Gud ser allt

Fotot taget en av årets vackraste dagar vid havet i Malmö 1 maj 2026. Så liten kan man känna sig när man tänker att Gud ser allt...

År 2000 flyttade vi (jag, maken och våra två barn) från Stockholm ner till en liten stad i södra Sverige. Det var flera skäl som påverkade det beslutet. 

Dels hade jag redan bott flera år där tidigare i mitt liv så det var inte helt obekant och dels ville vi helt enkelt prova något nytt gällande jobb och boende. Vi ville båda studera  och utvecklas. Min mamma bodde där med sin nya familj och jag ville ge vår relation en chans att utvecklas efter många struliga år i samband med skilsmässan mellan mina föräldrar ett antal år tidigare.

När mina föräldrar skildes tillhörde vi Jehovas vittnen (jag är uppvuxen inom det), och där var skilsmässor inte tillåtet. Jag var 14 när mamma lämnade mig, pappa och mina yngre syskon, och man kan väl säga att jag fick bli den vuxna i familjen ganska abrupt då min pappa blev väldigt nedbruten och djupt bitter av situationen. 

Något år efter skilsmässan flyttade vi 50 mil norrut, från staden vi då bodde i, tillbaka till min pappas och även min hemstad Uppsala. Under dessa år hade vi i princip obefintlig kontakt med mamma som bodde kvar i södra Sverige. Hon var en syndare och avfälling i församlingens ögon, och ärligt talat ansträngde hon sig väl inte heller för att försöka återfå kontakten med oss barn. Det är iaf så jag ser på saken.

Under dessa år var jag den duktiga flickan inom församlingens kompakta väggar. Jag ville att pappa skulle må bra och vara stolt över mig. Nog hade jag perioder av tvivel, men det tog församlingens äldstebröder hand om med allvarliga förmaningar och händerna bläddrandes bland dom silkestunna sidorna i den skinninbundna lilla boken vi kallar Bibeln. Jodå, jag döpte mig så klart under ett av våra stora konvent och jag minns mycket väl pappas stolta glädjefyllda ögon. Jag hade gett honom en enorm gåva i och med detta, det var jag synnerligen medveten om.

När jag var 18 blev jag dock kär. Och personen i fråga tillhörde inte församlingen. Jag blev tvingad att göra ett val, han eller församlingen inklusive familjen. Jag valde det förkastliga i tron att "det är väl klart att inte familjen överger mig" och blev därmed utesluten. Från en dag till en annan var jag som död, för alla som dittills hade varit min hela värld i princip. Släkt, vänner, ja, i slutändan även min pappa och mina syskon. Jag har berört en del av detta i tidigare inlägg här på bloggen...

Tex här (Valet och dom torkade rosorna)

...och här (Ryggen)

...och här  (Breven och älskade farmor)

Det var turbulenta år som följde. Men personen jag blev kär i blev också min make och vi fick två barn tillsammans. Så på något vis var det värt det tänker jag.

I samband med detta tog jag återigen upp kontakten med min mamma och det förenklade absolut inte min relation med min pappa och mina syskon. Jag kände att jag åtminstone behövde ha en förälders stöd i allt detta och såklart hade jag saknat min mamma under de åren som varit. Allt var väldigt laddat, komplicerat och... jaa, om du frågar mig... väldigt fel.  

Var fanns Gud och Bibelns kärleksbudskap i allt detta?

Precis efter millennieskiftet valde vi alltså att flytta från Stockholm ner till södra Sverige. Vi flyttade in i ett gulligt radhusområde och livet var nytt och spännande. Jag satte mig i skolbänken igen, och så även maken. Roliga år på många vis!

Vi bodde grannar med en jätterar familj som tillhörde pingstförsamlingen. Mannen var pastor i deras kyrka och de hade två barn i ung samma ålder som våra barn.

Sonen var oerhört duktig inom musik och relativt tidigt i livet lyfte han det till en ganska hög nivå. Redan som 12-åring var han medlem i ett band som turnerade runt i Sverige. Med åren har han blivit väl känd och skapat sig ett namn inom musiken.

Men.

Sonen var också homosexuell. 

Och inom såväl Jehovas Vittnen som Pingströrelsen, och andra religiösa samfund är detta en stor synd. 

Att det fortfarande såhär 2026 anses vara en synd med homosexualitet, är ju oerhört tragiskt, men jag vet också precis hur starkt förankrat skuldbeläggelse och förbud är inom vissa religiösa samfund. 

Gud.Ser.Allt. 

Och gör du fel kommer du att fördömas. Hamna i helvetet. Dö i Harmageddon. Och absolut inte hamna i Paradiset.

Att som barn bära dessa tankar är förstås förkastligt och förenat med både ångest och självförnekelse.

Så var det i min situation och så även för sonen i pastorsfamiljen. Min största synd och mitt slutgiltiga fall var att jag blev kär i en person utanför församlingen, och valde att inte gifta mig omedelbart. Lägg därtill att jag senare valde att uppta kontakten med min mamma som även hon hade syndat och blivit utesluten. Hans synd var att bli kär i fel kön.

Nu såg jag att de har skrivit en bok tillsammans. Pappan och sonen. "Pappa eller pastor?" heter den och när jag såg att dom hade skrivit den boken blev jag väldigt berörd, men också glad.

Jag har ju självt funderat mycket på att skriva en bok om allt som har hänt men det är inte lätt då det berör så oerhört många känsliga punkter och komplicerade dilemman.

Jag tycker det är både starkt och modigt av dom båda att berätta sin historia, dessutom tillsammans, då jag såväl vet hur många lager som finns i de här situationerna. Jag vill inte heller skapa nån form av vendetta mot hela min uppväxt och alla involverade personer då jag också anser att det har varit mycket som har varit positivt och fint. Gisslet i detta är väl också det. Samhörigheten och gemenskapen i en församling är tunga byggstenar och så länge man är i det är tryggheten ett faktum. 

Jag har aldrig tvivlat på att jag har varit älskad och min barndom är präglad av mycket kärlek, glädje, samhörighet och värme. Komplexiteten i det kanske också komplicerar skuldbördan ytterligare... hur kunde jag ens vända min kärleksfulla uppväxt ryggen? Och såra min pappa som jag gjorde?

Det är tveeggat. En svår ekvation att lösa hos sårade själar. Jag tror också att det är lätt att stå utanför och fördömma, tycka att det är självklart för en person och individ att stå upp för sig själv, och stå emot allt detta.

Att jag och min pappa skulle skriva en bok tillsammans är helt utom all rimlighet och reson, men det gläder mig att se att det faktiskt kan ske.

Måhända påverkar det mig ytterligare av det faktum att jag var bekant med familjen i fråga, och även att det var många år sedan nu så har man ju under årens gång stött på framför allt sonens liv och karriär inom musiken genom ex SoMe.

För mig har årens gång spacklat igen dom håliga väggarna delvis. Hålet i hjärtat finns väl alltid kvar under den släta ytan men på något märkligt vis lär man sig att leva med det. Delvis, av ren självbevarelsedrift ska jag säga, sopar man skavande smulor under mattan.

Trassliga familjeförhållanden är inte heller något man är direkt stolt över, det är lite av ett stigma och det är lätt att tänka att man är onormal och misslyckad pga det. 

Känslorna och sorgen kan komma och gå, och naturligtvis påverkas av andra yttre omständigheter. Allvarlig sjukdom exempelvis.

Dom gångna åren med cancerdiagnos och allt därtill har såklart väckt många tankar kring livet.

Det som varit, det som är, och det som är kvar att leva (förhoppningsvis många fler år).

 Min egen relation till våra barn har varit av absolut högsta prioritet i mitt liv, och jag skulle aldrig kunna tänka mig att på något vis ödelägga det, men jag är samtidigt ödmjuk till faktumet att allt verkligen inte är självklart och att det kan var nog så komplicerat.

Pappan, och pastorn i det här fallet jobbar idag som fängelsepastor, och möter dagligen tunga brottslingar och han berättar en ganska hemsk tanke tycker jag:

"Jag kan inte låta bli att minnas hur jag själv tänkte, och hur många inom kyrkan fortfarande tänker; att det kan vara lättare att ha en anhörig som är kriminell eller missbrukare än en som är gay, eftersom kriminalitet enligt deras sätt att se, är något man kan bli fri från"...

Med det sagt är ju även kriminalitet något som kan splittra familjer, helt klart.

Kommer jag nån gång skriva den där boken då? 

Ibland undrar jag varför jag egentligen skulle göra det... att älta det gamla är ju sällan något att sträva efter. Och jag ser inte heller att det skulle resultera i något bättre i min egen relation och uppväxt. 

Men kanske kan det hjälpa och supporta någon annan som har gått igenom liknande situationer. Eller öka förståelsen kring den bias som kan uppstå när vi talar om brustna relationer mellan barn och föräldrar och skälen till det, för det är verkligen inte svart eller vitt utan snarare åtskilliga nyanser av grått...

Ja, tiden får utkristallisera detta tänker jag. Tanken finns där och jag blir glad när jag ser att andra faktiskt gör det, och då med kärlek och värme i fokus.