Keramiklyktor, plåtkoppar och havregrynsgröt

"Gillar du rosa Sara?"

Frågan fick jag på WhatsApp för ett par veckor sen från min fina bloggvän Monnah i Sverige <3 

Jag svarade precis som det är, att jag älskar rosa. I det mesta faktiskt :) Ja faktum var att just den dagen bar jag en rosa blus som liksom förankrade detta ytterligare ett snäpp, det nämnde jag förstås ;)

Ja, så passerade några veckor och plötsligt fick jag en avi i brevlådan om att hämta ut ett paket på postkontoret, som då hade kommit hela vägen från Sverige.

Alltså... 

...jag vet inte hur jag ska beskriva min tacksamhet i detta? Men finaste Monnah hade i sin lyhördhet och omtänksamhet noterat att jag vid nåt tillfälle nämnt att jag älskar Paradisverkstadens ljuslyktor i keramik, men att det aldrig blivit av att jag har köpt en, även när vi en gång i tiden faktiskt ju bodde nära Öland där dom har sitt säte.

Ja, så hade hon hittat denna fina lykta på loppis och känt att hon ville skicka den till mig, hela vägen hit till Barcelona.

Jag blev så oerhört rörd, tårögd och tacksam över denna fantastiskt fina gest, och nu kan jag lova att den har fått en hedersplats i myshörnan där den tänds varje kväll <3

Tack fina Monnah!! <3

Ja, som sagt, och som jag skrev om i mitt förra inlägg så kan man verkligen känna sig så nära en person fast man inte ens har träffats IRL, utan bara digitalt. Det är så otroligt fint tycker jag <3

Och på tal om mys...

..och pirr...

Jomen det är verkligen den övergripande känslan jag har nu.

Jag var hos onkologen häromdagen. Jag gjorde pet-scan för några veckor sen och blodprover några dagar innan mitt besök, och skulle nu få svar på hur allt ser ut efter kemon och operationen i våras. Det är ju ångest varje gång det där, det kan inte hjälpas.

"Men jag mår ju jättebra nu...." övertygade jag mig själv på vägen dit, för så känns det ju. 

Med bankade hjärta satt jag i det där väntrummet som liksom alltid känns lite klaustrofobiskt trots sin storlek. Väntade på att min namnkod skulle dyka upp på skärmen med sitt skarpa:

"Bi-biiiiiiip" 

Det där ljudet kommer alltid liksom var som frätande syra i hjärnan, kopplat till så mycket ångest och oro.

Men det var bara att studsa upp från stolen och kliva in i det där rummet, nr 48.

"Allt är perfekt Sara, nu behöver du inte komma hit förrän nästa år för rutinkontroll"

Lättnaden är enorm förstås. Att kunna gå ut från sjukhuset utan att behöva boka ny tid för kemo, eller svänga förbi sjukhusfarmacian för uthämtning av sprutor eller mediciner...

 

Jomen det var på lätta fötter jag gick ut genom skjutdörrarna och tog metron hem fylld av tacksamhet.

Tankarna gick återigen till min bloggvän som jag skrev om i mitt förra inlägg, som ju har lämnat oss, hennes anhöriga och hennes lilla fyrbenta vän, och det kändes så jäkla orättvist på nåt vis.

Men vi kan konstatera att livet är orättvist. 

Jag försökte gå in i min egen känsla igen, hålla i den istället...

Att känna det där pirret i kroppen igen, livsglädjen och förväntan. Det känns så otroligt dyrbart men samtidigt så enkelt när man väl känner det.

Bara en sån sak som att jag ser mina plåtkoppar i skåpet gör mig glad och pirrig.

"Sara, du är där nu... tiden du längtade så mycket efter där i somras..."

Termoskaffe i plåtkopp ute i skogen, sittande på en sten i mjuk, lite försiktig sol... glada pigga vovvar... frisk luft...

Jaa, förutom det, och rosa keramiklyktor  så älskar jag nu verkligen att ...

....morronen är lite mörk och småkylig och jag istället för smoothie äter havregrynsgröt med en massa gott i till frukost som värmer så gott inifrån.

...kunna njuta av solnedgångarna redan vid klockan 18, promenera genom en stad som sakta färgas rosa i skymningen.

... klä mig i fluffiga jumprar och mönstrade ullstrumpor fast det kanske fortfarande är lite för varmt...men skit samma.

...känna doften av rostade kastanjer och sötpotatis i luften från dom små stånden lite här och var. 

....julbelysningen i stan nu börjar förberedas och tänka att vi snart strosar runt i en glittrande julstad.

...jag åker till Sverige nästa vecka och får umgås med sonen och hans lilla familj <3

...det barkar mot jul och det då blir 100 % familjemys inkl alla hundar som numera är sex till antalet när även sonen och hans flickvän kommer hit med lilla vovven  Märta  :D

Ja, jag älskar att jag har förmånen att känna att jag genuint älskar livet och allt vad det innebär.

Livets nyanser kan verkligen skifta, för oss alla. Stundvis,av olika skäl kan de mörkare nyanserna dessvärre ta över, men så kommer ljuset igen och då bara känns det så självklart. 

Det är en fin känsla, och jag håller i den, hårt och tacksamt <3