och jag känner tröttheten gnaga på mig. Värmen som en tung filt.
Men det känns viktigt på nåt vis, att också uppleva solens och månens möte.
Eclipse Solar...
Ett astronomiskt möte...
En ny början som tar vid....
Vi beslutar oss för att gå upp till "lilla berget".
Jag har inte varit där uppe på just det lilla berget sen mandelträden blommade i januari, sen tog en hektisk tid vid för några månader. Helt plötsligt var det sommar och hettan rullade in vilket gjorde det lite svårare att ta sig upp där.
Vägen upp påminner mig om just det. Dottern har tagit metro och vi ska mötas halvvägs. Klockan tickar och jag går i rask takt.
Svetten rinner, ner i ögonen, över ryggen, halsen, håret... hundarna är hemma som tur är. Dom hade strejkat direkt.
Uppe på berget är vi långtifrån ensamma. Trängseln är enorm och vi plöjer oss igenom klungorna för att finna en plats att sitta ner på.
Förväntningen i luften går attt ta på. Vi är alla där för en sak. Att bevittna en historisk händelse.
Ett vackert fenomen.
En total solförmörkelse, eller jaa, 99,7 %...
Min dotter har ordnat med dom viktiga glasögonen som väl är och vi fnissar när vi sitter där och försöker äta kex och ost med oerhört begränsad syn :D
Jag har egentligen inga större planer på att fotografera själva huvudnumret, men dottern lyckas fånga en fin bild, som jag lånar :)
Stämningen är på topp. Det tjoas och oooh-as. Alla sitter vi där och betraktar fenomenet. En stund av totalt samförstånd.
En kollektiv dynamik som känns så starkt där och då.
Universum har tryckt på reset...
Tänk om det vore så funderar jag för mig själv. Känslan är fin och mäktig.
Solen försvinner sakta, först av månen och så ner bakom berget.
Vi reser oss upp. Tänker att vi ska börja gå innan alla andra ska göra det.
Det är plötsligt mörkt nu.
Nedanför oss glittrar med ens stadens alla ljus. En tystnad infinner sig och skocken av människor går på led nerför bergets steniga terräng.
Och så...
Ljuset kommer tillbaka.
För en stund åtminstone.
Det är en nästan magisk känsla.
Uppe på berget lyser det nu åter, medan den glittrande staden nedanför tonas ner igen.
I sakta mak promenerar vi neråt. Luften något svalare och huvudet blir lättare.
Vi samtalar om det som kanske ska hända. Beslut som ska fattas. Planer.
Vid metron skiljs vi åt, dottern mot sitt och jag mot mitt.
Väl hemma försöker jag beskriva känslan för maken.
Känner tårarna bränna, inte av sorg, mer av rörelse.
Över att vi fick möta solen vid havet, och sen säga farväl till solen och ljuset uppe på det lilla berget, t.o.m två gånger.
Över att vi fick dela detta fina, jag och dottern
Över den speciella upplevelsen. Över känslan som infann sig.
Över avslut och början.
Över nutid som en brygga mellan dåtid och framtid.
Vilken lång dag och innehållsrik ni hade denna speciella dag. Soluppgång, solen som försvinner och sen kommer ljus igen. Allt! Ljus, mörker, ljus. Fina foton. Och roligt med alla människor som deltar.
SvaraRaderaHär firades två födelsedagar i familjen och faktiskt har det varit solförmörkelse även på min så börjar tänka om det är något speciellt med oss😉jo, vi är ju alla med i världsalltet vi människor och mycket vi inte förstår.
Maken, liten pojke då, minns 30 juni 1954 hur han stod med mörka glasögon i Huskvarna och såg den totala solförmörkelsen på dagen. Alla var lika förväntansfulla då som nu och han minns detaljer. Nästa totala solförmörkelse blir om hundra år, 16 okt 2126. Och hur världen är då vet ingen människa men vi lever nu mitt i livet.
Hoppas att ni kan få lite mer "lagom" temperatur men är ett hopp kanske fast lite variation i värmen kanske det kan bli.
Kramar till dig❤️
Hej Monica!
RaderaTack! Ja, det blev en både hektisk men väldigt fin dag🤗
Så kul att ni har lyckats pricka födelsedagar med solförmörkelse, helt klart nåt speciellt tycker jag 😘
Märkligt att tänka att det är 100 år till nästa gång, och ja, hur världen ser ut då känns nästan ännu märkligare att tänka på 🤯
Temperaturen ser inte ut att vika sig inom närmsta veckorna, men bara det landar mot 30 gr och under blir jag nöjd , dessvärre inte dags än😅
Hoppas du får en fin helg❤️
Kramar tbx till dig!!
Kanske kan missförstås att det var min födelsedag när maken tittade på solförmörkelse som liten pojke, nej det var en solförmörkelse
Raderaockså långt senare
en vårdag som inföll just på min födelsedag. Men nu dröjer det hundra år till😊. Kram
Vilken härlig dag, helt i solens tecken! Vi är inga morgonmänniskor men de gånger vi upplevt en vacker soluppgång är det faktiskt läckrare än nedgången. Här har jag sett många fina bilder på solförmörkelsen mest från Skåne där det var klart väder. Här hade vi massor med moln så tyvärr var det inte lönt för oss att försöka se något…
SvaraRaderaFina bilder bjuder du på också! Kram!
Hej B-M!
RaderaJa det blev det verkligen❤️ Jag är inte heller nån morronmänniska men jag tvingar mig upp, åtminstone sommartid. Jag är förtjust i båda delarna, men sommar blir det mer uppgång och vinter mer nedgång☺️
Tack!
Kram tbx!!
Hej Sara! Många vackra bilder💛✨ En dag fylld av både ljus, mörker, avslut och nya början. Och vilken fin stund att få dela allt detta med din fina dotter.
SvaraRaderaTrevlig helg och Kram! Anna
Tack Anna🤗
RaderaDet blev en väldigt fin dag och i perfekt sällskap❤️
Detsamma till dig!
Kramar tbx!!
Så vackert fångad dag från tidig morgon till kväll ❤ Kram Marika
SvaraRaderaTack Marika!
RaderaDet blev en magisk dag på många vis, från "dawn till dusk" istället kan man ju säga😘❤️
Kram tbx!!☺️
Men åh så fantastiska foton!! Både de stillsamma och de mer intensiva! :)
SvaraRaderaHej Helena!
RaderaTack, vad glad jag blir att du tycker om dom🤗 Det blev en härlig dag!
Så fint du beskriver det. Vi är alla del i universum, att se de stora himlakropparna interagera väcker känslor för många av oss. 1999 var vi med om solförmörkelse senast. Då var vi unga föräldrar och befann oss hos släkten i München och mötte fenomenet som ni tillsammans med många medmänniskor. Den här gången stod jag med körkompisarna och såg ingenting, men kände ändå förväntan... Tack för härliga bilder och känslan du delade med dig av. Kram!
SvaraRaderaHej Monnah!
RaderaTack :) Maken berättade om den solförmörkelsen 1999, vi bodde i Stockholm då och han såg den mitt på dagen fast utan glasögon , också vi var unga föräldrar då :D
Vad fint att tänka tillbaka ett ögonblick i tiden som ändå etsat sig fast så tydligt <3
Ja, energierna i luften kändes tydligt, förväntan och gemenskap <3
Tack för att följde med :)
Kram tbx!!
Tänk vad solen bjöd er på den dagen. Inte undra på att du blev tårögd. Och så fina bilder ni fick som minne av dagen.
SvaraRaderaHej Jossu!
Radera...och tack! <3
Ja, det var en mycket fin dag, och solen i dom här trakterna är definitivt som vackrast och snällast mornar och kvällar :)