Dom små underverken i vardagen

Jamen så kom lusten att skriva tilbaka lite igen.

Det har ekat tomt här och den enkla anledningen är väl att jag har känt mig ganska oinspirerad ärligt talat.

Juli är en jobbig månad på många vis, mycket triggas igång i skallen, värmen och den kvalmiga fukten blockerar mig och får mig att tappa de rutiner som annars får mig att må bra. Mannen var iväg i Italien och jag har jobbat på som vanligt. 

Med andra ord har det inte känts som att jag har haft så mycket att skriva om, mer än gnäll, haha och det blir ju ingen glad av.

Nåväl.

Det blev lite svalare, livet började komma tillbaka igen, jag tog tag i rutiner och... se där... plötsligt känns allt bättre.

Min "sommar" har ju inte riktigt börjat än, den startar mentalt ca 15 september och jag har min semester i oktober, och det är vad jag försöker ha i fokus när juli och augusti pågår här i Spanien.

Häromkvällen efter en stunds meditation med tacksamhet i fokus, kände jag hur hjärtat fylldes av värme.

Jag satt med min lilla duva Akka i famnen och insåg att hon nu har funnits vid min sida i 5 år.

 Så självklar i våra liv har hon blivit.

Jag tänkte för mig själv...

Alla kan skaffa sig en hund, eller katt, eller ett mer "normalt" husdjur ganska enkelt iaf, men en liten duva är ju inte riktigt samma sak, den liksom kommer till en...

Nånstans på livets lite skumpiga resa valde vi varandra hon och jag. Jag minns när vi hittade henne på gatan... så svag och ömklig med knappt inga fjädrar på kroppen...

Vi tog hem henne och gav henne mat och vatten och tänkte att hon fick vara på vår terrass tills hon var starkare och kunde möta livets utmaningar igen.

Men hon valde att stanna, och vi tog henne helt och fullt till vårt hjärta och nu känns hon som sagt som en självklar medlem i vår familj.

Hon har funnits med i både vått och torrt, genom sjukdom och bättre tider... i nöd och lust helt enkelt <3

Häromdagen fick hon följa med oss till skogen. Hon älskar när vi har YT på TV:n med skogsljud och fågelkvitter, och jag har länge tänkt att jag vill ta med henne dit.

Att göra det helt själv med hundarna har jag inte velat göra, då vi ska åka tåg och det redan kan vara bökigt ibland, om det är mycket folk, varmt, osv...

Att dessutom bära på en liten duva som inte är helt van vid storstadens intryck är inte idealiskt då.

Men nu åkte både jag och mannen tillsammans, det var en lagom temperatur och ganska lugnt på tåget, och hon satt rofyllt i sin lilla box under tågresan.

Här har hon precis fått komma ut från boxen och kikar sig nyfiket omkring... vi har en känsla av att hon är blind åtminstone på sitt ena öga, men förhoppningsvis ser hon lite med det andra ögat iaf :)

Det kändes så fint att kunna sätta henne på axeln och i sakta mak strosa iväg mot skogen <3

En mycket nöjd liten tjej :)

Vi gick till ån och både hundarna och lilla Akka, fick plaska runt där...

Fåglarna kvittrade, cikadorna spelade och Akka verkade helnöjd med livet <3

Vår fina lilla tjej <3

Mossiga träd var mysigt att gå på :D

..och naturligtvis fick hon hämta lite energi från skogens drottning, den gamla eken som är så otroligt mäktig och ståtlig och av omkretsen att döma (ca 3-4 meter) har stått där i skogen i ca 250-300 år!

Vi spenderade några timmar där vid ån och traskade i behaglig takt genom den stillsamma skogen, sög in atmosfären och njöt av den precis perfekta temperaturen, lugnet och harmonin.

Jag kände mig så glad och tacksam över att faktiskt ha kunnat tagit med min älskade lilla Akka på lite äventyr och jag fick en fin känsla av att hon också var nöjd.

Dom små underverken i vardagen...

... dom där ögonblicken av stilla glädje, tacksamhet eller skönhet som kan dyka upp mitt i det mest vardagliga... Det behöver egentligen inte vara så stort, men det räcker,

för i de små miraklen bor livet själv. 

Och för mig är min lilla Akka ett mirakel som jag vill ge det bästa livet i den mån jag kan <3

För mig är hon lika viktig, som jag tror att jag är för henne.