Gud ser allt
Fotot taget en av årets vackraste dagar vid havet i Malmö 1 maj 2026. Så liten kan man känna sig när man tänker att Gud ser allt...
År 2000 flyttade vi (jag, maken och våra två barn) från Stockholm ner till en liten stad i södra Sverige. Det var flera skäl som påverkade det beslutet.
Dels hade jag redan bott flera år där tidigare i mitt liv så det var inte helt obekant och dels ville vi helt enkelt prova något nytt gällande jobb och boende. Vi ville båda studera och utvecklas. Min mamma bodde där med sin nya familj och jag ville ge vår relation en chans att utvecklas efter många struliga år i samband med skilsmässan mellan mina föräldrar ett antal år tidigare.
När mina föräldrar skildes tillhörde vi Jehovas vittnen (jag är uppvuxen inom det), och där var skilsmässor inte tillåtet. Jag var 14 när mamma lämnade mig, pappa och mina yngre syskon, och man kan väl säga att jag fick bli den vuxna i familjen ganska abrupt då min pappa blev väldigt nedbruten och djupt bitter av situationen.
Något år efter skilsmässan flyttade vi 50 mil norrut, från staden vi då bodde i, tillbaka till min pappas och även min hemstad Uppsala. Under dessa år hade vi i princip obefintlig kontakt med mamma som bodde kvar i södra Sverige. Hon var en syndare och avfälling i församlingens ögon, och ärligt talat ansträngde hon sig väl inte heller för att försöka återfå kontakten med oss barn. Det är iaf så jag ser på saken.
Under dessa år var jag den duktiga flickan inom församlingens kompakta väggar. Jag ville att pappa skulle må bra och vara stolt över mig. Nog hade jag perioder av tvivel, men det tog församlingens äldstebröder hand om med allvarliga förmaningar och händerna bläddrandes bland dom silkestunna sidorna i den skinninbundna lilla boken vi kallar Bibeln. Jodå, jag döpte mig så klart under ett av våra stora konvent och jag minns mycket väl pappas stolta glädjefyllda ögon. Jag hade gett honom en enorm gåva i och med detta, det var jag synnerligen medveten om.
När jag var 18 blev jag dock kär. Och personen i fråga tillhörde inte församlingen. Jag blev tvingad att göra ett val, han eller församlingen inklusive familjen. Jag valde det förkastliga i tron att "det är väl klart att inte familjen överger mig" och blev därmed utesluten. Från en dag till en annan var jag som död, för alla som dittills hade varit min hela värld i princip. Släkt, vänner, ja, i slutändan även min pappa och mina syskon. Jag har berört en del av detta i tidigare inlägg här på bloggen...
Tex här (Valet och dom torkade rosorna)
...och här (Ryggen)
...och här (Breven och älskade farmor)
Det var turbulenta år som följde. Men personen jag blev kär i blev också min make och vi fick två barn tillsammans. Så på något vis var det värt det tänker jag.
I samband med detta tog jag återigen upp kontakten med min mamma och det förenklade absolut inte min relation med min pappa och mina syskon. Jag kände att jag åtminstone behövde ha en förälders stöd i allt detta och såklart hade jag saknat min mamma under de åren som varit. Allt var väldigt laddat, komplicerat och... jaa, om du frågar mig... väldigt fel.
Var fanns Gud och Bibelns kärleksbudskap i allt detta?
Precis efter millennieskiftet valde vi alltså att flytta från Stockholm ner till södra Sverige. Vi flyttade in i ett gulligt radhusområde och livet var nytt och spännande. Jag satte mig i skolbänken igen, och så även maken. Roliga år på många vis!
Vi bodde grannar med en jätterar familj som tillhörde pingstförsamlingen. Mannen var pastor i deras kyrka och de hade två barn i ung samma ålder som våra barn.
Sonen var oerhört duktig inom musik och relativt tidigt i livet lyfte han det till en ganska hög nivå. Redan som 12-åring var han medlem i ett band som turnerade runt i Sverige. Med åren har han blivit väl känd och skapat sig ett namn inom musiken.
Men.
Sonen var också homosexuell.
Och inom såväl Jehovas Vittnen som Pingströrelsen, och andra religiösa samfund är detta en stor synd.
Att det fortfarande såhär 2026 anses vara en synd med homosexualitet, är ju oerhört tragiskt, men jag vet också precis hur starkt förankrat skuldbeläggelse och förbud är inom vissa religiösa samfund.
Gud.Ser.Allt.
Och gör du fel kommer du att fördömas. Hamna i helvetet. Dö i Harmageddon. Och absolut inte hamna i Paradiset.
Att som barn bära dessa tankar är förstås förkastligt och förenat med både ångest och självförnekelse.
Så var det i min situation och så även för sonen i pastorsfamiljen. Min största synd och mitt slutgiltiga fall var att jag blev kär i en person utanför församlingen, och valde att inte gifta mig omedelbart. Lägg därtill att jag senare valde att uppta kontakten med min mamma som även hon hade syndat och blivit utesluten. Hans synd var att bli kär i fel kön.
Nu såg jag att de har skrivit en bok tillsammans. Pappan och sonen. "Pappa eller pastor?" heter den och när jag såg att dom hade skrivit den boken blev jag väldigt berörd, men också glad.
Jag har ju självt funderat mycket på att skriva en bok om allt som har hänt men det är inte lätt då det berör så oerhört många känsliga punkter och komplicerade dilemman.
Jag tycker det är både starkt och modigt av dom båda att berätta sin historia, dessutom tillsammans, då jag såväl vet hur många lager som finns i de här situationerna. Jag vill inte heller skapa nån form av vendetta mot hela min uppväxt och alla involverade personer då jag också anser att det har varit mycket som har varit positivt och fint. Gisslet i detta är väl också det. Samhörigheten och gemenskapen i en församling är tunga byggstenar och så länge man är i det är tryggheten ett faktum.
Jag har aldrig tvivlat på att jag har varit älskad och min barndom är präglad av mycket kärlek, glädje, samhörighet och värme. Komplexiteten i det kanske också komplicerar skuldbördan ytterligare... hur kunde jag ens vända min kärleksfulla uppväxt ryggen? Och såra min pappa som jag gjorde?
Det är tveeggat. En svår ekvation att lösa hos sårade själar. Jag tror också att det är lätt att stå utanför och fördömma, tycka att det är självklart för en person och individ att stå upp för sig själv, och stå emot allt detta.
Att jag och min pappa skulle skriva en bok tillsammans är helt utom all rimlighet och reson, men det gläder mig att se att det faktiskt kan ske.
Måhända påverkar det mig ytterligare av det faktum att jag var bekant med familjen i fråga, och även att det var många år sedan nu så har man ju under årens gång stött på framför allt sonens liv och karriär inom musiken genom ex SoMe.
För mig har årens gång spacklat igen dom håliga väggarna delvis. Hålet i hjärtat finns väl alltid kvar under den släta ytan men på något märkligt vis lär man sig att leva med det. Delvis, av ren självbevarelsedrift ska jag säga, sopar man skavande smulor under mattan.
Trassliga familjeförhållanden är inte heller något man är direkt stolt över, det är lite av ett stigma och det är lätt att tänka att man är onormal och misslyckad pga det.
Känslorna och sorgen kan komma och gå, och naturligtvis påverkas av andra yttre omständigheter. Allvarlig sjukdom exempelvis.
Dom gångna åren med cancerdiagnos och allt därtill har såklart väckt många tankar kring livet.
Det som varit, det som är, och det som är kvar att leva (förhoppningsvis många fler år).
Min egen relation till våra barn har varit av absolut högsta prioritet i mitt liv, och jag skulle aldrig kunna tänka mig att på något vis ödelägga det, men jag är samtidigt ödmjuk till faktumet att allt verkligen inte är självklart och att det kan var nog så komplicerat.
Pappan, och pastorn i det här fallet jobbar idag som fängelsepastor, och möter dagligen tunga brottslingar och han berättar en ganska hemsk tanke tycker jag:
"Jag kan inte låta bli att minnas hur jag själv tänkte, och hur många inom kyrkan fortfarande tänker; att det kan vara lättare att ha en anhörig som är kriminell eller missbrukare än en som är gay, eftersom kriminalitet enligt deras sätt att se, är något man kan bli fri från"...
Med det sagt är ju även kriminalitet något som kan splittra familjer, helt klart.
Kommer jag nån gång skriva den där boken då?
Ibland undrar jag varför jag egentligen skulle göra det... att älta det gamla är ju sällan något att sträva efter. Och jag ser inte heller att det skulle resultera i något bättre i min egen relation och uppväxt.
Men kanske kan det hjälpa och supporta någon annan som har gått igenom liknande situationer. Eller öka förståelsen kring den bias som kan uppstå när vi talar om brustna relationer mellan barn och föräldrar och skälen till det, för det är verkligen inte svart eller vitt utan snarare åtskilliga nyanser av grått...
Ja, tiden får utkristallisera detta tänker jag. Tanken finns där och jag blir glad när jag ser att andra faktiskt gör det, och då med kärlek och värme i fokus.

Jag förstår att du berörs starkt av denna bok! Jag har djup förståelse för allas personliga upplevelser av hur ett religiöst liv (?) funkar eller inte funkar. Religion i organiserad form är inte för alla, inte heller alla sorters tro, och att bygga sin tro på rädsla, skam och skuld blir väl alltid fel. Detta är något jag har jobbat mycket med själv och får jobba med genom mitt yrke idag. En tjej jag har haft en del att göra med ger också ut en bok nu, denna om sin syn på hur det var att växa upp hjärntvättad (som är hennes upplevelse) som mormon. När det gäller hennes historia har jag ju ingenting att säga till om, men jag har pratat mycket med andra som haft liknande upplevelser i grunden, men ändå inte. En av mina syrrors kommentar efter att ha sett henne i en tevesoffa var "det var länge sedan jag gick i kyrkan, men de allra flesta av mina kompisar är ju ändå kyrkvänner från ungdomen". Det som gör JV-livet om man lämnar extra komplicerat och (i mina ögon) förkastligt är att man mentalt dödar de människor som ska vara ens närmaste genom livet. Jag kan för mitt liv inte förstå detta och har hört så tragiska historier så det inte är sant, inte bara din. Gör mig illamående. I vår familj har vi några som är kvar i kyrkan, andra som har lämnat med eftertryck och andra som är medlemmar, men inte praktiserande på något vis. Vi älskar varandra och försöker stötta varandra i olika val. Ser det som en enorm styrka att kunna se på livet ur olika perspektiv och tror att vi alla har utvecklat en förståelse för att alla människor är olika, ser på livet olika, förstår livet olika, har olika behov och hittar sin kraft på olika sätt. Framförallt med mina sex syskon ser jag att våra olika upplevelser omhuldas utan att förminskas. Det kan inte vara så att en person ska diktera hur andra ska känna eller hantera olika situationer. Sedan komplicerar somligt absolut och ibland orkar man inte hänga med folk som inte tycker som man själv. Men då är det viktigt att äga det och inte säga att det är de andra som har förkastat en. (Detta gäller alltså INTE JV, där man bokstavligen mentalt dödar folk som lämnar församlingen.) Ta hand om dig! Tack för att du delar dina tankar om detta komplicerade ämne. Kram på dig.
SvaraRaderaHej Monnah!
RaderaFramförallt berörs jag av att pappan faktiskt efter flera år vågar stå upp för sin son trots all yttre påverkan, då jag vet hur stark den kraften kan vara. Jag sitter ju med facit i hand så att säga...
Gällande religion och allt därtill, jag kan verkligen se många fina och positiva delar av att ha en religiös uppväxt och på många vis är jag tacksam över det också som sagt. Det är bara så sorgligt att den där fyrkantiga ramen kan förstöra så mycket, och just inom JV är det extremt på många vis, men jaa, tex homosexualitet är ju dessvärre tabu inom flera samfund.
Det gläder mig att ni värnar och älskar varandra och stöttar oavsett trosuppfattningar och livsval inom familjen, och det är ju så det ska vara tycker jag.
Tack för att du också delade dina tankar!
kram tbx!!
Det är skrämmande hur hårda dessa religiösa regler är och ännu mer skrämmande att man faktiskt inte veknar inför sina barn ens. Fint av den där pappan som nu skrivit en bok med sonen. Då känns det att det finns hopp liksom. Jag är själv blockad av min systerdotter. Inte av religiösa skäl utan att hon tycker att jag gjort fel med hennes mamma/min syster. Det gör förfärligt ont. När det handlar om ens föräldrar som vänder en ryggen. Fy! Orkar inte ens tänka tanken. Tycker visst att du ska skriva den där boken. Du beskriver så fint även hur det faktiskt fanns kärlek där också. Kram Marika
SvaraRaderaHej Marika!
RaderaJa det är skrämmande och också väldigt sorgligt. Jag vet ju många som inte pallar det trycket och väljer att gå tillbaka bara pga det. Det är skittufft att förlora allt sådär :/
Jaa, väldigt fint med boken och det krävdes många år av acceptans för att det faktiskt skulle hända.
Usch vad tråkigt med din systerdotter, ja det är ju naturligtvis inte bara av religiösa skäl sånt händer tyvärr <3 Förstår verkligen hur ont det gör :/
Tack för pepp! Skulle jag någon gång skriva den där boken är det viktigt för mig att även den kärleksfulla delen skulle finnas med, för det ju sällan bara svart eller vitt i dom här situationerna...
Kram tbx!!
Minns när jag läste Torka aldrig tårar ... av Jonas Gardell. I den boken förekommer ju en kille som var uppvuxen i JV. Han blev helt utfrusen av sin familj då han kom ut som gay, totalt. Minns då föräldrarna kom hem till honom med en tårta. De fikade ihop och det var liksom ett avsked, en begravning, för sonen. Det är märkligt att religioner har en sådan makt över oss. OCH så ofattbart med dig, och andra, som betalat ett SÅ HÖGT pris. Hur kan en familj bara släppa en familjemedlem för en sådan anledning? Ofattbart. Det är bra att du kan skriva om det, Sara. KRAMAR!!
SvaraRaderaHej Annika!
RaderaVad lustigt att du nämner den boken :D Precis idag när maken och jag var uppe i bergen med hundarna satte vi oss i solen en stund och då kom vi in på just Jonas Gardell och jag berättade om den boken som faktisk var väldigt träffsäker i sin beskrivning. Jag har även sett TV-serien :)
Nån tårta blev det inte för oss, men en rosbukett fick jag ju....
Men visst är det helt sjukt att det kan hända, ja, nu när jag har egna barn känns det ju ännu mer absurt att tänka tanken :/
Kramar tbx!!
Tycker att om du får tid och ork, att du skulle skriva en bok, du skriver så bra och formulerar tankar så klokt och fint.
SvaraRaderaLäst mer om både mormoner och JV och hörde Anna Palm i TV när hon berättade om sin mormonuppväxt och lämnade först vid 27 år och tyckte att hon kändes märkt på något sätt i språk och allt, att hon varit så "låst" länge och 39 år nu. Hoppas att hon mår bra och hon gladdes väldigt åt alla nya kontakter hon fick i sina studier och yrke nu och föreläser en del.
Så läste jag vidare och både i Förintelsemuseet i Gamla Stan och det nya stora i Vasastan, 2023, tas upp om andra världskriget och tiden före om judarnas förintelse och överlevandes berättelse men också om andra gruppers förföljelse och där berättas om Jehovas vittnen i Tyskland hur de motsatte sig hela nazismen och stod upp för det och sattes i koncentrationsläger. Mormonerna däremot samarbetade och bad för mustaschfarbrorns seger och hyllade de biologiska galenskaperna som han hade om olika grupper.
En mormon blev känd som tog sats och fördömde nazismen och hans liv avslutades och är omtalad i böcker och skrifter.
Är så mycket, ja det mesta, kommer fram först under 2000-talet om alla länder och inte minst Sverige också, vilken historia vi har men det blir ett annat ämne😉men Sveriges världskrig, det 30-åriga på 1600-talet var främst ett religionskrig, att förinta alla katoliker vilket medförde att städer, byar, civila krossades och dödades så att en del städer utplånades helt av svenskar.
Och aldrig känt någon som jag vet inom JV men haft mormongrannar, barnen kom ibland men mamman hade bara väldigt ytlig kontakt, med andra. Hon sa aldrig ett ord om sin tro men mormons bok låg alltid framme. Maken var inte mormon så han ville skiljas, hon måste söka ett arbete då, hon ville prata om det och genast gifte hon om sig, pappan som förättare och efter ett halvår flyttade nya maken, hon ville det sa hon. De flyttade sen. Tror döttrarna blev kvar i rörelsen som vuxna.
Kramar till dig och så får du se, är ju säkert både svårt och kluvet att skriva en bok istället för att lägga bort det mer men alla har olika berättelser som kan beröra och förklara mer både för läsaren och författaren.
Hej Monica!
RaderaTack snälla du :)
Jag är väldigt lite insatt i Mormonkyrkan och deras trosuppfattning måste jag säga, vet inte alls hur dom är med sina medlemmar.
Och ja, det stämmer att det var många JV som fick sitta i koncentrationslägren, jag minns att vi hade dom som berättade om det på våra konvent, om vad dom hade varit med om och så :/
Ja det där med att skriva en bok är definitivt kluvet men jag har en liten tanke och ide iaf hur jag skulle lägga upp den om det nu blir av ;)
Tack för pepp! Kramar tbx!!
Kära finaste Sara! Så SANT och KLOKT! Skriv en BOK!! Det gör ont att läsa om hur kärlek och längtan efter gemenskap kan ställas mot varandra, och hur mycket sorg det kan skapa när man tvingas välja. Ingen ska behöva känna sig förkastad för den man är eller den man älskar. Jag tror att din berättelse skulle kunna betyda mycket för andra som bär på liknande erfarenheter. Och kanske handlar det inte om att älta det förflutna, utan om att försöka förstå, läka och hjälpa andra att känna sig mindre ensamma. KRAMAR till DIG!! Anna
SvaraRaderaHej Anna!
RaderaTack för pepp och fina ord kära du <3
Ja, det är fruktansvärda och omänskliga val att behöva göra, verkligen!
Ja, precis, det är väl så jag tänker, om att skriva en eventuell bok, och jag har ju en liten tanke om hur jag skulle skriva den :) Vi får se hur det blir...
Kramar tbx till dig!!
Jag har läst ditt inlägg ett par gånger och har nästan svårt att ta in hur det fungerar i många olika samfund, inte bara JV. Jag såg när den här unge killen var med i Carina Bergfeldts talkshow och pratade om sin uppväxt som gay i pingströrelsen. Strongt ändå av dem att ge ut denna boken. Du skriver så otroligt fint och har verkligen ett fint sätt att förmedla tankar och känslor så skulle du skriva en bok är jag säker på att den blev både läs - och tänkvärd. Fundera på det…och ha det så gott! Kram
SvaraRaderaHej B-M!
RaderaVad kul att du såg honom berätta om det i TV också :) Det är inte klokt att det är så, men dessvärre är det ett faktum... Ja, det är strongt av dom, jag läste att pappan förlorade många vänner pga det, så himla sorgligt men jag är inte det minsta förvånad förstås :/
Tack för dina fina och peppande ord, det tar jag till mig <3
Kramar tbx!!
Så viktigt, fint, sorgligt och berörande du skriver.
SvaraRaderaJag hörde om boken på radion, P4 extra.
https://www.sverigesradio.se/avsnitt/son-och-far-wijk-sista-man-vill-se-ar-sitt-barn-hamna-i-helvetet
Hej Nilla!
RaderaTack för dina fina ord, det tar jag till mig <3
Vad roligt att du hörde om boken idag på radion, det måste jag lyssna på! tack för tipset :)
Och redan i titeln så har vi en av dom komplicerade och motsägelsefulla känslorna som finns i denna problematik....
Hej Sara igen, har lyssnat på det avsnittet i P4, var bra men ännu bättre när jag hittade podden Dagens människa avsnitt 242. Väldigt fint och bra med pappa och son och de berättar så djupt och ingående och särskilt sonen tänker man på att känna och veta som liten att inte vara riktigt som andra killar och vem är han då? Och att alla vänner avslutade kontakt med dem båda, så sorgligt. Och så viktigt de berättar idag och når ut, de har sån styrka och värme hur de ser på livet hela familjen.
SvaraRaderaOch finns många, ja säkert alla, väldigt intressanta de två journalisterna intervjuat i denna podd, allt från forskare, politiker, författare om allt mellan himmel och jord. Ska lyssna på många avsnitt. Kram
Hej Monica!
RaderaOch tack för tipset, ska lyssna på det med :)
Kram tbx!!