Du kan ringa mig nu...

Nån gång där i början av augusti skrev jag det här inlägget... ("Vi har gjort slut. Ring mig i oktober")

Och nu är vi där. I ljuvliga oktober. Jag har haft semester och... jaa, det går bra att ringa nu, hehe ;)

Semester hörrni...

Ett ord som rymmer så mycket... 

Förväntningar, planer, förhoppningar... krav?

Jag har ju jobbat heltid i princip hela mitt vuxna liv, sen jag var 16 år, med avbrott för studier i tre år också på heltid och såklart mina mammalediga år hemma med barnen, ca 4 år. Semestrarna har alltid varit djupt efterlängtade och heliga, men också proppade med förväntan och emellanåt också krav.

Just mina tre studieår på komvux och sen högskolan älskade jag högt och innerligt, och hade nog gärna pluggat några år till men samtidigt var jag också mitt uppe i familjelivet med två¨barn i skolan, maken som höll på att starta eget företag, och en ganska hög ekonomisk press. På alla loven och under sommartid var jag tvungen att jobba extra för att få in pengar (jobbade på Systembolaget då) och jag hade ständigt dåligt samvete för barnen. När dom var lediga skulle vi ju såklart åka iväg på semester, ha roligt, ge dom fantastiska minnen... osv. Inte kunde vi låta dom spendera en hel sommar dragandes runt hemma i radhusområdet som vi då bodde i, medan vi jobbade för fullt.

Ja, så gick ju tankarna. Jag pluggade, jag jobbade men till syvende och sist var min viktigaste roll att vara förälder och mamma kände jag.

Visst handlade det också om att bygga för framtiden kan man ju tänka, och nog har jag grämt mig emellanåt över att jag inte slutförde mina studieplaner... men där och då fattade jag ett beslut som kändes rätt i hjärtat och nånstans måste man acceptera val man har gjort i det förflutna grundat på de känslor som vägde högst vid tidpunkten ifråga.

När vi flyttade hit till Spanien fick semester en lite annorlunda innebörd. Vi bodde ju i semestern kändes det som. Barnen var dessutom vuxna, jobbade och hade egna pengar, och kunde fara iväg på egna äventyr. Vi hade mycket att upptäcka häromkring dessutom, så det behövdes inte så mycket för att fylla dagarna med semsterkänsla.

Jag tyckte det var skönt. Jag som alltid hade varit den där rastlösa, ständigt redo att trycka på "boka resa-knappen" kunde landa faktiskt. 

Vi behöver inte åka iväg, vi bor ju i semestern...

Fortfarande tycker jag att det är en bra känsla. Att semester inte behöver vara så laddat med förväntningar utan mer handla om vila och återhämtning. Att få landa i en känsla av noll krav helt enkelt. Sen älskar jag miljöombyte men oftast räcker det med en eller några dagsutflykter för att det behovet ska tillgodoses numera.

Semestern jag just har haft startade med regnkaos. På dagen i princip.

Alltså vi snackar mängder av regn, stormar, kraftig åska och ständiga varningar (alerts) som skickas ut på mobilen med en gäll alarmton som ekar genom stan då alla får den samtidigt.

Det var skönt att det kom regn, men så klart är det ju aldrig roligt när det blir konsekvenser i form av översvämningar, trafikproblem, personskador osv... ja, ibland är det verkligen svart eller vitt när det gäller väder, och inte kan man påverka det heller.

With that said...

...så trotsade jag vädervarningarna litegrann iaf... Maken ojade sig över detta faktum... "tänk om det kommer regn?" 

Ja, han är ju uppvuxen vid Medelhavet... just say'n ;)  Inte i landet "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder...

Men jag hade två mål med denna oktobersemester, vila och att spendera tid i naturen.

Re-connecta med mig själv helt enkelt.

En av dagarna tog jag och Margot tåget upp till bergen. Det började väldigt bra :)

Margot flög fram lätt som en fjäder och jag efter...

Denna lilla dam är noll väderkänslig och tål både värme och kyla bra, och har inga problem med regn. Dom andra två är lite kinkigare :) Om jag beger mig på höstvandring i Norrland är det nog lilla Margottisen som får hänga med :)

Här träffade vi denna lilla ljusbruna vovverumpa och sände en tanke till min kära bloggvän Marika :) i Rom av nån anledning :D

Tröttnar aldrig på denna vy <3

Vi traskade en bit genom skogen och då hörde jag hur det mullrade lite i bakgrunden och vi raskade på stegen litegrann. Åska och skog är ju inte den ultimata kombon ens med bra kläder...

När vi kom ut från skogen var himlen djupgrå...

Det 445 meter höga Torre de Collserola var knappt synligt ... och så från en minut till en annan så öppnade sig skyarna totalt. 

Störtregn verkligen! 

Maken ringde förstås och jag kunde knappt prata i mobilen så jag bara bekräftade att vi skulle försöka springa till tågstationen så fort vi kunde. Men det var ju några kilometrar till och vi var redan dyngsura.

Och då händer det där som gör mig så glad, en bil stannade in bredvid oss.

Det var ett par i min ålder med en stor vovve i bakluckan...

"Hoppa in! Vart ska ni? Vi kör er!"

"Till tågstationen"

Så med stor tacksamhet knölade vi oss in i baksätet, jag, Margot och en ryggsäck, totalt genomblöta :D

Så otroligt fint gjort av dem, och jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det. Dom erbjöd sig att skjutsa oss till Bcn också, men jag sa att det räckte med tågstationen.

Ja, så till slut kom vi hem iaf, och då blev det en varm dusch och en stor kopp kaffe alltmedan regnet öste ner utanför. Mysigt om du frågar mig <3

Som tur var regnade det inte precis alla dagar så det blev några fler turer uppåt, och oj, vad det blommar nu så här på hösten, haha :) Ja, bakvänt minst sagt i det här hörnet av världen...

Syrenerna står i blom...

..och inte bara dom förstås...

... vägen genom byn mot tågstationen...

 

.. hur fint är det inte längs med den här trappvägen?

Tycker dom rosa blommorna är så vackra <3

Diskborstsblomman som jag kallar den :D

Tibidabo

Dubletterna, alltid tillsammans <3

Några gula löv minsann ;)

En cool trädrot :) Ser ut som nåt slags skogsväsen tycker jag :D

Gaudi-blomman... och två fluffisar <3

Trötta på tåget hem :)

Soffmys med Citronella-ljuset tänt då vi fortfarande har lite envisa och hungriga myggor ...

Blommor inplockade från terrassen 

Ja, oktober kan se olika ut i olika delar av världen, det kan man slå fast. Vill vi ha det där prunkade gula och orangea behöver vi bege oss högre upp mot Pyrineerna och dessutom lite senare på året, mer i november.

Här blir det nästan vårkänslor istället, men det funkar det med, även i oktober <3